Inte längre människa

Osamu Dazai, som tydligen kändes igen av några, är numera utläst. Alltså inte han, utan hans första till svenska översatta roman. Kolla in Inte längre människalillförlaget eller varför inte Bokfynd?

Tjusig som tusan och inte helt olik min (och många andras) ungdomsidol Stig Dagerman är den dystre författaren, se bara:

Osamu DazaiStig Dagerman

Herrarna delar inte bara vackerhet utan även självförakt och stor förmåga att uttrycka densamma i litteratur.

Berättarjaget i Inte längre människa har närt sitt hat till sig själv och omgivningen sedan barnsben. I tre anteckningsböcker följer vi det inre eskalerande vansinne som bryskt kontrasteras mot det farsartade pajasskådespeleri (dvs Yozo gör som förväntas av en normal människa) han säger sig spela opp i mötet med verkligheten. Efter ett självmordsförsök förskjuts han slutligen av sin familj och går än djupare in i alkoholens och sedermera också drogernas förlovade dimmor*.

Som vanligt när det gäller privata dvs inte biblioteksböcker har jag gått bananer och vikt hundöron på snart sagt var sida samt klottrat noteringar (läste btw till min förtjusning om sådant i helgens morgontidning). Vill ni ha smakprov? I give you this:

Jag kommer aldrig glömma den obeskrivligt listiga skugga som for över Plattfiskens ansikte när han skrattade åt mig med indragen hals. Det liknade förakt, ändå var det annorlunda: on världen, likt havet, hade djup på tusen famnar, så var det den sortens besynnerliga skugga som man skulle hitta här och där nere på botten. Det var ett skratt somgav mig en glimt av själva botten av vuxenlivet.

och detta:

Min panik hade formats av den ogudaktiga skräck som väckts i mig av en sådan vetenskaplig vidskeplighet om att vårvinden förde med sig hundratals kikhostbaciller, hundratusentals bakterier som förstör ögonen och infekterar offentliga badhus**, hundratusentals mikrober som finns hos frisören och som orsakar skallighet, svärmar av skabbparasiter som infekterar läderremmarna i tunnelbanevagnarna, eller bandmaskar, levermaskar och gud vet vilka ägg som otvivelaktigt lurar i rå fisk och dåligt stekt nötkött och fläsk. Eller det faktum att om man går barfota kan en pytteliten glasflisa tränga genom ens fotsula och efter att den cirkulerats runt med blodet kan den nå ögat och göra en blind. Det går inte att motsäga det odiskutabla faktum att det flyter, simmar och krälar miljoner baciller överallt.

Jag gillar snart sagt allt med Inte längre människa och hoppas intensivt att fler av Osamu Dazais verk översätts till svenska inom kort. Gärna som här via engelskan av Anna Troberg som gjort ett fint arbete.

Seså, kära Ka, gack nu iväg till arbetet och vuxenlivet! Glöm inte skorna.

* Min fru säger när hon läser detta: ”Det låter som Mr. Bean – fan vad deppigt!”. Jag kan inte annat än hålla med.

* Kan inte låta bli att tänka på dig, S, alla andra jämförelser undantagna!

UPPDAT! såhär ser det supersnyggaste omslaget på länge ut, formgivet av förläggarn själv – Mattias Johansson Räms:

Några dagar med Jackson – One good read…

Det känns som att jag är 15 år och det är jullov: har varit hemma från jobbet i snart tre veckor, det är kolsvart ute med snöflingor i gatlyktornas bristfälliga ljus, ganska kallt inne och endast tomten, dvs jag, är vaken. Bortsett från läsning har jag surfat (det kunde jag inte göra när jag var 15) och upptäckt en litterär encyklopedi online. Här kan läsas ”over 4000 authoritative profiles of authors, works and literary and historical topics”. Och mer ska det bli. Wow, säger jag.

Porträtt: Kate AtkinsonEn av dessa profiler är vikt åt Kate Atkinson, vars bok One good turn jag läst ut under denna sömnlösa natt. K brukar säga att hon endast blir nyfiken på de böcker jag läser, läser, läser men inte pratar så mycket om – exvis Fördjupade studier i katastroffysik. Jag sade inte ett knäpp om boken, men var nästan okontaktbar: satt i soffan och muttrade och skrattade åt samt grälade på karaktärerna. Denhär gången har jag inte kunnat låta bli att läsa valda delar högt; Atkinson är en rysligt rolig berättare. Skulle kunna klämma in en hel drös med favvocitat här, men jag föredrar att låta er som eventuellt läser detta upptäcka finesserna själva.

Jackson Broadie är tillbaka. Ex-maken, ex-polisen, ex-privatdetektiven osv. Under semestern i Edinburgh (dit han kommit med sin flickvän Skådespelerskan) råkar han ut för allehanda otrevligheter. Killen har verkligen otur! Detsamma gäller den oansenlige Martin Canning, som skriver dåliga deckare under pseudonymen Alex Blake. Så har vi Gloria Hatter, snart-sextio-åriga frun till den skrupelfrie fastighetsjätten Graham Hatter… Och vilka är dedär rosaklädda städerskorna egentligen?

Björn Waller på Dagens bok skrev om De vilseförda (svenska utgåvan av Case histories) att:

På vägen bockar den av alla deckargenrens tröttaste klichéer. (Frånskild expolis med smak för melankolisk musik? Check. Olösta mord? Check. Stora viktorianska villor med Hemligheter bakom spetsgardinerna? Check. Ett romantiskt intresse för detektiven som kanske är inblandad? Check.) De där grejorna har gjorts så många gånger förr, och är i regel ungefär lika spännande som dagsgammal gröt. Så varför tycker jag den här boken är så satans bra?

Ja, det kan man fråga sig om bägge jacksonböckerna. Tyvärr kan jag inte svara på varför Björn diggar Kate, men jag vet att åtminstone jag uppskattar Atkinsons förmåga att levandegöra sina karaktärer, fnittrar åt fiffiga twistar som avlöser varandra på springande snöre samt förtjusas av den cyniska humor som på intet sätt förringar vare sig personer eller händelser utan snarare fördjupar skeenden i glappet mellan vardag och katastrof. Den skarpa klassanalysen och – faktiskt – moralen gör sitt till.

Och: fanken också! Det är till Aberdeen och inte Edinburgh vi flyger om söndag!