”Nu kan jag ju skriva lite om din dendär fåniga Mörkrädd”

Idag kommer mah dahling K att skriva gästblogg. Jag var ju så rädd att jag gav opp läsningen.

Okej. Jag har läst Mörkrädd, och den tyckte jag inte om. Det händer ju ingenting! Huvudpersonen lever ett glittrande men hetsigt och osympatiskt Stureplansliv, för i mörkret finns *fruktan*. Problemet med bokens *fruktan* är, att om man inte själv blir rädd redan första gången den nämns, så har man missat tåget. I resten av boken kretsar huvudpersonen närmare och närmare *vansinnet* (vilket bara det känns ganska pubertalt – en del ryska klassiker; en del Lovecraft och en del borgerligt akademisk tonårsångest). Och vansinnet är att ”vara svart”, sug på den alla wiggers där ute.

Språket imponerar ungefär lika mycket som själva berättelsen, dvs inte mycket. Jag läste den för Kas skull, och i och med detta inlägg är uppdraget helt slutfört.

Ka säger: hoppsan, hon var visst lite besviken.

Annonser

Ingen skräck i Gröna rummet

Till följd av hysteriskt skrikande nätterna igenom ger jag härmed opp läsningen av Andreas Romans Mörkrädd. Den är inte bra för vare sig min eller Ks hälsa. Kanske kommer gästblogg så småningom.

Direktrapport från lässoffan

och filten i Gröna rummet!

Jag läser högt ur Andreas Romans Mörkrädd och har knappt läst ut första kapitlet när jag kommer på det självklara:

– Hur fan kan han ha en katt – de är ju Satans djur?!!!
K säger:

– Jag tänkte precis tvärtom: hur kan han vara rädd när han har husdjur?

Fortsättning följer…

Ännu en havskarl, alltså

Asch, eftersom både DN och Du är vad du läser har skrivit om en viss slukarvänlig bok, publicerar väl jag också ett inlägg om den – såhär dagen före utgivning.

För mig som som hyser en förkärlek för, åtminstone enligt närstående – Hej, pappa! Hej, K!, ”obegripliga och fragmentariskt ryckiga” berättelser tar det en stund att läsa Människohamn av John Ajvide Lindqvist när det inte ska vara jobb-igt. Det konkreta språkbruket i kombination med attributen (Bamsedockan, flakmoppen, tonårsförälskelsen) lockar gärna till instrumentell läsning*. Efter initiala svårigheter finner jag mig dock rätt snart fast och slukad av havet.

Berättelsen kretsar i förstone kring medelålders Anders som återvänder till Domarö (där hans liv stod i full blom för att sedan slås i spillror: sexårsdottern Maja försvann – hey, en flicka vill försvinna! – under skidutflykten). Om Anders helvetesvandring med vintetrorna i ständig beredskap skulle det vara alltför knaggligt att läsa 449 sidor utan andra infallsvinklar. Tack vare det mångvetande berättarperspektivet tillåts förskjutningar i tid och viss mån även rum – trots att snart sagt alla händelser av betydelse äger rum på och kring just Domarö. Vi får också ta del av Anders familjehistoria – varför heter huset Smäcket och hur var det egentligen när stadsbon tillika trollkarlen Simon kom till ön för snart femtio år sedan? Hatet mot baddjävlarna är för övrigt ett laddat tema och mycket skickligt beskrivet. Denhär gamla baddjäveln (ja, jag har varit en sådan** och är nuförtiden ännu djävligare emedan jag är där endast några ynka dagar per år) riktigt krymper i soffan, på pendeltåget, Roslagsbanan till Bergianska trädgården mitt i ruskigaste majhelgen.

Människohamn vore dock inte skriven av Ajvide Lindqvist om vi inte fått stifta bekantskap med ah så oheliga allianser och fördömda platser. Precis som i Låt den rätte komma in (har inte läst Hanteringen av odöda) och i viss mån några av novellerna i Pappersväggar kombinerar författaren nämligen, förstås, föga förvånande, såklart diskbänksrealism med ren och skär skräck. Det blick mycket lyckat (saknar dock splattret!). Att vända blicken från Den Andre till Här:et och nu:et är minst lika viktigt här som i det jag upptäckte i åh så saknade studierna i socialantropologi. Nej, det behöver inte företrädesvis handla om subjektivt harvande i den egna naveln och andra, fast onämnbara – måvara fysiska som metafysiska, organ. För att söka begripa sig på mänskligheten (ett sådant superprojekt, vem vågar sig på det?) och att samtidigt vilja berätta en god historia behöver inte gå stick i stäv. Det är just det Människohamn är – en god bok helt enkelt.

