Den läsovillige likaledes stenhårde mannen/pojken/gossen anbefalles

The two-bear mambo av Joe R. Lansdale.

Som tidigare meddelats känner jag mig stundom som en femtioårig, lönnfet (inbillar jag mig av matvanorna att döma), svart och kolerisk bög. Därför är det, jag upprepar mig medvetet, riktigt fräscht att läsa om Leonards och Haps äventyr och irrfärder i Ku-Klux-Klan-land.

Grabbarna beger sig till Grovetown efter att (än en gång ha eldat ner grannens hus) vackra Florida försvunnit i jakten på sanningen om ett mord. Hap och Leonard råkar naturligtvis ut för en hel del otrevligheter och jag ser framför mig riktiga amerikanske actionfilmssekvenser under läsningen. Underhållande och rätt roligt att iaktta mig själv: exakt samtidigt som jag läser om högljudda män kastar jag hatiska blickar mot lika högljudda män som förpestar min tillvaro genom att skrika AIK-ramsor på de olika tåg som befolkar vårt vackra Storstockholm.

Ey, kids, denhär boken passar er prima! tänker jag, men vårt bibl har inte ett endaste ex av snubben i fråga varför jag kan ge opp missionerandet här och nu. Eller? Rätt ofta dyker frågan opp ändå – vad ska vi ge killen som aldrig läser en bok? Svar: Joe R. Lansdale. Köpkraftiga typer kastar sig härmed över valfri bokhandel (gärna fysisk) och köper opp sig ett lager.

Och, just det, taggen detektivromaner syftar på the good cop och the bad cop som bägge figurerar och har avgörande betydelser för händelseförloppet.

Annonser

Bad influence

Hey there Leonard, I think I’m becoming a bit more like you. Igår: en timmas solsting med badboyboken The two bear mambo av Joe R. Landsdale. Nästan alla i Ks familj älskar den, nästan alla med undantag för svärmor som jag helst pratar Kapten Corellis mandolin med (NB! Ej den smetiga filmatiseringen!).

Följden av min övergång från mer eller mindre minimalistiska och likaledes mer eller mindre kvinnliga författare till detta hårdkokta är något skrämmande.

På tunnelbanan efter Flaskpostarafton: jag tänker att jag lätt skulle kunna använda de många AIK-halsdukarna som strypsnaror och dessutom gärna vrida om den mobilskrikande yngligens privatare delar med min för tillfället vassnaglade hand. Denhär boken har dåligt inflytande på mig och känns väldigt fräsch.

Välkommen hem, Ka!

I helgen har jag läst Brännhett av Malin Isaksson. Bra, skriver mer om den sedan. Påbörjade även The whole story and other stories som efter två noveller helt och fullt lever opp till Wintersons blurbande: ”Ali Smith has got style, ideas and punch. Read her.” Att Smith låter boken inledas av ett Clarice Lispector-citat och tillägnar boken åt bl. a. Kate Atkinson bidrar till att mina redan väldigt högt ställda förväntningar förhöjs ytterligare.

Sent igår kväll, efter flaskpostarmys hos Johanna, kom jag hem och möttes av en sovande fru, helgens DN samt en avi. Paketet kom förstås från Bokhora (och Pocketförlaget) vars andraadventstävling jag vann – trevligt!

Innehållet:

Mitt Iran av Shirin Ebadi – verkar mycket intressant, det blir helgläsning, I tell you. Bär den likheter med Reading Lolita in Teheran av Azar Nafisi, månne?

Frälsaren av Jo Nesbø – jag som yvs över mina antipatier mot såväl manliga författare som deckargenren i allmänhet möter här en riktig utmaning. Skall jag ge mig i kast med denne, på biblioteken mycket utlånade, norske deckarkung?
Callgirl av Tracy Quan – ”Smockfull av fräcka tjejhemligheter” enligt Cosmopolitans utlåtande på det rosaglittriga omslaget. Skall detta bli min första, riktiga, chic-lit efter Pappas flicka (minns inte författaren, kanske räknas den mer som tantsnusk?) som ligger sönderläst i ett hus på västkusten? Det låter intressant. Jag känner inte till några fräcka thejhemligheter (fick inte vara med de tuffa tjejerna i skolan) och ser fram emot att ta del av dem i bokform.

