Inte längre människa

Osamu Dazai, som tydligen kändes igen av några, är numera utläst. Alltså inte han, utan hans första till svenska översatta roman. Kolla in Inte längre människalillförlaget eller varför inte Bokfynd?

Tjusig som tusan och inte helt olik min (och många andras) ungdomsidol Stig Dagerman är den dystre författaren, se bara:

Osamu DazaiStig Dagerman

Herrarna delar inte bara vackerhet utan även självförakt och stor förmåga att uttrycka densamma i litteratur.

Berättarjaget i Inte längre människa har närt sitt hat till sig själv och omgivningen sedan barnsben. I tre anteckningsböcker följer vi det inre eskalerande vansinne som bryskt kontrasteras mot det farsartade pajasskådespeleri (dvs Yozo gör som förväntas av en normal människa) han säger sig spela opp i mötet med verkligheten. Efter ett självmordsförsök förskjuts han slutligen av sin familj och går än djupare in i alkoholens och sedermera också drogernas förlovade dimmor*.

Som vanligt när det gäller privata dvs inte biblioteksböcker har jag gått bananer och vikt hundöron på snart sagt var sida samt klottrat noteringar (läste btw till min förtjusning om sådant i helgens morgontidning). Vill ni ha smakprov? I give you this:

Jag kommer aldrig glömma den obeskrivligt listiga skugga som for över Plattfiskens ansikte när han skrattade åt mig med indragen hals. Det liknade förakt, ändå var det annorlunda: on världen, likt havet, hade djup på tusen famnar, så var det den sortens besynnerliga skugga som man skulle hitta här och där nere på botten. Det var ett skratt somgav mig en glimt av själva botten av vuxenlivet.

och detta:

Min panik hade formats av den ogudaktiga skräck som väckts i mig av en sådan vetenskaplig vidskeplighet om att vårvinden förde med sig hundratals kikhostbaciller, hundratusentals bakterier som förstör ögonen och infekterar offentliga badhus**, hundratusentals mikrober som finns hos frisören och som orsakar skallighet, svärmar av skabbparasiter som infekterar läderremmarna i tunnelbanevagnarna, eller bandmaskar, levermaskar och gud vet vilka ägg som otvivelaktigt lurar i rå fisk och dåligt stekt nötkött och fläsk. Eller det faktum att om man går barfota kan en pytteliten glasflisa tränga genom ens fotsula och efter att den cirkulerats runt med blodet kan den nå ögat och göra en blind. Det går inte att motsäga det odiskutabla faktum att det flyter, simmar och krälar miljoner baciller överallt.

Jag gillar snart sagt allt med Inte längre människa och hoppas intensivt att fler av Osamu Dazais verk översätts till svenska inom kort. Gärna som här via engelskan av Anna Troberg som gjort ett fint arbete.

Seså, kära Ka, gack nu iväg till arbetet och vuxenlivet! Glöm inte skorna.

* Min fru säger när hon läser detta: ”Det låter som Mr. Bean – fan vad deppigt!”. Jag kan inte annat än hålla med.

* Kan inte låta bli att tänka på dig, S, alla andra jämförelser undantagna!

UPPDAT! såhär ser det supersnyggaste omslaget på länge ut, formgivet av förläggarn själv – Mattias Johansson Räms:

Annonser

Man kan inte hindra ett litet Ka från att blogga

Fredagkväll och solokvist (”Ska leeeesa ikväll*”, sa jag. K ba’: ”Ha! Jag vet vem som kommer blogga!”) och vad passar bättre än i att sällskap med lite whisky agera bloggflanör (å vilket fint ord) som uppvärmning inför läsningen? Kvällens litt blir arbetsrelaterad: Jacqueline Wilsons nyaste på svenska. Hoppas bra (UPPDAT: JA!).

Inget kiss på jobbet idag, skönt, istället nya fina Barnens böcker, som jag suktat efter sedan Hanna skrev detta.

Claire Castillons andra novellsamling, också på svenska, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska , har allt det jag saknade hos The post-birthday world (liksom Insekt många gånger ersatte Vi måste prata om Kevin i min litterära gomspalt**). Där Shrivers ordkonvulsioner stundom föreföll alltför överväldigande faller Castillons stramt gestaltade hysterikor (av alla kön och åldrar) mig på läppen. Om ni vill ha citat – ropa så svarar jag med guld, mitt ex är nedklottrat och sönderhundörat!

