Läste ut

Vinterträdgården av Falkenland på pendeln opp till föräldraskapet och insåg att jag nog inte riktigt ville tala om den med ärade moderskeppet inför övriga familjemedlemmar. Tur att -m- problematiserat sitt läsande så till den grad att det knappast blivit något av alls.

Annonser

En blöt lördag

Det ösregnar, och som alltid i regnet träder naturen fram lite skarpare än vanligt. Jag promenerar runt årstaviken och lyssnar på P1, tänker på boken som jag hittills bara läst 20 sidor ur och kommer att diskutera i onsdagens läsecirkel. Senare: i hemmet, soffan: läser och flyter in i de jämna, tysta och våta simtagen – mitt hår har ännu inte riktigt torkat – och likt huvudpersonen somnar jag i vätan. Vaknar några timmar senare, fortsätter i tystnad. Tar med boken till badkaret.

Påfallande mycket påminner om författarens fina (natur-)böcker om Alva. Den allerstädes närvarande naturen – jag fångas av alla de begrepp och termer som i min kulturaliserade och trånga lilla värld fått ge plats åt helt andra ord och verkligheter. Mamma, jag minns alla gånger vi gått i naturen och din så glada röst när du hört någon fågel jag givetvis inte minns namnet på. Kommer du ihåg sången vi hittade på och sjöng: ”Gulmåra och ängskovall”? Jag vet inte hur de ser ut längre, men har för mig att bägge är gula. Du lärde mig så mycket, och berättade om hur morfar lärt dig skilja ljud och arter från varandra, men jag är hopplöst invirad i något annat. Och så svamparna då, jag kan bara trumpetsvamp, kantarell, karljohan och trattkantarell. Fler namn finns i skallen, exvis fingersvamp, taggsvamp, fårticka och blodriska – men inte fanken skulle jag känna igen dem om jag såg dem! I stunder som denhär, när jag sitter i soffan med förhöstregnsmattret som ljudkuliss, kan jag drabbas av akut om inte panik, så i alla fall bekymmersrynkor över det faktum att jag känner till alltför lite om den natur som omger oss – bara vi lämnar betongdjungeln. För visst skulle jag uppleva Jessika Berglunds Simtag och hennes övriga böcker annorlunda om jag kunde se pärlugglan och höra hennes nattläten?

Nog om det nu, jag läser vidare och faller pladask: tycker om den lågmält täta och avskalade stilen (tror mig minnas den från en annan Jessica), viker hundöron för vackerpassagerna och skriver ner andra i anteckningsboken.  För har någon egentligen skrivit bättre om den olyckliga kärleken till bästvännen?

”Och eldandet. Snöskyfflandet. Det som annars brukar vara vila och frihet. Det kväver mig.”

(Kanske Mary Jacobsen, fast det är en helt annan historia osv, totalt ojämförbart för farao).

Det är en sensuell roman vi har att göra med här, och jag är glad att jag kunnat ägna en drypande våt lördag åt simtagen:

”Jag ligger naken i gräset efter att ha kissat bland ögontröst och knippfryle. Lukten av nattkiss blandas med doften av vattnat gräs, mörker och blöta myror. En bit bort skäller ett rådjur. ”

och så då isoleringen, den förtvivlade:

”Jag saknar henne och hon sitter framför mig. Naturligtvis älskar jag hennes barn, jag tycker bara inte om dem. Kanske tycker jag inte om barn alls. Jag vet inte vem min syster är eller vad som fyller henne. Men jag avundas hennes lugn.”

Och så först insikten, sedan kampen för uppstigningen:

”Jag tänker på jorden. / Den svarta fuktiga jorden som har legat hela vintern med bara ett tunt lager snö. Ett slitet täcke av vissna löv och trasiga vinterståndare. Gulnat gräs i multnande drivor och sovande insekter under bladen. / Nu får de vakna igen. Jorden får växa, liv får komma ur den och det luktar gott om våren. Jorden. Maskarna är vackra, insekterna vaknar och tvättar sina ben medan gräset växer grönt upp ur det vissna. / Så vill jag. / Växa grön ur det vissna. ”

Jag är dessvärre för trött och stressad för att göra en någontsånär hyfsad text av detta. Återkommer kanske senare. I skrivande stund (söndag morgon) är jag spänd på övriga läsvänners upplevelser.

