Det var det hele!

Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:

I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.

Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.

Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.

Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.

Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.

Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.

Hejdå!

* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.

** alla?

*** under den förfärliga föreläsningen

PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.

Annonser

Aidan Chambers + Katarina Kuick = fin förening

Jag gillar att läsa om tonårsfavoriterna. Således beslutade jag mig för att läsa om en viss danssvit inför utgivningen av Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok. Utläsningen av Tullbron, strax efter bokbytet, var storartad. Känner ni till den, Aidan Chambers 4e del i danssviten? Jo, jag har skrivit om honom och sviten tidigare, tänkte ha läst hela inför bok- och biblioteksmässan, men hinner inte. Nog för att jag borde klara av Vykort från ingenstans ingenmansland innan onsdag, men This is all tycks vara en rätt tjock historia och varken den engelska eller den svenska har kommit till vår bibbla ännu.

Hsh, Tullbron alltså. Ja, finare än exempelvis Nu vet jag (läste den gamla översättningen som i likhet med Spelöppning och Dansa på min grav kändes hysteriskt tidsbundna) mycket tack vare Kuicks fina språkkänsla. Men när man läser denhär sviten (förvisso inte i ett svep, men ändå) med relativt korta mellanrum kan man (äsch, jag menar ju jag:) kan jag lugnt konstatera att Chambers följer ett och samma mönster i sina böcker. Huvudpersonen är en lätt plågad tonårig kille som älskar/lever för att skriva. Han dras/kastar sig in i en dramatisk räcka skeenden som ofta involverar en jämnårig kille och en gärna något år äldre tjej. Inte sällan tjuter sirener och mödrar om varandra. Om dethär skulle jag kunna raljera, visst fanken skulle jag kunna göra det, men jag faller till föga och sällar mig till den i det närmaste eniga kritikerkår som hyllat Chambers alla verk.

För nog jävlar är Tullbron bra. Jan (eller heter han egentligen något annat?) har tröttnat på att befinna sig mitt i Det Stora Grå, hoppat av skolan och tagit anställning som tullvakt i ett litet samhälle långt hemifrån. Breven från mamma är pladdriga och påfrestande, men mest av allt störs Jan av flickvännens ivriga kärleksbedyranden. Bättre är det då med Tess, arbetsgivarens dotter, och småningom även Adam – den mystiske killen som dyker upp invid tullbron och beter sig som att ingenting är självklarare än att han tillhör dem. På sedvanligt Chambersvis är texten en blandning av olika berättare tillika berättande; inbrott, avbrott och utbrott. Jag sugs in och fastnar för söndrigheten och gåtfullheten, irriteras över det typiskt sega, nästan paralyserade draget hos den deprimerade. Jo, nog håller denhär boken än – och jag ser fram emot att ta med mig Vykort från ingenstans ingenmangsland efter jobbet i morgon.

Och tänker slutligen: den enes bröd, den andres död!

Men vad det handlar om får du ju först reda på när du läser Tullbron.

Rapport från exilen: Mr. Tearle och jag

Vi har känt varandra i en månads tid nu. Han fick inte hänga med till Tyskland; jag begrep redan på ett tidigt stadium av vår bekantskap att Tearle (han föredrar att tilltalas vid efternamn) inte har särskilt mycket till övers för sådant trams som exempelvis cykling. Möjligen hade han uppskattat stoppet vid Prora och Hitlers jättehotell, men jag tror nog att den gode Tearle skulle misströstat långt innan vi kom dit. Tillbaka i Svearnas mäktiga rike, återupptog jag kontakten med Tearle efter smålustiga sidsprång åt allehanda håll. Gott! Tearle är en patetisk jävel som på många sätt påminner om mig själv. Aj i självkänslan!

Snabbköpet Rastlös av Ivan Vladislavic (ni får klicka runt på förlagets sida själva, jag hittar ingen direkt-URL) är en finfin fnitterbok smälfet av allehanda språkporr förr den lystna läserskan tillika korrekturfelsallergikern. Hinner inte skriva mer nu annat än: läs, läs! Sådär – nu får släktingen tillbaka datorn och jag slipper hamna i allmän onåd.

Ajöken.

PS. Värst av allt är att det förekommer korrekturfel (visserligen till antalet mycket få) i berättelsen om tillkomsten av ”Korrekturläsarens derby” – eller retas Vladislavic med mig?

Mer Chambers

Sjuklig och spretig – ja se där har vi Ka personifierad.  Och nu svuschomläst Dansa på min grav av oh så fine Aidan Chambers (tack AnnCharlott för att du påminde mig om braigheten!).

