Den läsovillige likaledes stenhårde mannen/pojken/gossen anbefalles

The two-bear mambo av Joe R. Lansdale.

Som tidigare meddelats känner jag mig stundom som en femtioårig, lönnfet (inbillar jag mig av matvanorna att döma), svart och kolerisk bög. Därför är det, jag upprepar mig medvetet, riktigt fräscht att läsa om Leonards och Haps äventyr och irrfärder i Ku-Klux-Klan-land.

Grabbarna beger sig till Grovetown efter att (än en gång ha eldat ner grannens hus) vackra Florida försvunnit i jakten på sanningen om ett mord. Hap och Leonard råkar naturligtvis ut för en hel del otrevligheter och jag ser framför mig riktiga amerikanske actionfilmssekvenser under läsningen. Underhållande och rätt roligt att iaktta mig själv: exakt samtidigt som jag läser om högljudda män kastar jag hatiska blickar mot lika högljudda män som förpestar min tillvaro genom att skrika AIK-ramsor på de olika tåg som befolkar vårt vackra Storstockholm.

Ey, kids, denhär boken passar er prima! tänker jag, men vårt bibl har inte ett endaste ex av snubben i fråga varför jag kan ge opp missionerandet här och nu. Eller? Rätt ofta dyker frågan opp ändå – vad ska vi ge killen som aldrig läser en bok? Svar: Joe R. Lansdale. Köpkraftiga typer kastar sig härmed över valfri bokhandel (gärna fysisk) och köper opp sig ett lager.

Och, just det, taggen detektivromaner syftar på the good cop och the bad cop som bägge figurerar och har avgörande betydelser för händelseförloppet.

Några dagar med Jackson – One good read…

Det känns som att jag är 15 år och det är jullov: har varit hemma från jobbet i snart tre veckor, det är kolsvart ute med snöflingor i gatlyktornas bristfälliga ljus, ganska kallt inne och endast tomten, dvs jag, är vaken. Bortsett från läsning har jag surfat (det kunde jag inte göra när jag var 15) och upptäckt en litterär encyklopedi online. Här kan läsas ”over 4000 authoritative profiles of authors, works and literary and historical topics”. Och mer ska det bli. Wow, säger jag.

Porträtt: Kate AtkinsonEn av dessa profiler är vikt åt Kate Atkinson, vars bok One good turn jag läst ut under denna sömnlösa natt. K brukar säga att hon endast blir nyfiken på de böcker jag läser, läser, läser men inte pratar så mycket om – exvis Fördjupade studier i katastroffysik. Jag sade inte ett knäpp om boken, men var nästan okontaktbar: satt i soffan och muttrade och skrattade åt samt grälade på karaktärerna. Denhär gången har jag inte kunnat låta bli att läsa valda delar högt; Atkinson är en rysligt rolig berättare. Skulle kunna klämma in en hel drös med favvocitat här, men jag föredrar att låta er som eventuellt läser detta upptäcka finesserna själva.

Jackson Broadie är tillbaka. Ex-maken, ex-polisen, ex-privatdetektiven osv. Under semestern i Edinburgh (dit han kommit med sin flickvän Skådespelerskan) råkar han ut för allehanda otrevligheter. Killen har verkligen otur! Detsamma gäller den oansenlige Martin Canning, som skriver dåliga deckare under pseudonymen Alex Blake. Så har vi Gloria Hatter, snart-sextio-åriga frun till den skrupelfrie fastighetsjätten Graham Hatter… Och vilka är dedär rosaklädda städerskorna egentligen?

Björn Waller på Dagens bok skrev om De vilseförda (svenska utgåvan av Case histories) att:

På vägen bockar den av alla deckargenrens tröttaste klichéer. (Frånskild expolis med smak för melankolisk musik? Check. Olösta mord? Check. Stora viktorianska villor med Hemligheter bakom spetsgardinerna? Check. Ett romantiskt intresse för detektiven som kanske är inblandad? Check.) De där grejorna har gjorts så många gånger förr, och är i regel ungefär lika spännande som dagsgammal gröt. Så varför tycker jag den här boken är så satans bra?

Ja, det kan man fråga sig om bägge jacksonböckerna. Tyvärr kan jag inte svara på varför Björn diggar Kate, men jag vet att åtminstone jag uppskattar Atkinsons förmåga att levandegöra sina karaktärer, fnittrar åt fiffiga twistar som avlöser varandra på springande snöre samt förtjusas av den cyniska humor som på intet sätt förringar vare sig personer eller händelser utan snarare fördjupar skeenden i glappet mellan vardag och katastrof. Den skarpa klassanalysen och – faktiskt – moralen gör sitt till.

Och: fanken också! Det är till Aberdeen och inte Edinburgh vi flyger om söndag!