PS. Mamma är inte död, men jag tycker om henne ändå. DS.

[exclamation]

Nänu får det vara nog med dethär kärleksbombandet. Det är ju alldeles förfärligt, så tossiga inläggen om [sekwas] böcker blir. Kortfattad slutrapport efter utläst Utrop: Det var ingen spoiler i svenskan (undrar om artikelförfattaren ens läst Utrop).

Kvinnan, så fruktansvärt utsatt i tillvaron: vakna, äta, jobba, äta, sova, vakna da capo da capo da capo da capo osv, och så den jävla förälskelsen (besvarad? Läs själv.) i honom, han, den gifte mannen. ”Det händer ju inget” klagar ibland vuxna och yngre låntagare – de skulle med stor sannolikhet säga detsamma om Utrop. Jag säger inte ”Du är dum” men tänker det. För nog tusan händer det något – både i språk och handling – med den namnlösa, flyktiga på gränsen till anonyma huvudpersonen (kvinnan). Syrligt röntgenliknande följer språket inre och yttre skeenden och HEY: så snygg översättning! Jag brukar för övrigt vara gravt allergiskmot korrekturfel, men Célines prosa överskuggar de dessvärre rätt frekventa missarna som varit obefintliga alt. gått mig alldeles förbi i Castillonarna.

Men var är flatorna? Nu blir det några Lesbiska hästhistorier till kvällsteet för att stilla såväl den litterära lovebombingen som den utmattande igenkänningstörsten. Sedan kan jag med gott samvete beställa [sekwas] övriga godisbitar – fortfarande helt och hållet omutad, nota bene!

Mot balkongs!

Morgonstund har te i mun’

Sov ända till 05.32. Rekordlänge!

Slutläsning, efter morgontidning i hand och på nät, av Fem knivar hade Andrej Krapl (ja, läs! Har svårt att tänka mig att ens tala med någon som inte faller pladask* – än mindre den som vägrar läsa). Emedan halsen är utvärkt (tack fröken solhatt och honungsgudinnan) men näsan igentäppt kommer dagen nästan endast att ägnas åt någon av mina samlingsgrejer, exvis Insekt, The Big Book of Lesbian Horse Stories, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska eller Könskrig. För övrigt är jag fruktansvärt nyfiken på Äga rum men får snällt vänta tills btj behagar sända  till bibblan samt Tala om klass. Den senare pånyttintresseras jag av (jo, har spanat in förut) tack vare Johanna Ks tankar och efterföljande kommentarer, särskilt denhär.

Ja, resten av dagen kommer nästan att ägnas åt ovanstående. För visst blir det pendeltåg till Jakobsberg och buss till Ikea Barkarby där fler hyllplan inhandlas. Igår flyttade jag nämligen in barn- och ungdomslitteraturen till vårt minimala och vanvettigt trevliga arbetsrum (lila). varpå färgburkar, tyger, kollegieblock, tvingar, borren och sygrejerna raskt fick knöla ihop sig.

För övrigt ångrar jag att jag inte tog med mig fler b&uböcker hem. Lurades av tjockleken och trodde att äventyret skulle räcka längre, men hey, pärmarna var ju hopslagna fortare än jag hann säga flaggstångsknoppsputsarlärling.

* förbehåll: det skriver jag i den onyanserade ottan – kan förmodligen tänka mig att prata med er ändå, men i så fall bara för att övertyga.

I vargtimmen?