Antar att ni är bekanta med klassikern det är fråga om – om inte: gack nu genast till biblioteket som förhoppningsvis har bevarat åtminstone ett ex av varje danssvitbok i sitt ack så sällan nyttjade magasin. Det förf gör känns fortfarande nytt i formen, dvs han lyckades inte rubba hela ungdomsbokens grundpålar då det begav sig. Välj själv: är det sorgligt eller bara bra? Jag tycker: fint, desto bättre för nyskrivare som hittar denna outsläckliga inspirationskälla lite i skymundan (bah, jag kör klysch-VM här, det får ni tåla, mitt i semestern och febern!). Hsh: A. C. är en baddare på att klistra fast sina karaktärer (här och i Spelöppning genom konsekvent brukad jag-form, minns inte hur det är i resten, återkommer efter ytterligare omläsningar) vid läsarens näthinna och detdär som kallas för själen, jag slukar kärlekshistorien som på samma gång är en redogörelse, som på samma gång är ett kollage (nej, Cathys bok var inte först i världen med att brytaopp tradmönster).

Av ren&ram slöhet inklistras härmed ett utdrag ur mail som skickades till nyvän helt härom timman:

[…] Chambers håller även idag – trots att drygt 25 år gått sedan den [Dansa på min grav] skrevs och ungefär 17 sedan den lästes av undertecknad för första gången? Visst förekommer en hel del såväl språkliga som innehållsliga anakronismer (och det är det som är så förfärligt opplyftande, undertecknad bekänner sig härmed utled på alla ”väl avlyssnade dialoger” – de är inget annat än föremål för någon sorts samtidsporr) – särskilt  för en tonårig läsare 2008, men vaffan. Det är ju en alltigenom ljuvligt bittersöt historia.

Så den vackra kärlekshistorien och dess förbannade själ(v)bedrägerier : för visst är det kanske så, att vi skapar oss bilder av dem vi vill vara och uppträder därefter (förf refererar ständigt till Kurt Vonnegut och där står jag som ett fläskigt frågetecken, känner till titeln Slakhus 5 [oppat i kvällningen: Slakthus skall det förstås vara], intet mer) på precis samma sätt som schablonbilderna av våra närmaste i värsta fall är just det: schablonbilder. Åtminstone sju veckor, jag menar jösses, sju veckors önskerus och så då den förkrossande döden pang bom mitt på det. Skönt att här inte lämnas utrymme för någon jävla garderobsproblematik, jag minns det som så uppmuntrande redan då jag läste första gången, ja.

Hållbart nu också, ja. Läs, läs om.

Yeah hallå

Check this out!

Sköna söndag

Jag har gjort det jag drömt om i veckor: klivit opp, ätit frukost med DN (påmindes om mitt avsomnade Selma Lagerlöfsläsningprojekt!), krupit till soffs och – ja, helt utan andra sysslor, läst. Först: Spelöppning av Aidan Chambers. Originalet är jämngammalt med mig, dvs vi drabbades bägge av omvärldens många gånger rätt hårda men stundtals även mycket milda ljus år 1978. Den svenska översättning som jag fick rafsa opp ur biblioteksmagasinets dunkla vrår gavs ut tre år senare, på Almqvist & Wiksell Förlag. På många sätt håller boken än idag, och apropå Bokhoras fredagsfråga om den bästa sexskildringen i en roman, måste jag ju åtminstone nämna detta: att shit, det är inte ofta litterärt gestaltade heterosexsscener får mig ur balans. Men det hände alltså här i förmiddags. Inget skratt, inga ”ånejmeng*dvapinsamt”, bara rent och skärt allvar. Och det vete fan om det inte klämdes fram en liten tår ur dessa annars så torra ögon. Boken är i sin helhet en riktigt fin liten karamell eller ett smällfett fyrverkeri om man hellre vill se det så. Att Chambers tar sin läsarkrets på allvar är det inte tu tal om. Heja, A C! GO GO GO! Nu är jag ännu mer pepp inför stundande hösten.

Tror ni inte att, medan jag vandrande sökte sittplats för nästa läsorgie, i närheten av Eriksdalsbadet förresten, det helt plötsligt plongade till i öronen och ba: ”Nu kommer ännu en novell i serien Män”. Sedan var jag tvungen att gå runt ett varv till bara för att få lyssna riktigt ordentligt till ”Definition” ur Paris-Dakar, uppläst av herr författaren själv, Jens Liljestrand. Hey, detta är uppbyggelselitteratur av stora mått. Fantastiskt bra. Skitbra! Omgivningen illustrerade dessutom historien alldeles perfekt. Mamma! Skvallra inte nu, men pappa och bror har hårda klappar att se fram emot när den tiden faller in.

