Sonya Hartnett är ljusare

Jag vet, jag borde egentligen skriva om vad jag tyckte om debatten (rätt opplivande, men jag gick inte därifrån helt tillfredsställd) och hur det gick med läsecirkeln idag (vi var tre tappra typer som dök opp och pratade Eddie vs. Edward). Men nej. Jag är trött, sjuk och ynklig. Tillbringar aftonen i soffan med Sonya Hartnett. Om Samuels cirkuslada kan du läsa här.

The Ghost’s child är direkt underbar. 192 ljuvliga sidor poetisk saga gör mig alldeles varm och vemodigt glad. För: kärleken, åldrandet och livet självt samt inte minst just denhär berättelsen om desamma är något av det finare jag läst av Hartnett hittills. Skuggan av den randiga vargen och Thursday’s child tillhör förvisso helt andra, mörkare, dimensioner och bör kanske inte jämföras med detta verk, men O!, så bitterljuvt det är att sitta tätt intill Matilda och den namnlöse pojken, i det kalla huset som fyllts med betydelsebärande ting från världens alla hörn.

På något sätt förs tankarna till Lighthousekeeping, men HEY läs dem oberoende av varandra. Det är bara vaga likheter vi snackar om.

Och, äntligen!!, nargonen som jag saknat så mycket befinner sig åter i min läsning.

Mer Chambers

Sjuklig och spretig – ja se där har vi Ka personifierad.  Och nu svuschomläst Dansa på min grav av oh så fine Aidan Chambers (tack AnnCharlott för att du påminde mig om braigheten!).

Antar att ni är bekanta med klassikern det är fråga om – om inte: gack nu genast till biblioteket som förhoppningsvis har bevarat åtminstone ett ex av varje danssvitbok i sitt ack så sällan nyttjade magasin. Det förf gör känns fortfarande nytt i formen, dvs han lyckades inte rubba hela ungdomsbokens grundpålar då det begav sig. Välj själv: är det sorgligt eller bara bra? Jag tycker: fint, desto bättre för nyskrivare som hittar denna outsläckliga inspirationskälla lite i skymundan (bah, jag kör klysch-VM här, det får ni tåla, mitt i semestern och febern!). Hsh: A. C. är en baddare på att klistra fast sina karaktärer (här och i Spelöppning genom konsekvent brukad jag-form, minns inte hur det är i resten, återkommer efter ytterligare omläsningar) vid läsarens näthinna och detdär som kallas för själen, jag slukar kärlekshistorien som på samma gång är en redogörelse, som på samma gång är ett kollage (nej, Cathys bok var inte först i världen med att brytaopp tradmönster).

Av ren&ram slöhet inklistras härmed ett utdrag ur mail som skickades till nyvän helt härom timman:

[…] Chambers håller även idag – trots att drygt 25 år gått sedan den [Dansa på min grav] skrevs och ungefär 17 sedan den lästes av undertecknad för första gången? Visst förekommer en hel del såväl språkliga som innehållsliga anakronismer (och det är det som är så förfärligt opplyftande, undertecknad bekänner sig härmed utled på alla ”väl avlyssnade dialoger” – de är inget annat än föremål för någon sorts samtidsporr) – särskilt  för en tonårig läsare 2008, men vaffan. Det är ju en alltigenom ljuvligt bittersöt historia.

Så den vackra kärlekshistorien och dess förbannade själ(v)bedrägerier : för visst är det kanske så, att vi skapar oss bilder av dem vi vill vara och uppträder därefter (förf refererar ständigt till Kurt Vonnegut och där står jag som ett fläskigt frågetecken, känner till titeln Slakhus 5 [oppat i kvällningen: Slakthus skall det förstås vara], intet mer) på precis samma sätt som schablonbilderna av våra närmaste i värsta fall är just det: schablonbilder. Åtminstone sju veckor, jag menar jösses, sju veckors önskerus och så då den förkrossande döden pang bom mitt på det. Skönt att här inte lämnas utrymme för någon jävla garderobsproblematik, jag minns det som så uppmuntrande redan då jag läste första gången, ja.