Det är jag och Ingmar Bergman, brukade jag säga förr i tiden, då jag ännu trodde mig vara (relativt, Ingmar var ju likadan) ensam såsom tidigvaknande ångestdriven pinad sjäääl med svartaste svart runt ögon och mun. Det är jag och svartkantade Ingmar Bergman som är vakna i vargtimmen och lyssnar till vargarnas ylanden. Nu känner jag till det faktum att jag är långt ifrån ensam om att vara en s.k. morgonmänniska som vaknar i ottan och kvider. Läsning hjälper, naturligtvis. Hur som helst blev jag raskt intresserad av själva titeln, Timmen mellan hund och varg, då jag skymtade den någonstans för ett rätt bra tag sedan. När så Louise Epstein (en favorit, förresten) i Kulturnytt totalhyllade poeten Silke Scheuermanns prosadebut fanns beslutet redan där: denna bok måste jag äga. Nu gör jag det. Och har inte kunnat låta bli att läsa vare sig recensioner eller intervjuer. Den intresserade googlaren hittar snabbt resuméer varför jag överlåter det på er, kära läsare. För här ägnar jag mig åt associationer och så språket, då.

Hela boken påminner mig starkt om Vigdís Grímsdóttirs Flickan i skogen – en berättelse som betytt mycket för mig genom åren – varför jag äntrar Årsta bibliotek* och hittar ett exemplar på hyllan (farligt nära Vad är det som finns i skogen barn? men jag måste disciplinerad hålla mig från lockande omläsningar då jag på ena kontot har 67 böcker, det andra något magrare: 13). Dras snabbt in i skogen igen och mannen som klarar strupen (åh! kommer ni ihåg att Farbror Quentin alltid gjorde det i Fem-böckerna? Eller var det Agatha Christies persongallerier som harsklade sig igenom bok efter bok? Jag minns inte, det är länge sedan jag läset de svenska översättningarna) och prasslar med sitt irriterande svenska dagblad försvinner i fjärran. Å, Grímsdóttir! Avsaknaden av anföringstecken skiljer vargboken från skogsberättelsen, samt det faktiska händelseförloppet – gemensamt för de bägge böckernas respektive handlingar är dock att de kretsar kring relationen mellan två kvinnor – men språkets vaga pendlingar mellan drömskhet och realism bär en alltför stark likhet för att låta bli förbli oberörd. (Den till synes kyligt registrerande berättaren, bägge texternas jag, visar sig sakta vara mer än iakttagande, men pendlar också där.)

Av någon anledning kommer jag även att tänka på sprakande Lucía Etxebarría, ffa hennes stjärnhistoria, men också den om känslor&droger. Vet inte varför, kanske är det flödet, men där L E är explosiv imploderar Scheuermann på ett spektakulärt och allt annat än spekulativt sätt. Kanske är det närvaron av lesbianer? Kan inte dubbelkolla, den i övrigt formidabla årstabibblan tycks inte äga dessa godbitar. Och så Jenny Erpenbeck, då, vars litterära talang jag hyser en outsäglig och direkt kärlek till. Hennes titlar finns heller inte i det, jag upprepar, fantastiska årstabibliotekets hyllor.

Timmen mellan hund och varg har inget att göra med Ingmar Bergmans och min vargtimme. Nej, titeln anspelar på den stund som infaller i skymningen, mellan de skeenden då först en hund, sedan en varg är svårutskiljbar, fick jag veta i något av alla de forum som hittills exponerat Scheuermanns bok. Jag upprepar: Det är jag och Ingmar Bergman.

* härav taggen lovebombing (som jag f.ö. inte ids särskriva). Å, dahling Årsta bibliotek!

Några ord om häxan, horan, madonnan, piraten – kort sagt vår hjältinna – Fanny

Just ett sånthär vackert omslag har inte den svenska utgåvan från 1981. ”Mitt”, rätt slitna, biblioteksex pryds av rysch och pysch och ett blottat jungfruben som bär opp ett vackert likaledes rött strumpeband. Ja, Fanny eller den sanna berättelsen om Fanny Hackabout-Jones öden och äventyr är numera utläst och jag slipper/går miste om den bitvis rätt skojiga upplevelsen av att sitta ömsom rodnande, ömsom brett leende pendeltågsvis. (Åtminstone för tillfället. Nu ger jag mig i kast med två lättlästa och till synes osnuskiga barn-/ungdomsböcker i min tappra strävan att se allmänt sedesam ut. Hej mamma!)

