Hejdå, Boktjuven!

Jag har gjort det! Gråtit riktiga tårar över en bok! Det känns som att vara 14 igen!

Det var igår det hände. Ensam i köket pga semestrande, sjuka, yttre-tjänstgörande arbetskamrater läste jag Världens undergång (bokens näst sista kapitel). Om vi nu lägger mina redan yttrade invändningar åt sidan och koncentrerar oss på boken i sig, i stället för att se den som representant för en hel genre, måste jag alltså först och främst konstatera att den är berörande. Och det är klart att jag instämmer med Bokhora-Helena när hon skriver att boken ligger väl i en tid då somliga personers bristfälliga kunskaper i ämnet uppdagats.

Igår, efter jobbet, stämde jag träff med en mkt läshungrig Jessica – gav henne helt sonika boka som lån. Nu läser hon, och jag är förbaskat nyfiken på vad hon kan tänkas ha att säga om klabbet.

Bonusinfo: en lillkille kom fram till mig häromdagen och bad med allra blixtrigaste ögonen om en krigbok. Jag plockade fram typ allt, men inget passade – inte ens Våldboken. Fan också, jag är en misslyckad barnbibliotekarie.

Boktjuva mig hit och boktjuva mig dit

Ett förlag har börjat sända mig böcker, vilket får betraktas som trevligt. Mer än ögat ser och Ögat över månskäran tillhör godingskaran, medan Boktjuven fått mig att tveka både en och annan gång. Nu har dock en hoper bloggare hej och hå tokhyllat boken och nog fanken har den överösts av hurrarop världen över också. Så ok, jag läser vidare. Jag behöver knappast återge innehållet – men förhålla mig till det tänker jag banne mig göra. Såhär: hur evighetsstor massa (populär)kulturella uttryck behandlar andra världskriget? Jo, en vansinnigt stor. Jag vågar inte skriva oproportioneligt stor, därtill är mina krigshistoriska (för att inte tala om de samtida) kunskaper alltför begränsade, men jag har svårt att begripa och oreflekterat ge mig hän åt detta grävande i en och samma humanitära katastrof när vi ju FORTFARANDE, IDAG, står mitt i en brinnande värld. Jag hör själv till de indoktrinerade:[infoga bättre ord, använd inte indoktrinering eller propaganda, det är starka grejer dethär] var besatt av Hitler redan i årskurs tre och läste för första gången Alan Bullocks biografi vid 12 års ålder. Sen skrev jag specialarbeten om förintelsen på olika skolnivåer och såg Schindler’s list gång på gång och grät tills jag fick näsblod. Nu undrar jag bara: vart tog den övriga världen vägen? Om vi ska ”lära av historien” och det tycker jag verkligen), skulle åtminstone jag vilja lära mig mer om finska vinterkriget, Vietnam, första världskriget, korstågen, 30-åriga kriget, Rwanda, you name it – ni ser, jag har ingen koll. Större delen av min historieundervisning (som skett dels i skolan och dels på fritiden, under intagande av diverse böcker och filmer) har ägnats åt andra världskrigets vansinne.

Dessa mina invändningar undantagna måste jag ju, främst tack vare en facebookdiskussion och kommentarer hos Alwilda under gårdagen ändå falla till föga och om inte hylla, så åtminstone gratulera Zusak till det lyckade berättargreppet. (Inledningsvis morrade jag och såg tydligt för mig hur sagde författare redan såg alltihop filmatiserat och i nästa sekvens sig själv på en eternellt skrattande promenad till banken. Fast sen kom jag på att han säkert har ett american gold card eller något sånt och inte behöver gå till banken, så där försvann den putslustigheten. Tydligen har förf även släktingar som bott i Tyskland under nämnda period.) När jag nu i svinottan passerat s. 455 kan jag med andra ord sälla mig till de som fallit pladask – men, nota bene!, inte utan invändningar! – för såväl språkbehandling som protagonisten och hennes kärva fosterföräldrar. Och naturligtvis även för alla de människor som flickan, Boktjuven, möter på sin väg mot döden. För så är det: vi ska alla dö någon gång.

Återkommer kanske.