När jag precis läst ut Människohamn radade jag raskt opp manliga författares haffsalster (för att därpå förtjusas av Dykungens dotter). Under natten : ah! naturligtvis! Varför nämnde jag inte Odyssén, haffsromanskungen, eller Strändernas svall– romanernas roman? Och efter att ha läst två recensioner av boken som citeras i Människohamns sista kapitel hoppas jag kunna lägga ännu en kvinnlig författare till listan: Mia Ajvide. Myter om havet och sirenernas allrasom ljuvaste toner borde inte gå någon förbi – åtminstone inte i Människohamn som, om någon till äventyrs nu skulle ha missat det, förenar spöken, slem och The Smiths.

Mer skräck önskar i sommar eder

ka

* kommer naturligtvis att tänka på en hel hoper barn- och ungdomsböcker. Av de nyare kan nämnas Spökskeppet Vallona och en hel del andra läskigheter. På vuxensidan kommer upplösningen av finfina tv-serien Afterlife för mig, och Jerker Virdborg, särskilt debutromanen Svart krabba samt Musselstranden – den hittills enda Marie Hermansson jag läst, borde läsa fler, gillar detdär betwixt-and-between-möstret som jag fått för mig karaktäriserar hennes författande.

** det spelade ingen roll att farmor och många generationer före henne bebott byn i fråga.

 

UPPDAT: Läs mer om boken i Svd och på Bokhora – samt inom kort lite överallt om jag gissar rätt. .

Omläsning no. 5

Skräääääck. Läste under gårdagen ut Väktarens lärling av Joseph Delaney för andra gången. Som sagt, inte alls lika arg och stingslig nu – troligen esom mina förväntningar var avsevärt lägre satta än sist.

Väktarens lärling

Ja, visst är det riktigt ruskigt läskigt att läsa om Toms vedermödor i hans strävan att bli en god Väktare – den som vaktar samhället mot spöken, gastar, boggartar av allt mellan första och tionde graden och mot – inte minst – häxor. Men jag är fortfarande tveksam till den misogyne Väktaren som påstås vara blödig som endast fjättrat en mkt farlig häxa istf dödat henne (det visar sig eg alls inte vara särsk vänligt esom döda häxor är ännu farligare än fjättrade).

I give you ändå ett typiskt väktaruttalande:

”Illvillig betyder ond”, förklarade han. ”Välvillig betyder god. Och en omedveten häxa är en häxa som inte vet om att hon är en häxa, och eftersom hon är kvinna ställer hon till med dubbelt så mycket besvär. Lita aldrig på en kvinna.”

Kvinnoporträtten är öht inte vad vi brukar kalla nyanserade – inte heller manskaraktäristiken. Det är häri berättelsens styrka ligger: gillar stilen – den är rätt kall och avsaknaden av ständiga utropstecken (som de vi kan finns i bladvändaren och supersuccén) Legenden om Darren Shan* är befriande för språkfascisten. Huvudpersonen, jag, Tom, registrerar i sin stillsamhet och det allra otäckaste behöver inte tecknas ned i ord, utan når läsaren på andra sätt. Efterhand lär sig Tom uppfatta människors skiftningar och blir mer lyhörd för förändringar och möjligheter därtill, något som förebådas redan på s. 64:

Att vara sjunde son till en sjunde son var inte märkvärdigt i det här yrket – det var nödvändigt för att ens bli antagen som lärling. Men jag visste att det fanns något annat som gjorde mig annorlunda. Jag var min mammas son också.

Och, apropå attraktiva ”bad guys”, Ida A, såhär säger häxflickan Alice som ger Tom rysningar av lika delar väl- och obehag:

”Dåligt sällskap gör mig ingenting. Det förändrar mig inte, eller hur? Jag är redan dålig. Dålig inuti. Du skulle inte tro mig om jag berättade vad jag sagt och gjort.”

* i sin tur en redig bladvändare, härlig och smaskig för såväl den inbitna skräckfanatikern som -novisen.

Packning

På söndag, i ottan, lyfter planet. FlygplanVi sitter förhoppningsvis i varsin lagom bekväm fåtölj och jag inte ett dugg rädd (hahaha). Med mig i handbagaget har jag litteratur förstås, och plockar opp dem med svala, torra händer som lyder minsta vink. Jag rättar till min klanderfria och skrynkellösa klädsel och lägger en diskret makeup (hahaha igen).

Men men vad heter böckerna jag lagt i väskan? Räknar med att ha läst ut Ladies vid det laget. I hyllan med olästa böcker står bl. a. dom av Cilla Naumann, Elin Wägners Från det jordiska museet, Den anatomiska teatern av Linda Örtenblad, Det speglade livet (med underrubriken Memoarer från bokrummet) av Klara Johanson, Glupsk. En underhållningsroman av Elfriede Jelinek, Donna Tartts The little friend, Fru Catharina Boije av Fredrika Runeberg m.m.

Eller ska jag ta Kate Atkinsons Not the end of the world? Eller någon av de två skottlandböcker vi fick låna av M och LO i somras? Ahh… detta är svårt.