Vi har här att göra med en hejdundrande 1700-talspastisch och jag tackar den stora Gudinnan – förlåt, min namne! – som under bokkollot tipsade om denna storslagna, stundtals alldeles komplett vanvettiga roman. Tänk om jag hade gjort slag i saken redan då kamrat U:s mamma bad mig läsa Rädd att flyga redan då det glada åttiotalet precis övergått i ett på många sätt riktigt dystert nittonhundranittotal? Förlåt mig, kära E, för att jag inte förstod vad du vill ge!

Först nu, trettio år fyllda, har jag alltså stiftat litterär bekantskap med Erica Jong. Och det genom boken som dahling K enligt egen utsago läste som 14-åring, ivrigt framochtillbakabläddrande till dedär sidorna, ni vet, de som faller opp i biblioteksexemplaren av godbitarna ur exempelvis Virginia Andrews och Jean M. Auels stora produktion… Och visst är det snusk och hor och jämmer och lusta – så det står härliga till. Fler och detaljrikare sexskildringar än såhär har jag nog inte läst på länge. Inte heller har mitt öga skådat frejdigare sjöröveri, latinkärlek (inte som i ”latin lover”, utan som i ”orgier i det klassiska språket”), feminism, allmän språklig fröjd och gamman samt översvallande härligheter av såväl blodiga som tårdrypande inslag i en enda svirrande röra. Korsett-och tingestbeskrivningar – check. Den hästtokiga får sig också till livs (Ah! Lustre!). Hurra, vilken mischmaschhistoria med allt jag gillar! Denna komiska berättelse om Fanny torde få varje nybliven förälder att döpa sitt barn till just Fanny. Eller Lancelot, då, om det skulle bli en kille.

Stackars föräldralösa flickan F växer opp hos fosterföräldrar med vidriga syskon och förförs av styvfadern, förkrossas för att hamna i hippsomhappordning i lag med häxor (o, dessa vackra!), bordellmammor (och torskar), svikare (samt en och annan löfteshållare), stråtrövare, slavhandlare, sjörövare – ja, all slags folk helt enkelt. Viktigast av allt: hon är tuffare än Annie Bonny!

Nu: ut i solen igen. Till flaskpostare-J för utfordring. Jag har blivit lovad halloumi = Mmmmm.

Pssst: ibland har jag tyckt att det varit segt och tråkigt att läsa men det beror nog på att denna läckerbit till historia bör intagas till soffs i komb. m. rötjut och chokla.

 UPPDATERING: Det är fullt av lesbianer i boken. Som jag har saknat dem!

Myrrha av Ulrika Kärnborg

utläst omringad av fyra tuggummismaskande gymnasiebrudar som kom på en fantastisk idé:

”Ja! Vi stör alla på tåget! Jag lyssnar på musik och sjunger med, så får ni gissa vilken låt det är!” Allmänt bifall, varpå bitterfittan Ka vägrade byta plats, satt kvar och surade samt slutläste den första vuxenboken på länge*. Ni har säkert läst typ allt som finns att läsa om Myrrha tidigare, mycket förhandspublicitet och många recensioner/utlåtanden i såväl tryck som bloggvärld, varför jag inte uppehåller mig vid handlingen i denna blogg.

Myrrha av Ulrika Kärnborg

För det första: jag håller inte med de allra mest negativa recensionerna, av vilka jag länkade till en riktigt elak här. Den ”recensionen” kan inte ha varit något annat än en personlig (magsur) vendetta och jag har svårt att begripa att tidningens redaktör ens lät texten gå i tryck. För det andra: det är en debut vi har att göra med, låt vara att författaren skrivit essäböcker och journalistik tidigare. Jag anser mig inte ha tillåtelse att bedöma en debut efter samma (stränga) kriterier som en väletablerad författares verk.

Alltså, eller För det tredje, fjärde och nn:te –

Det finns många förtjänstfulla partier i Myrrha. I berättelsen om det omaka heteroparet som vänder ut och in på såväl köns- som klassroller löper språket smidigt över sidorna och precisa dagboksanteckningar blir pikanta inslag i en annars rätt poetisk text. Mitt ex har fått många hundöron, särskilt i den tredje delen, ”Kedjan”. Jag fascineras av de voyeuristiska inslagen där Arthur iklär sig Observatörens roll och jag minns med förtjusning andra artonhundratals-/sekelskiftesskildringar på liknande teman. Också fenomenala Susan Sontags Regarding the pain of others kommer för min blick (sorry, behöver nog lite kaffe för att inte bli alldeles för corny här).