Hörrni, köp inte boken. Den är väldigt tjock och kommer bara att trängas med alla era andra böcker om Europa under perioden mellan 1930- och 1950. Låna den i stället på bibblan (så att vi som jobbar där slipper våndas över all plats den tar i hyllan). Och köp nästa mastodontsmaskiga roman som behandlar en (barn-)hjälte som klarar sig undan 1970-talets fasor i, låt säga, Chile? Nej, det finns, mig veterligen inte ännu. Det väntar ännu på att bli skriven.

Sköna söndag

Jag har gjort det jag drömt om i veckor: klivit opp, ätit frukost med DN (påmindes om mitt avsomnade Selma Lagerlöfsläsningprojekt!), krupit till soffs och – ja, helt utan andra sysslor, läst. Först: Spelöppning av Aidan Chambers. Originalet är jämngammalt med mig, dvs vi drabbades bägge av omvärldens många gånger rätt hårda men stundtals även mycket milda ljus år 1978. Den svenska översättning som jag fick rafsa opp ur biblioteksmagasinets dunkla vrår gavs ut tre år senare, på Almqvist & Wiksell Förlag. På många sätt håller boken än idag, och apropå Bokhoras fredagsfråga om den bästa sexskildringen i en roman, måste jag ju åtminstone nämna detta: att shit, det är inte ofta litterärt gestaltade heterosexsscener får mig ur balans. Men det hände alltså här i förmiddags. Inget skratt, inga ”ånejmeng*dvapinsamt”, bara rent och skärt allvar. Och det vete fan om det inte klämdes fram en liten tår ur dessa annars så torra ögon. Boken är i sin helhet en riktigt fin liten karamell eller ett smällfett fyrverkeri om man hellre vill se det så. Att Chambers tar sin läsarkrets på allvar är det inte tu tal om. Heja, A C! GO GO GO! Nu är jag ännu mer pepp inför stundande hösten.

Tror ni inte att, medan jag vandrande sökte sittplats för nästa läsorgie, i närheten av Eriksdalsbadet förresten, det helt plötsligt plongade till i öronen och ba: ”Nu kommer ännu en novell i serien Män”. Sedan var jag tvungen att gå runt ett varv till bara för att få lyssna riktigt ordentligt till ”Definition” ur Paris-Dakar, uppläst av herr författaren själv, Jens Liljestrand. Hey, detta är uppbyggelselitteratur av stora mått. Fantastiskt bra. Skitbra! Omgivningen illustrerade dessutom historien alldeles perfekt. Mamma! Skvallra inte nu, men pappa och bror har hårda klappar att se fram emot när den tiden faller in.

Så, nästa läsning. Äntligen, äntligen har jag ro att verkligen läsa Nina Bouraoui. Som jag lite fånigt dragit ut böckerna ur hyllorna, skyltat med dem i fåfäng förhoppning om att någon, NÅGON, skulle välja det jag önskar läsa i stället för den angränsande deckaravdelningens alla Henningar, Leifar, Peterar, Camillor och Lizor. Men icke. Nu har de inte ens chansen, för jag har bibblans upopsättning N.B:n hemma.

Återkommer rörande detta i det närmaste fulländande verk som på svenska heter Pojkflickan.

Upproriska golemsar*, transande dvärgar och ah-ha:ande vampyrer

Jag klev in och har nu kommit ut på andra sidan – levande, bör tilläggas. Det är Discworld, på svenska kallas pratchettland för Skivvärlden, som fått påhälsning av ett skeptiskt litet ka. Såhär: jag förstår ju att jag borde tycka att det är roligt, känner igen åtminstone de flesta för fnitter avsedda triggarna, men inte fanken drar jag på mun för det. Och så alla putslustigheter i form av ”punes” dvs puns dvs ordvitsar – många av dem går mig förbi emedan min engelska är allt annat än oklanderlig. Vad är det med mig? Kanske är jag ledsen över att det är för mycket buffystyle, men att det inte finns någon Buffy? Favoriten är, på intet sätt oväntat, varulven Angua. Om någon nu skulle kunna tänkas komma i närheten av Buffy, är det helt klart Angua. Jag gillar hennes snille och styrka samt den fantastiska känsligheten inför Cheery-Cheri Littlebottoms både transformation och naivitet inför det mesta.