Castillons prosa har tidigare jämförts med Elfriede Jelineks och jag kan bara hålla med. Synd att jag inte klarar mig flytande på franska och ännu mindre på tyska*** – det hade varit roligt att läsa dessa författarinnors alster på originalspråk och därefter se kopplingar. Hur som helst: jag älskar Claire Castillon och tackar min lyckliga stjärna (Läs Tidningen BiF) för att jag upptäckte detta nystartade fina förlag som ger ut franska författarinnor på svenska. Oh, så jag kommer att bevaka Sekwas utgivning i fortsättningen!

Go’kväll önskar

hon-som-stiger-opp-i-ottan-för-att-jobba-lördag

* citatet kommer från kultfilmen Harry, Rosan och Sladden

**erkännas skall dock att jag var totalabsorberad av Kevinboken, ungefär på samma sätt som jag just i detta nu snaskar i mig ”info” om österrikeskandalen i ”Skräckens hus”…, nåja – när vi snackar Kevin är det ännu mera påtagligt alltihopa, tack vare Shrivers skicklighet kröp historien (=verkligheten?) mig in under skinnet.

*** ”Ich habe alle Tasse im Schrank” är typ den enda fras jag verkligen kan (säkert felstavat). Samt beställa öl, vad nu det ska vara bra för, jag dricker ju bara vin och whisky.

I vargtimmen?

Det är jag och Ingmar Bergman, brukade jag säga förr i tiden, då jag ännu trodde mig vara (relativt, Ingmar var ju likadan) ensam såsom tidigvaknande ångestdriven pinad sjäääl med svartaste svart runt ögon och mun. Det är jag och svartkantade Ingmar Bergman som är vakna i vargtimmen och lyssnar till vargarnas ylanden. Nu känner jag till det faktum att jag är långt ifrån ensam om att vara en s.k. morgonmänniska som vaknar i ottan och kvider. Läsning hjälper, naturligtvis. Hur som helst blev jag raskt intresserad av själva titeln, Timmen mellan hund och varg, då jag skymtade den någonstans för ett rätt bra tag sedan. När så Louise Epstein (en favorit, förresten) i Kulturnytt totalhyllade poeten Silke Scheuermanns prosadebut fanns beslutet redan där: denna bok måste jag äga. Nu gör jag det. Och har inte kunnat låta bli att läsa vare sig recensioner eller intervjuer. Den intresserade googlaren hittar snabbt resuméer varför jag överlåter det på er, kära läsare. För här ägnar jag mig åt associationer och så språket, då.

Hela boken påminner mig starkt om Vigdís Grímsdóttirs Flickan i skogen – en berättelse som betytt mycket för mig genom åren – varför jag äntrar Årsta bibliotek* och hittar ett exemplar på hyllan (farligt nära Vad är det som finns i skogen barn? men jag måste disciplinerad hålla mig från lockande omläsningar då jag på ena kontot har 67 böcker, det andra något magrare: 13). Dras snabbt in i skogen igen och mannen som klarar strupen (åh! kommer ni ihåg att Farbror Quentin alltid gjorde det i Fem-böckerna? Eller var det Agatha Christies persongallerier som harsklade sig igenom bok efter bok? Jag minns inte, det är länge sedan jag läset de svenska översättningarna) och prasslar med sitt irriterande svenska dagblad försvinner i fjärran. Å, Grímsdóttir! Avsaknaden av anföringstecken skiljer vargboken från skogsberättelsen, samt det faktiska händelseförloppet – gemensamt för de bägge böckernas respektive handlingar är dock att de kretsar kring relationen mellan två kvinnor – men språkets vaga pendlingar mellan drömskhet och realism bär en alltför stark likhet för att låta bli förbli oberörd. (Den till synes kyligt registrerande berättaren, bägge texternas jag, visar sig sakta vara mer än iakttagande, men pendlar också där.)

Av någon anledning kommer jag även att tänka på sprakande Lucía Etxebarría, ffa hennes stjärnhistoria, men också den om känslor&droger. Vet inte varför, kanske är det flödet, men där L E är explosiv imploderar Scheuermann på ett spektakulärt och allt annat än spekulativt sätt. Kanske är det närvaron av lesbianer? Kan inte dubbelkolla, den i övrigt formidabla årstabibblan tycks inte äga dessa godbitar. Och så Jenny Erpenbeck, då, vars litterära talang jag hyser en outsäglig och direkt kärlek till. Hennes titlar finns heller inte i det, jag upprepar, fantastiska årstabibliotekets hyllor.

Timmen mellan hund och varg har inget att göra med Ingmar Bergmans och min vargtimme. Nej, titeln anspelar på den stund som infaller i skymningen, mellan de skeenden då först en hund, sedan en varg är svårutskiljbar, fick jag veta i något av alla de forum som hittills exponerat Scheuermanns bok. Jag upprepar: Det är jag och Ingmar Bergman.