Så, nästa läsning. Äntligen, äntligen har jag ro att verkligen läsa Nina Bouraoui. Som jag lite fånigt dragit ut böckerna ur hyllorna, skyltat med dem i fåfäng förhoppning om att någon, NÅGON, skulle välja det jag önskar läsa i stället för den angränsande deckaravdelningens alla Henningar, Leifar, Peterar, Camillor och Lizor. Men icke. Nu har de inte ens chansen, för jag har bibblans upopsättning N.B:n hemma.

Återkommer rörande detta i det närmaste fulländande verk som på svenska heter Pojkflickan.

Upproriska golemsar*, transande dvärgar och ah-ha:ande vampyrer

Jag klev in och har nu kommit ut på andra sidan – levande, bör tilläggas. Det är Discworld, på svenska kallas pratchettland för Skivvärlden, som fått påhälsning av ett skeptiskt litet ka. Såhär: jag förstår ju att jag borde tycka att det är roligt, känner igen åtminstone de flesta för fnitter avsedda triggarna, men inte fanken drar jag på mun för det. Och så alla putslustigheter i form av ”punes” dvs puns dvs ordvitsar – många av dem går mig förbi emedan min engelska är allt annat än oklanderlig. Vad är det med mig? Kanske är jag ledsen över att det är för mycket buffystyle, men att det inte finns någon Buffy? Favoriten är, på intet sätt oväntat, varulven Angua. Om någon nu skulle kunna tänkas komma i närheten av Buffy, är det helt klart Angua. Jag gillar hennes snille och styrka samt den fantastiska känsligheten inför Cheery-Cheri Littlebottoms både transformation och naivitet inför det mesta.

Själva historien, späckad med intressanta teman (AI, rasism, människovärde, varelsevärde, egenvärde m.m.), kretsar kring en polisstyrka och dess ihärdiga försök att reda ut morden på en gammal tant och hennes barnbarn samt förgiftningen av en av stadens mäktigaste män. Och hej i gatan, det blir riktigt slingrigt och väldans livat! Och visst har en av de många blurbarna, förlåt försäljningsballongerna, rätt i att Pratchett är svårkategoriserad: är det han skriver** fantasy, science fiction eller helt enkelt bara roligt? Är det barn- eller ungdoms- eller vuxenlitteratur? Jag hoppas på crossover, eftersom jag lånade ut just denna på (fast på svenska) till en liten herre som delar namn med en bifigur.

Visst, förnöjsamt och ”hihi” men inte så mycket mer än så. Nu blir det Chambers i stället – fast jag är rasande sugen på Antikrists mirakler också. Den står så fint i hyllan sedan jag superfyndade på ett av dessa långa Världens längsta bokbord för några år sedan.

* ja, hur böjer man det egentligen?

** eller bör jag kanske skriva skrev [scrolla till 11/12]?

Något om en snart förlorad pratchettoskuld och en del annat därtill

En av min navelskådande ungdoms stora hjältar var, inte helt oförklarligt, Aidan Chambers*. Jag älskade honom, eller ska vi nöja oss med att säga ”hans böcker” och därmed avsvära detta lilla Ka från några som helst former av stalkingbenägenhet?, djupt, hett, innerligt och fullkomligt reservationslöst. I höst kommer den sista och – behöver jag skriva det – av mig mycket, mycket efterlängtade boken i danssviten som inleds med en korrekt öppning, knagglar sig fram över en grav (åh!), forsar genom ett vetande, brobygger vänskap och skickar snigelpost från någon helt annanstans. This is all: The pillow book of Cordelia Kenn heter på svenska inte helt chockerande Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och jag längtar mig om inte blodig så åtminstone blå efter att septembers ljuva litteraturvågor ska rulla in. Funderar starkt på att lägga vonpahlenprojektet** åt sidan och i stället frossa i omläsning av Chambers under semestern. Eller varför inte börja redan nu?

Håll i er, kära läsare, ty detta är ett offer jag gör för er! Eftersom Ks gästblogg togs emot med förtjusning, har jag tjatat på fler. Det är dock en hård typ vi har att göra med. Bloggmotståndaren K har vägrat, vägrat och… ja, ni fattar, men till sist kom vi på värsta dealen. Och det är här oskulden, eller den stundande avsaknaden av densamma, kommer in. Villkoret för att K ska skriva gästblogg igen är detta: jag måste läsa Feet of Clay av Terry Pratchett.  Och jag försöker. Inträngandet i Discworld är inte lika svårt som det kanske skulle ha varit om jag var en lika obstinat motståndare till fantasy som K är till bloggning, men även den nästintill helt ouppmärksamma kan efter läsning i Gröna rummet konstatera att detta lilla Ka inte hyser några varmare känslor för varken sina medtrafikanter i allmänhet eller motpassagerare*** i synnerhet. Kombinationen Ny värld + Putslustig engelska + I snitt 5 h sömn/natt + Blobben är utgör inte den bästa förusättningen för att ohämmad kärlek inte bara skall uppstå utan därtill både spira och blomstra i all evighet amen.

