Å, Edelfeldt!!

Jag vill inleda med detta: sagoälskare, det är jag. Sagotant i olika former (jag har berättat otaliga sagor för barn, unga och vuxna sedan jag själv var barn och professionellt sedan 20-årsåldern) och läsare av stora mått. Därför blev jag ju alldeles till mig i trasorna när jag fick Namnbrunnen av dahling under förra veckans sjuklingtid. Nu är jag på västkusten och vaknar av månskenet halv fyra om morgnarna. Vad passar då bättre än sagor om det okända mörkret och om de marginella varelser som befolkar detsamma?

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Trots att jag väl inte räknas till de riktiga hardcorefansen, jag har inte ens läst hälften av hennes produktion, törs jag påstå att Inger Edelfeldt tillhör en av de författare som alltid gör mig nyfiken. Särskilt barn- och ungdomsböckerna är finfina, serierna om hondjuret I love, för att inte tala om Oh!! So adorable Kärlekens kirurgi (länkade till mkt ovillig läsare, intressant. Har ni läst boken? Vad säger ni?) Så förra årets Hemligt ansikte, som jag verkligen gillade. Föreliggande verk, inlindat i ljuvligaste grönt, heter alltså Namnbrunnen och passar perfekt som uppföljare (för visst fanns det å så mycket mer energi att hämta i själva sagan än ramberättelsen i Hemligt ansikte?!).

Och Namnbrunnen är en lyckad samling sagor (fast varför de påstås lämpa sig bättre för vuxna än barn begriper jag inte) där änglar, vampyrer, gnomer samt (o, detta förfärliga uttryck!) kvinnor som slår följe med vargarna
och andra varelser får statuera exempel på diverse levnadsvisdomar. Språket påminner om konstsagans, men jag tycker nog att den ”edelfeldtska” som författaren enligt omslagstexten vill komma bort från, lyser igenom på både en och fem platser. Därmed inte sagt att det blir dåligt; jag är stormförtjust och lika glad över Namnbrunnen som förut De röda drakarnas land. Mer sagor, å, vill ha fler sagor, både nyskrivna och uråldriga…

Så. Bort från släktingamaskinen nu och så heyheyhey näst sista semesterkvällen!
Återkommer självklart till Namnbrunnen för egen del, kanske att det blir med här i grönan också.

Ismarkens krona av Stuart Hill

En mischmasch av Sagan om Ringen, Narnia, Ronja Rövardotter och ett otal andra filmatiserade fantasyberättelser, glöm för allt i världen inte bort Harry Potter, måste ha inspirerat bokhandelsbiträdet Stuart Hill till denna supersaga. Så kan jag skriva om jag vill vara elak. Så skrev jag, men är inte säker på att jag vill vara elak. Detta är en lyckad kompott av allt gott i fantasyvärldarna: storslagna strider där det lilla riket till sist vinner mot Imperiet, mer eller mindre heliga allianser, antydningar om kärlek, pampiga parader, stor sorg och klara skratt osv osv osv.

Ismarkens krona av Stuart Hill

Såhär beskriver Hill själv sina böcker (hittills två, varav åtminstone den ena skrevs på kafferasterna i bokhandeln – om vi ska tro omslagstexten):

Made of paper and kind of rectangular. (sorry!)
Adventure stories with characters that are usually baddies (i.e. werewolves, vampires etc.) in the goody roles! Add to that a sprinkling of teenagers with snotty attitudes and some hugely powerful talking animals – that would make great pets – and there you have it. Stuart’s formula for (hopefully) enjoyable books!

Och visst är det underhållande och njutbart. Underbaraste vampyrer i Blodborgen (jag var tvungen att läsa avsnittet där hjältinnan Thirrin och hennes rådgivare anländer till Vampyrkonungen och -drottningens boning högt för att verkligen tillgodogöra mig den strålande synen*), vackraste vargfolket och ljuvligaste snöleoparderna blir den unga regenten Thirrin Fri Armstark Lindenskiölds (ni vet hon som är så grym på att rida…) bundsförvanter i kampen mot den grymme Scipio Bellorum. Skönt också för en fantstikläsare som är rätt trött (även om jag förstår tankarna bakom) på finniga, misslyckade femtonårspojkar som egentligen visar sig vara hjältar och räddar världen… I Ismarkens krona förekommer inget sådant. Här har vi en strålande prinsessa som (föredragande stridslektionerna framför den bildande och därmed obligatoriska läsningen) tvingas ta över regentposten sedan fadern (=Mattis) dött i en första sammandrabbning med Bellorums arméer. Den krigiska drottningen är i det närmaste skoningslös, men lär sig nyanser och ödmjukhet efterhand. Sida vid sida slåss kvinnor, män och allehanda varelser. Finemang, alltså. Därtill en comic relief i mulan Jenny. Ja, detta blir bra på duken.

Så: bortsett från vissa pinsamma översättningbrister får Ismarkens krona (Damm förlag) och förhoppningsvis även uppföljaren betraktas som lovely underhållning för både äldre och yngre fantasyfreaks. För att inte tala om jul-galningar – HÄR har vi verkligen julporr. Det ni!

UPPDAT: Läs Vinters aka Vildvittras fina recension på Cathaya!

* Grattis, alla medpassagerare – hoppas att ni blev lästörstiga!

Ja voj voj denna frossa

Här avhandlas barnamörderskor som i barn som mördar, telepatiska tvillingar, röster i skallen och förbjuden kärlek. Allt av ytterst skiftande karaktär men En andra chans är ta mig tusan riktigt bra.

I morse var jag för övrigt med om något fantastiskt – några kids som brukar hänga på bibblan gav mig värsta komplimangen utanför Konsum: sa till en tredje kompis att jag alltid väljer jättebra böcker till dem, varpå den tredje skrek det till mig så att det ekade över centrum. Hurra! Och nyss snackade jag Bella&Edward med en annan. Ibland är mitt jobb så underbart!

Det ska bli så finemangbra med helg! I morgon kväll, efter lördagstjänstgöringen, är jag gräsänka och ska helt och fullt låta mig slukas av allehanda öden, fantasy såväl som diskbänksrealism.

Yours truly, happily,

Ka