* härav taggen lovebombing (som jag f.ö. inte ids särskriva). Å, dahling Årsta bibliotek!

Omläsning no. 6

Nu heter jag Nirak har jag nu nämnt ett flertal gånger här i Gröna rummet. Boken höll för omläsning; förstår fortfarande inte de hysteriska utbrott boken orsakade. Själva tanken att någon som finns ute i evigheten väljer oss när vi föds – väljer att bli våra förtrogna – är vackert gestaltad i nämnda Nirak. Och: det ÄR inte överdrivet mycket sex i Nu heter jag Nirak.

Mer tänker jag inte skriva idag för solen skiner och brödet väntar på att bakas. Så det så.

Rapport: jag kan lättad

meddela att herrarna BRs och PPs respektive litterära stilar inte påminner om varandra. Mina farhågor lämnas härmed åt det förflutna. I presens fortsätter jag förtjusningsvis att läsa om Nu heter jag Nirak. efter att ha kollat in PPs hemsida ett slag.

Peter och Björn

Jag bär på en fruktansvärd misstanke. Tänk om

Porträtt: Peter Pohl = Porträtt: Björn Ranelid ?

Jag menar rent stilistiskt – begriper ju att de inte kan vara samma person, helt oppeiblåheten är jag inte. Ännu.

Under omläsningen av Nu heter jag Nirak (som jag skrivit om tidigare) växer sig misstanken stark. Vet inte om jag törs kolla Ranelid på jobbet idag. Sist jag läste en bok av pingel nummer 2 var jag 18 år. Mitt namn skall vara Stig Dagerman imponerade icke utan slängdes sådär postpubertalt diagonalt över rummet och åsamkade min favoritängel stor skada. Efter denna incident hyser jag dubbelt agg mot BR.

UPPDAT: Nej, jag är åter lugn.

Om språket – igen

Tidigare har jag skrivit ner några tankar om språket i historiska skildringar. När jag läste om Greta Sundbergs Var man kom jag att tänka på Sagas kommentar till språk-och-stil-inlägget: ”(jag har lite problem med Mirja Unge just för att jag tycker att hennes språk är alldeles för avancerat i sin konstruerade enkelhet för att passa de ickeverbala personerna hon beskriver)”. Precis samma sak gäller här, i Var man! Nej, Sundberg tillhandahåller inte några ordkaskader som de vi återfinner hos Unge (my love), men känslan är densamma: karaktärerna är inte tänkta som skrivande/talande* – snarare fysiskt utåtagerande. Intressant detdär, vad säger ni? (Usch, det är alltid lika läskigt att skriva sådär, tänk om ingen svarar och så står jag här med skägget i brevlådan och glor som ett fån i väntan på att någon ska förbarma sig och svara åtminstone halvhjärtat.)

För övrigt: har ca 40 sidor kvar i Väktarens lärling och är inte fullt lika arg som jag var förra gången jag läste den. Det kanske beror på att jag har en grön filt och en varmvattenflaska på magen. Mjäeh. Hörru Piratdrottningen, hur var del 2 egentligen? 🙂

*bortsett från Var mans Sanna som (ju) skriver dikter på körrgårn om nätterna

Omläsning no. 4

Det märks att Greta Sundberg är dramatiker. I sin debut som prosaförfattare nyttjar hon tydligt de dramatiska medel som med stor säkerhet användes i teateruppsättningarna Var man 2002 och 2004 och låter tre unga människors inre monologer och stundtals även deras yttre dialoger föra handlingen framåt. Boken, texten, är inte ett drama i gängse bemärkelse. Här finns inga scenanvisningar eller annat som skulle tyda på att vi har att göra med ett skådespel. Kvar finns endast rå jävla text. Knytnävsslag no. 2 för damen i det gröna rummet som ger sig själv mentalt andrum genom att nu omläsa gammal hederlig skräck. Kanske ändrar hon dvs jag uppfattning nu? Hoppas det, den verkar ju så spännande!
Jag kommer, under läsningen av Var man, främst att tänka på 2006 års augustprisvinnare Svenne av Per Nilsson (förstås) men också på Brännhett av Malin Isaksson. Var mans Dackeman heter Lennart och den närmast maniska aggressiviteten gör det omöjligt att inte associera till S och B.

Klurig och inte bara aningens lik…

Fördjupade studier i katastroffysik är Cathys bok som gett mig sällskap på tåget till och från finaste Uet med vackra barnamagen (dvs det ligger ett inte-längre-foster-utan-riktigt-barn där, dvs hon är inte bara lite tjock), sambon och

– ja – H U S E T.