Klöver kungar av Hans-Olov Öberg – ingen aning. Har skymtat såväl namn som titel i bloggosfären, men inte fastnat. Kanske att jag ger denne, manlige, författre en chans. Det beror helt och hållet på hur innehållet i julklappspaketen ser ut. Enligt Mariestads-tidningen är det ”Fräsigt, fräscht och fartfyllt om finansvärlden”. Jag känner inte till finansvärlden (ville inte hänga med skjortkillarna som ville sänka inkomstskatten) och ser fram emot att ta del av den i bokform. Ifall jag hinner.

Nästa år tänker jag för övrigt önska mig träd i Vi-skogen samt inbetalningar till Djurens rätt, Greenpeace, Ingen människa är illegal och Rädda barnen (i Amnesty är jag autogiromedlem).

Nu: The whole story and other stories, därefter En liten chock av Johanna Lindbäck.

Några dagar med Jackson – One good read…

Det känns som att jag är 15 år och det är jullov: har varit hemma från jobbet i snart tre veckor, det är kolsvart ute med snöflingor i gatlyktornas bristfälliga ljus, ganska kallt inne och endast tomten, dvs jag, är vaken. Bortsett från läsning har jag surfat (det kunde jag inte göra när jag var 15) och upptäckt en litterär encyklopedi online. Här kan läsas ”over 4000 authoritative profiles of authors, works and literary and historical topics”. Och mer ska det bli. Wow, säger jag.

Porträtt: Kate AtkinsonEn av dessa profiler är vikt åt Kate Atkinson, vars bok One good turn jag läst ut under denna sömnlösa natt. K brukar säga att hon endast blir nyfiken på de böcker jag läser, läser, läser men inte pratar så mycket om – exvis Fördjupade studier i katastroffysik. Jag sade inte ett knäpp om boken, men var nästan okontaktbar: satt i soffan och muttrade och skrattade åt samt grälade på karaktärerna. Denhär gången har jag inte kunnat låta bli att läsa valda delar högt; Atkinson är en rysligt rolig berättare. Skulle kunna klämma in en hel drös med favvocitat här, men jag föredrar att låta er som eventuellt läser detta upptäcka finesserna själva.

Jackson Broadie är tillbaka. Ex-maken, ex-polisen, ex-privatdetektiven osv. Under semestern i Edinburgh (dit han kommit med sin flickvän Skådespelerskan) råkar han ut för allehanda otrevligheter. Killen har verkligen otur! Detsamma gäller den oansenlige Martin Canning, som skriver dåliga deckare under pseudonymen Alex Blake. Så har vi Gloria Hatter, snart-sextio-åriga frun till den skrupelfrie fastighetsjätten Graham Hatter… Och vilka är dedär rosaklädda städerskorna egentligen?

Björn Waller på Dagens bok skrev om De vilseförda (svenska utgåvan av Case histories) att:

På vägen bockar den av alla deckargenrens tröttaste klichéer. (Frånskild expolis med smak för melankolisk musik? Check. Olösta mord? Check. Stora viktorianska villor med Hemligheter bakom spetsgardinerna? Check. Ett romantiskt intresse för detektiven som kanske är inblandad? Check.) De där grejorna har gjorts så många gånger förr, och är i regel ungefär lika spännande som dagsgammal gröt. Så varför tycker jag den här boken är så satans bra?

Ja, det kan man fråga sig om bägge jacksonböckerna. Tyvärr kan jag inte svara på varför Björn diggar Kate, men jag vet att åtminstone jag uppskattar Atkinsons förmåga att levandegöra sina karaktärer, fnittrar åt fiffiga twistar som avlöser varandra på springande snöre samt förtjusas av den cyniska humor som på intet sätt förringar vare sig personer eller händelser utan snarare fördjupar skeenden i glappet mellan vardag och katastrof. Den skarpa klassanalysen och – faktiskt – moralen gör sitt till.

Och: fanken också! Det är till Aberdeen och inte Edinburgh vi flyger om söndag!