Varför? säger alla jag känner

”Hur gammal är du” frågar lillebror och sätter upp en snorkig min. ”Jag förstår inte” säger Ka och ser ut som om det gör ont någonstans, långsamt.

Terry Pratchetts Discworld-serie är det mysigaste jag vet, upptäckte jag för några veckor sedan.

(Utrymme här för eftertänksam tystnad.)

Första gången jag läste Pratchett var på rekommendation av min dåvarande (mitt livs enda) pojkvän. Han var otroligt snygg och irriterande och jag läste Moving Pictures. Det är väldigt länge sedan nu och jag minns inte riktigt vad den handlade om, bara att den var rolig och att jag läste en till (kanske Colour of Magic, den allra första i serien), blev besviken och lämnade Discworld bakom mig. Och pojkvännen.

Flera år senare satt jag i en miljonprogramslägenhet i utkanten av Östersund. Tre månaders projektanställning i en främmande stad – guldläge att gå till biblioteket och låna någonting jag annars aldrig skulle komma mig för! Som ett litet barn en regning sommar plockade jag på mig alla böcker som verkade det minsta intressanta (i min inskränkta värld blev det inte så många) och någonstans i högen hamnade The Last Hero av goa gamla Pratchett. På något sätt var det kanske illustrationerna som lockade. Hiskeliga, hårdrocksestetiska, grälla, barnsliga… Lite som någonting man kunde hitta i avsomnade tidningen Brök, som jag naturligtvis aldrig läst ett helt nummer av. Men ändå. Lite härliga. Och berättelsen var…

Okej, såhär. På baksidan av en av böckerna stod att Pratchett är lika skojjig som Wodehouse.  Här vid tangentbordet är det en fördel om jag formulerar mina känslor och inte bara känner dem och då landar jag i att jag tycker att han skriver- dråpligt. Det ordet tycker jag inte om. Det låter som någon som skrattar med ett utdraget ”Hooo” åt bananskalshumor. Det låter som ett jätteflabb i en liten värld.

I alla fall. Jag läste Last Hero och uppskattade den, sedan tänkte jag inte så mycket mer på den saken. Förrän i december 2006. Ka och jag skrotade runt på en Bed & Breakfast i en väldigt liten, nästan vinterstängd stad. Inte mycket att göra och när jag läst ut min medhavda bok (singularis, till skillnad från Ka’s multituder av böcker varje gång vi åker någonstans) tog jag Hat Full of Sky ur en bokhylla på B&B’n. Då förstod jag inte att den var skriven för yngre läsare (det gör jag fortfarande inte), utan fröjdades åt den fyndigt skrivna texten och de otroligt burleska små skotska alverna. Kanske att jag tyckte att jag fick våldsfavoriten Joe R. Landsdales hjältar Hap & Leonard utan den genomsvarta botten han studsar dem och deras råa humor mot. Här var det lättsamt, fyndigt och elegant utan att man gick miste om underlivs- och fylleskämten.

Språket i Discworld-böckerna är omväxlande målande – en hund som äter kola ser ut som ”en gummigargoyl som tumlar runt i en diskmaskin” – och fullt av rumsrena underdrifter – sången om en ”lustigt formad grönsak” nämns ofta i förbifarten. (De två exemplen lade jag på minnet när Ka påminde mig, igen och igen, om att jag lovat att skriva detta.) Men böckerna svämmar över av det målande och det underdrivna; småleenden och fniss tumlar kring varandra mest hela tiden.

Särskilt i böckerna om poliskåren och kapten Sam Vimes (Vim betyder ”schvung” enligt mitt lexikon). Karaktärerna är technikolor-kulörta och sympatiskt skeva och berättelsena snuddar ofta vid en mörk botten, men döden är en samtidigt svalt allvetande och lite existentiellt virrig varelse som inte skrämmer. ”Livet är så kort, och ändå verkar människor vilja göra allt så komplicerat för sig – se bara på kanapéer” säger han någon gång.

Människorna på the Discworld (ja, världen är platt som namnet antyder men nej, det är inte så enkelt) föds och dör, däremellan pysslar de med sina mänskliga förehavanden (sina bildliga kanapéer) och summan av kardemumman är att det är helt, helt okej.

/Ke

Ka lägger till: Äntligen! Äntligen! Oh, mah dahling Ke har nu gjort det vi alla längtat oss blåtrasiga efter: fösökt förklara förträffligheten med Terry Pratchett. Och nog fanken blev jag mindre skeptisk när jag läste dethär än när jag läste Feet of clay...

”Nu kan jag ju skriva lite om din dendär fåniga Mörkrädd”

Idag kommer mah dahling K att skriva gästblogg. Jag var ju så rädd att jag gav opp läsningen.

Okej. Jag har läst Mörkrädd, och den tyckte jag inte om. Det händer ju ingenting! Huvudpersonen lever ett glittrande men hetsigt och osympatiskt Stureplansliv, för i mörkret finns *fruktan*. Problemet med bokens *fruktan* är, att om man inte själv blir rädd redan första gången den nämns, så har man missat tåget. I resten av boken kretsar huvudpersonen närmare och närmare *vansinnet* (vilket bara det känns ganska pubertalt – en del ryska klassiker; en del Lovecraft och en del borgerligt akademisk tonårsångest). Och vansinnet är att ”vara svart”, sug på den alla wiggers där ute.

Språket imponerar ungefär lika mycket som själva berättelsen, dvs inte mycket. Jag läste den för Kas skull, och i och med detta inlägg är uppdraget helt slutfört.

Ka säger: hoppsan, hon var visst lite besviken.