Hållbart nu också, ja. Läs, läs om.

Yeah hallå

Check this out!

Kort bara, mitt i kafferasten

: Shit. Lispector lämnar inget mer att önska. Tack kära Bibliofille för din entusiasm som rentav tvang mig ur mina spända arbetsuppgifter för att hämta boken ifråga. Å, jag blir så ajajaj varm och kall och het av denna roman som liksom klistrar sig in i mig. Jag måste erkänna att jag gjort det förbjudna: vikt hundöron i biblioteksboken. Förlåt. Men det finns så många värdefulla, måste nästan påstå omistliga, textutdrag i den raktigenom ljuvliga berättelsen att jag helt enkelt inte kan låta den försvinna i arkmängden. Kanske skriver jag ner all a här någon gång, nöjer mig nu – då arbetstiden strax åter sätter igång – med detta:

Maj, de fladdrande vitslöjade brudfjärilarnas månad. Hennes utrop var kanske en förutsägelse om vad som skulle komma att hända samma dags eftermiddag; mitt i hällregnet träffade hon (explosion) sitt livs första form av pojkvän, hjärtat flaxade med vingarna som en liten fågel fångad i klister.

och

Hon visste vad åtrå var – även om hon inte visste om att hon visste det. Det var så här: hon kände en stark hunger men inte efter mat, det var ett nästan smärtsamt sug som steg från underlivet och sände rysningar ut i bröstvårtorna och de tomma armarna utan kram. Hon blev alldeles dramatisk och att leva gjorde ont. Då brukade hon bli nervös och Glória gav henne ett glas vatten med socker.

Om boken har La Bibliofille ju redan skrivit ungefär allt – resten kan ni läsa i översättarens efterord. Detta lilla Ka erkänner sig härmed än en gång oförmöget att orda mer om det lästa. Ok, en sak bara – gillar, på gränsen till älskar, det metalitterära både här och i Spelöppningen.

Sköna söndag

Jag har gjort det jag drömt om i veckor: klivit opp, ätit frukost med DN (påmindes om mitt avsomnade Selma Lagerlöfsläsningprojekt!), krupit till soffs och – ja, helt utan andra sysslor, läst. Först: Spelöppning av Aidan Chambers. Originalet är jämngammalt med mig, dvs vi drabbades bägge av omvärldens många gånger rätt hårda men stundtals även mycket milda ljus år 1978. Den svenska översättning som jag fick rafsa opp ur biblioteksmagasinets dunkla vrår gavs ut tre år senare, på Almqvist & Wiksell Förlag. På många sätt håller boken än idag, och apropå Bokhoras fredagsfråga om den bästa sexskildringen i en roman, måste jag ju åtminstone nämna detta: att shit, det är inte ofta litterärt gestaltade heterosexsscener får mig ur balans. Men det hände alltså här i förmiddags. Inget skratt, inga ”ånejmeng*dvapinsamt”, bara rent och skärt allvar. Och det vete fan om det inte klämdes fram en liten tår ur dessa annars så torra ögon. Boken är i sin helhet en riktigt fin liten karamell eller ett smällfett fyrverkeri om man hellre vill se det så. Att Chambers tar sin läsarkrets på allvar är det inte tu tal om. Heja, A C! GO GO GO! Nu är jag ännu mer pepp inför stundande hösten.

Tror ni inte att, medan jag vandrande sökte sittplats för nästa läsorgie, i närheten av Eriksdalsbadet förresten, det helt plötsligt plongade till i öronen och ba: ”Nu kommer ännu en novell i serien Män”. Sedan var jag tvungen att gå runt ett varv till bara för att få lyssna riktigt ordentligt till ”Definition” ur Paris-Dakar, uppläst av herr författaren själv, Jens Liljestrand. Hey, detta är uppbyggelselitteratur av stora mått. Fantastiskt bra. Skitbra! Omgivningen illustrerade dessutom historien alldeles perfekt. Mamma! Skvallra inte nu, men pappa och bror har hårda klappar att se fram emot när den tiden faller in.