Jag har idag upplevt en av få gånger med lyckad avskärmning av irriterandeomgivningsljuden: när falsksjungande gitarrsnubben ställde sig precis intill platsen jag valt för mitt sittande, tog jag helt sonika till brösttonerna och läste högt, igen. Det grälande paret mittemot vilka jag satt på hemresan försvann helt och hållet bakom den enerverande så kallade upplösningen som var allt annat än en upplösning. Kvar finns plastfickan med alla bevis, samt några MySpacesidor och en drös telefonnummer att ringa.

Det blir nog en flaskpost om Cathys bok. Kanske, lite senare.

Måste bestämma mig för vad jag ska ta mig an nu: omläsning av nr 1, nr 2 eller kanske någon helt annan mer eller mindre slipad mojäng i högen?

Tonårspojkar mitt i rasande krig

Omlästa är nu först Svart elfenben av Arne Svingen och sedan Desertwalker av Wilhelm Agrell. För att börja med den sistnämnda: jag kan inte begripa att jag blev så betuttad i den när jag i somras lät den vara med i Flaskpostens Gissa boken!-tävling. Däremot är jag minst lika förtjust i Svingens förfärliga helvetesskildring som . Det börjar med andra ord bli dags att revidera listan. Men jag väntar ännu ett litet tag med den saken.

Svart elfenben och Desertwalker behandlar liknande teman: västerländska tonårskillar dras till krigshärjade länder där de tvingas se allvaret i det svartaste svarta – och ångrar sig (kanske) när det redan är försent…

Desertwalker av Wilhelm Agrell

Desertwalker först, eftersom jag inte direkt ogillar den, men saknar något där. Tänk, då får jag avsluta blogginlägget med något positivt (om något negativt förvisso, mjaaa). En amerikansk skolpojke som älskar Star Wars och leker med farbroderns stridsplansmodeller drabbas inte personligen av attackerna mot USA den 11/9-01, men upplever att han kallas att gå ut i strid mot ”terrorismen” – av Gud. Han tar värvning och lär sig militär disciplin; actionlängtan framför medmänsklighet driver denne Rob och kamraterna till vanvettet i Bagdad, al-Falluja och platser vars namn de inte bryr sig om. En mkt angelägen bok, således; fanatism är fanatism, oavsett vilken religion den fanatiske hänger sig åt. Boken är välskriven och förhållandevis lättläst med enkelt språk* (på gränsen till för torftigt för min smak, men jag tror att många kan gilla stilen här).

Svart elfenben av Arne Svingen

I Svart elfenben är det här och nu och kolsvart – metalittlovers, varsågoda. Svingen låter den namnlöse (?) huvudpersonen bära med sig och läsa, läsa om, läsa, läsa om Conrads Mörkrets hjärta under resan till polaren Sams hemland, Liberia. För att få råd med resan har killarna rånat berättarjagets styvpappa, och försöker förgäves förtränga det. Resan som först var en spännande lek, ett äventyr, utvecklar sig till ett veritablet helvete. Läs som sagt mer på Flaskposten. Svingen besitter en finfin stämningsskapande förmåga – och när döden, blodet, Sam och oskulden lämnat huvudpersonen, kvarstår intet.

Kanske beror min distans till, angränsande direkt ointresse för, ökenvandraren Rob på berättarperspektivet eller textens tempus? Njae. Jag har läst fler böcker utan jag-berättare, skrivna i preteritum/imperfekt. Och gillat. Ställd bredvid Svart elfenben bleknar Desertwalker betydligt – men jämförelsen är kanske inte helt rättvis. Böckerna vänder sig till liknande publik, men med olika medel, dvs språk och stil, dvs inte antingen eller, dvs olika publik.

* kan inte låta bli att länka till en diskussion (se ffa kommentarerna) om skillnaden mellan vux- och ungdomslitt på Bokhora – jag är verkligen inte av den åsikten att ungdomsböcker generellt sett är simplare än böcker som vänder sig till en vuxen publik. Varken i syfte eller utförande. Jag tror mig veta att det förekommer mängder av subgenrer där såväl vux- som ung- och för höge farao även barnlitt kan vara förenklade och plastiga, storslagna och märgochben raktigenom. Men så är jag förstås ung (förr i tiden skulle jag kallas medelålders, nu är jag väl ”ung vuxen” eller liknande) och rätt dum, obildad osv. Har inte läst tillräckligt mycket för att uttala mig kanske.

« Older entries