För övrigt: Annan factionlitteratur är jag inte helt bekant med, men älskade (älskar?) åtminstone Sara Stridsbergs Happy Sally och Drömfakulteten – ser fram emot att stifta fler factionbekantskaper med tiden.

Dessutom: Också jag besåg utställningen – som Ulrika Kärnborg inspirerats av – när den visades i Kulturhuset (Stockholm) och förtjusades av fotografierna samt berättelserna kring dem.

Hjärtliga hälsningar,

Eder Ka

* och som låg i bokhorornas godispåse tillsammans med annat gott och blandat. Jag behövde alltså inte invänta biblioteksexet, vilket jag förberedde mig på tidigare.

PS. Jag använder taggen Lesbianer i anslutning till denna blogg, även om det i Myrrha endast förekommer EN ynka sådan och det i en bisats. Jag längtar efter mer litterär homofili. DS.

Missa inte värsta bästa…

Till jättepusslet avnjuts Muminpappans memoarer, utsökt inlästa av Mark Levengood. Det är detta par-vi:et gör om kvällarna, nu när Forsytesagan är färdigtittad och jag inte orkar med de hästbitna lesbianerna alternativt barnböckerna.

Hälsningar från pendeltåget

Nej, min tre år gamla mobiltelefon har inte bloggfunktion, jag åsyftar läsningen av Greetings from Jamaica, wish you were queer (av debutanten Mari San Giovanni) som förlades till pendlingssessionerna.

Greetings fron Jamaica av Mari SanGiovanni

Precis som Sarah Warn på afterellen.com ryggade jag för den anonyma omslagsblurben: ”WARNING: This book may make you laugh out loud in public” och hyste starka tvivel långt in i boken. Till skillnad från Warn kom jag aldrig så långt att jag faktiskt skrattade eller ens log på pendeltåget. Det kan ha att göra med att jag blivit oerhört känslig för mobilprat, Ipod-skrän och personer som testar ringsignaler et cetera. Följaktligen blev jag störd. Men det blir jag ju alltid, läser ändå rätt ok på tåget vanligtvis. Beror i stället frånvaron av mitt offentliga skratt på att jag a) saknar humor b) är så dålig på att läsa engelska texter att jag inte uppfattar humorn? Jag vet inte vad som vore värst och låter bli att spekulera mer i saken. Fast först måste jag nog förneka b) eftersom jag faktiskt förstår de humoristiska intentionerna, men inte uppskattar dem till fullo. Det har nog att göra med att jag oftare läser om ångest än om trevliga böcker om käcka pinglor. Borde kanske börja med det senare eftersom jag ofta får den frågan på jobbet: ”Har du någon trevlig, mysig bok du kan rekommendera?”.

Hur som helst, nå, här kommer det: författaren/berättarjaget (rätt strongly intertwined tycks det mig) ärver en hysterisk summa pengar och bjuder, efter att ha lämnat superotrogna flickvännen, med sin stora, flippriga (”hohoho, min familj är så häääärligt bullrig!”) italienska familj från New England till Jamaica för att dämpa den hastigt uppblossade arvsfejden. Väl där lyckas Marie, det är bara ett e som skiljer författaren från huvudpersonen, med det osannolika: att möta den skådespelerska som fått henne att go bananas och bli en riktigt pinsam stalker.

Det är fullt av situationskomik av typen ”När jag såg att det var hon, tappade jag en köttbulle på foten och fick sitta och skämmas på rummet hela nästa dag”. Underhållande läsning och ok, men inte mer än så. Härnäst läser jag om en barnbok inför stundande bokprat med skolklasser. Håll utkik på Flaskposten (som hållt sig alldeles stilla, tyst och tom ett bra tag nu)!

UPPDATERING: Boken är nominerad till diverse priser och amazonrecensionerna är överbelamrade med förtjusta exklamationer. Det är nog jag som är humorbefriad helt enkelt.