Så, nästa läsning. Äntligen, äntligen har jag ro att verkligen läsa Nina Bouraoui. Som jag lite fånigt dragit ut böckerna ur hyllorna, skyltat med dem i fåfäng förhoppning om att någon, NÅGON, skulle välja det jag önskar läsa i stället för den angränsande deckaravdelningens alla Henningar, Leifar, Peterar, Camillor och Lizor. Men icke. Nu har de inte ens chansen, för jag har bibblans upopsättning N.B:n hemma.

Återkommer rörande detta i det närmaste fulländande verk som på svenska heter Pojkflickan.

Till alla som älskar Gun-Britt Sundström

Ni brukar undra: vart har hon tagit vägen egenligen? Vad håller hon på med? Sedan någon månad tillbaka är ni nöjda eftersom hon kommit ut med en självbiografisk bok – efter X antal års ”uppehåll”. Jag vet att Gun-Britt Sundström har gjort väldigt mycket annat än att bara ta ett ”uppehåll”. Denna charmanta dam har åtminstone ägnat en stor del av sin yrkesverksamma tid åt översättning av barnböcker – en mkt delikat syssla om du frågar mig.

Idag har jag i min ankomstregistrerarhand ännu en av Kitty Crowthers helljuvliga bilderböcker: Är det dags? och säger bara: läsläsläs! Den utgör, tillsammans med Ivo och Vera: Vakna Ivo!, min vardag i ett förgyllt koncentrat!

Om rävar, frökärnor och andra väsentligheter

Jag vill skrika håll käften och slå deras mobiler ur händerna, ge mig en tyst punschveranda med tillhörande följsam butler. Inte kunde jag låta bli Müller, trots att företaget var dömt att misslyckas alltsedan det initierades. Läsning av Redan då var räven jägare ter sig bäst i den önskade miljön ovan, alternativt till soffs. Att bära med sig detta verk i lokaltrafiken som frekventeras av sommarlovsystra yngre och högljudda äldre (”HALLÅ, HÖÖÖÖR DU MIG? NEJ DU VET DET ÄR DÅÅÅÅLIG MOTTAGNING —— HAAAAAALLÅ!!”) = big no-no. Nåväl, jag läste ändå och om blickar kunde döda och så där du vet.

Hsh detta: Det är en krävande bok; jag har verkligen bråkat med språket (och den faktiska omgivningen höhöhö) och ibland stirrat mig blind efter sammanhang, förståelse, struktur –

och så eftermiddagsvis: promenad (invid vatten och gröna hus!) med så jättefina läsecirkelskamraten och åh, så många idéer som sprang till i skallen!

– först ungefär då, när jag förklarade för sällskaparen, insåg jag nog fullt ut att det var när jag slutade tvinga mig in utan bara lät mig medforslas (nog krävs först en hel del gräl med det skrivna för att göra det) och därmed bjudas in i det müllerska universum som, ja, slog detta lilla ka till marken.

För vet detta: det är inte bara Anne Frank som tvingats gömma sig hos barmhärtiga; andra världskriget är endast ett avsnitt i förtryckhistorien.

Detta skrev jag på ett kvitto för någon dag sedan, synd att jag inte har en tjusig scanner, då skulle ni få ta del av en plottrig anteckning wooooow:

Det är mest som en film alltihop; scener staplas på scener. Tack vare en absurd verklighet där ingår exempelvis en dvärg, äpplen, solroskärnor och malfjärilar samt formen som gestaltar allt detta, kommer jag att tänka på så vitt skilda upphovspersoner som Dagerman, Lynch, Mannheimer och Taivassalo. Den korthuggna tonen som förmedlar skeenden långt utanför det mer traditionellt utformade berättelser lyckas göra —

Ajö, nu blir det slaskTV.