Det går bäst till sängs: omsnurrad av kvällsfnittrigt K och diverse täcken högläser jag med olika röster för Angua, Cheery Littlebottom, Vimes, Carrot**** och de andra. Men till tågs njuter jag tystläsning av Min typ brorsa (med dedikation!!!) samt kastar endast småonda ögon mot blobben.

Sådärja, gissa vem som älskar att jobba på bibliotek och efter att det sista klicket för dagen gjorts rusar ner i magasinet och sliter fram Spelöppning?

/ka

* Vet ni, vet ni, jag har just upptäckt något alldeles fantastiskt: Aidan Chambers, åh min största ungdomsidol skulle jag tro (bortsett från Robert Cormier och Peter Pohl) har en blogg!

** köpte, i likhet med många andra, hela rasket på Pocketshop förra året. Läste fyra-fem delar och gillade, verkligen! Lovade mig själv fortsatt läsning nästa dvs denna sommar.

*** Dessa kommer fortsättningsvis att gå under smädesbenämningen blobben.

**** som förresten påminner om allas vår Special Agent Cooper i sin ständigt så käcka uppenbarelse

Mer cancer och elände!

På inrådan av en i fransk litteratur mycket insatt person har jag nu under dagen läst Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt.

De första 30 sidorna påminner nästan otäckt mycket om Anna och Thomas Lyreviks Nora från ingenstans (ett måste för alla cancerindragna) som jag först kom i kontakt med för ungefär fyra år sedan*. Berättarperspektivet är detsamma: cancersjuk pojke på ungefär tio år ligger i sjukhussängen och väntar på döden, i bägge böckerna får den sjuka hjälp av en mer eller mindre magisk person – i föreliggande exempel en rosaklädd äldre kvinna, medan barnbokens Simon möter den jämnåriga Nora. Tack vare kontakten med dessa musor kommer böckernas huvudpersoner inte bara till ro med det faktum att de skall dö – Oscar och Simon vågar dessutom leva den tid de har kvar.

Vad händer då, efter trettio sidor, vad är det bryter korrespondensen mellan de två böckerna? Jag är osäker på om jag verkligen vill skriva det här – för mig som inte tidigare kände till Oscar och den rosa damen kom dethela som ljuvligsmärtande överraskningar, varför jag nog överlåter läsningens hela nöje på dig.

Kort, om språket, bara: vandrar på finlinjen mellan patetik (innehållslig) och totalt avståndstagande (ironiskt som Erlend Loe, tänker jag mig – men det var länge sedan jag läste något av herr L), lyckas utmärkt med den äran.

* apropå bokhoras fråga om vilka böcker man läst om många gånger: Nora från ingenstans såklart. Samt en hel drös jobböcker, och just Noraboken är något jag verkligen är lycklig över att ha lärt känna. Minst 15 gånger har jag läst den och fler lär det bli.

Ännu en fullträff

– såhär i emtider måste det skrikas: mitt i krysset! Fast det handlar inte om fotboll, ajö zlatan, här har vi i stället ännu en kräftbok att lägga till vårens allastorslagna läsopplevelser i ungdomsbokland.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn, stilfullt översatt av oh så bra Gunnar Ardelius, berättar kanske samma historia som Jenny Downham* fast från andra sidan, nej inte döden, pojkvännen. Fullt av finheter språkligt och innehållsligt, ja här snackar vi hundöron, I love. En seneftermiddag på Skinnarviksberget, det blåser, skrattar jag hejvilt** och har inga försvar kvar till slutstriden; trots att jag redan känner till slutet (ah! precis som Love Story! utbrast P så korrekt igår), skrattar och hostar och hoppas och –

ja, man kan inte hindra ett litet ka från att gråta. Sist jag grät på riktigt var när jag gifte mig nej på ett annat bröllop i juli förra året.när jag läste i taket lyser stjärnorna.

För att använda ett frekvent uttryck: Det är trots min oblödiga image (hahaha) inte konstigt att jag gråter. Här har vi nämligen något så sällsynt som en fullträff: kära avslipade lilla text kära av(magr)hårade lilla Ingrid skitsnygga hejsiga omslag fina avväpnade Markus.

Som tidigare konstaterats: det ska vara en cancerbok i år. Och inte en jävel överlever.

* Hoppsan, jag hade visst redan skrivit om u-litt och synen på densamma när jag begrät min oförmåga att kommentera den i DN uppflammade debatten häromsistens.

** Första understrukna citatet: – Dina bilder är fina, säger han. De ser ut som … bilder jag känner igen från drömmar. – Mmmm, säger målaren och ser på honom. Han känner sig som en idiot. Allt man säger till en konstnär är väl fel. Anbefalles även: sidan 92.

« Older entries