Ånger

Nej döda mig inte; jag vill läsa om för återopplevandet av hundörade sidor och förstrukna rader i denna bitterljuva berättelse om födslandet, dödseln och livet däremellan. För åh, så vackert Birgitta Trotzig skriver om allt detta, infogat i berättelsen om depressionen, mellankrigstiden, undertidenkriget och Efteråt. Läste ut, gående, i trafiken och städerna som Mojan. Glad att jag aldrig någonsin haft intentionen att skriva recensioner (jösses, inte har jag tillräcklig sans och vett för något sådant) här utan kladdar, om så bara något litet, kring de dykningar jag gör.

Spolen, moderskapet och i viss mån även språket – det strängt religiösa – känns igen från Reglerna, kan det verkligen vara en slump att jag läser dem så tätt inpå varandra? Minns att jag upprördes över att det inre ursinnet (vansinnet?) tilläts ett så stort utrymme, kommer på mig själv med att om inte förkasta så åtminstone förringa böcker där självdestruktiviteten fokuseras och många gånger förhärligas —

för att i stället hänge mig åt de eländesskildringar där hotet kommer utifrån: klassiska hey yo we must go klassköngenusetnicitet. Hotenmönstren you name it intersektionalitet jamenvisst sörru och så då detta med hur det behandlas skriftligen. Uppbyggelselitteratur eller kanske, oh återigen, identifikation. Hoppsan, här har vi ett trött och till begripliga formuleringar oförmöget ka som kladdar igen.

Nå: i Dykungens dotter möter vi stor, vild och vacker poesi, lika mörk och synnerligen kraftfull som huvudgestalten-flickan, Trotzig kombinerar alltigenom fantastisk språkbehandling med såväl inblick i enskilda människors psyken som översikt över genomgripande samhälleliga skeenden och kopplingarna mellan desamma. Underbart.

Älskar Dykungens dotter och texten om densamma, har mångamånga citat, bjuder eder härmed ett av de finare, plockat ur den tidigare delen av boken för att inget av handlingen skall avslöjas:

Men den svaga punkten i försvaret var alltså flickan – fklickan som bara glittrade och dansade och sjöng och bar sig illa åt.

Och flickan var alltså född glad. Glad och vild, rund som ett klot rullade och klättrade och sjöng hon. Man tyckte ju i gården att med sådan härstamning borde hon ändå ha visat ett annat sätt att vara. Även om man inte kunde begära att hon själv skulle kunnat förstå sitt läge, det var hon ju ändå för liten till, borde situationen själv ändå ha avsöndrat något slags ödmjukhet, eller i varje fall stillsamhet, undfallenhet. Men ingenting sådant syntes hos flickan, hon var bara glad och rund och sällsynt kelen, syntes alltid bära på katter så fort hon kom åt. – Men felet med henne var också att hon redan från början hade liksom alldeles för mycket kropp: den störde: den var för mycket.

Nu kan jag äntligen tillåta mg att fullt ut läsa denna text av Kerstin Ekman.

Seså – gack nu till biblioteket och låna boken pronto!

Själv tänker jag glo på ful-tv och äta popcorn.

Kanske såhär

Du måste döda mig eftersom jag aldrig någonsin kommer att få uppleva något så storslaget som dethär.  Gör pinan kort: döda mig nu och låt mig slippa den räcka fesljumma  besvikelser som står att finna i livet efter Dykungens dotter.

I jämförelse med Trotzigs mästerverk bleknar nästan (fast bara nästan) allt jag läst på sistone.
Eftersom K inte hörsammade min vädjan på svettbussen hem från bröllopet igår (AH! Tack kära skaparen för bilköer, så att även ett åksjukt Ka kan snika åt sig några rader här och där!) får utforskareögat riktas mot just Trotzigs författarskap samt inriktas på omläsningar av Kandre.

Åter ottoppe

och läser bloggar, kultursidor och så Dykungens dotter. Upprepar kära livet; åh, lyckliga jag som har ett helt författarskap framför mig.

« Older entries