Själva historien, späckad med intressanta teman (AI, rasism, människovärde, varelsevärde, egenvärde m.m.), kretsar kring en polisstyrka och dess ihärdiga försök att reda ut morden på en gammal tant och hennes barnbarn samt förgiftningen av en av stadens mäktigaste män. Och hej i gatan, det blir riktigt slingrigt och väldans livat! Och visst har en av de många blurbarna, förlåt försäljningsballongerna, rätt i att Pratchett är svårkategoriserad: är det han skriver** fantasy, science fiction eller helt enkelt bara roligt? Är det barn- eller ungdoms- eller vuxenlitteratur? Jag hoppas på crossover, eftersom jag lånade ut just denna på (fast på svenska) till en liten herre som delar namn med en bifigur.

Visst, förnöjsamt och ”hihi” men inte så mycket mer än så. Nu blir det Chambers i stället – fast jag är rasande sugen på Antikrists mirakler också. Den står så fint i hyllan sedan jag superfyndade på ett av dessa långa Världens längsta bokbord för några år sedan.

* ja, hur böjer man det egentligen?

** eller bör jag kanske skriva skrev [scrolla till 11/12]?

Något om en snart förlorad pratchettoskuld och en del annat därtill

En av min navelskådande ungdoms stora hjältar var, inte helt oförklarligt, Aidan Chambers*. Jag älskade honom, eller ska vi nöja oss med att säga ”hans böcker” och därmed avsvära detta lilla Ka från några som helst former av stalkingbenägenhet?, djupt, hett, innerligt och fullkomligt reservationslöst. I höst kommer den sista och – behöver jag skriva det – av mig mycket, mycket efterlängtade boken i danssviten som inleds med en korrekt öppning, knagglar sig fram över en grav (åh!), forsar genom ett vetande, brobygger vänskap och skickar snigelpost från någon helt annanstans. This is all: The pillow book of Cordelia Kenn heter på svenska inte helt chockerande Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och jag längtar mig om inte blodig så åtminstone blå efter att septembers ljuva litteraturvågor ska rulla in. Funderar starkt på att lägga vonpahlenprojektet** åt sidan och i stället frossa i omläsning av Chambers under semestern. Eller varför inte börja redan nu?

Håll i er, kära läsare, ty detta är ett offer jag gör för er! Eftersom Ks gästblogg togs emot med förtjusning, har jag tjatat på fler. Det är dock en hård typ vi har att göra med. Bloggmotståndaren K har vägrat, vägrat och… ja, ni fattar, men till sist kom vi på värsta dealen. Och det är här oskulden, eller den stundande avsaknaden av densamma, kommer in. Villkoret för att K ska skriva gästblogg igen är detta: jag måste läsa Feet of Clay av Terry Pratchett.  Och jag försöker. Inträngandet i Discworld är inte lika svårt som det kanske skulle ha varit om jag var en lika obstinat motståndare till fantasy som K är till bloggning, men även den nästintill helt ouppmärksamma kan efter läsning i Gröna rummet konstatera att detta lilla Ka inte hyser några varmare känslor för varken sina medtrafikanter i allmänhet eller motpassagerare*** i synnerhet. Kombinationen Ny värld + Putslustig engelska + I snitt 5 h sömn/natt + Blobben är utgör inte den bästa förusättningen för att ohämmad kärlek inte bara skall uppstå utan därtill både spira och blomstra i all evighet amen.

Det går bäst till sängs: omsnurrad av kvällsfnittrigt K och diverse täcken högläser jag med olika röster för Angua, Cheery Littlebottom, Vimes, Carrot**** och de andra. Men till tågs njuter jag tystläsning av Min typ brorsa (med dedikation!!!) samt kastar endast småonda ögon mot blobben.

Sådärja, gissa vem som älskar att jobba på bibliotek och efter att det sista klicket för dagen gjorts rusar ner i magasinet och sliter fram Spelöppning?

/ka

* Vet ni, vet ni, jag har just upptäckt något alldeles fantastiskt: Aidan Chambers, åh min största ungdomsidol skulle jag tro (bortsett från Robert Cormier och Peter Pohl) har en blogg!

** köpte, i likhet med många andra, hela rasket på Pocketshop förra året. Läste fyra-fem delar och gillade, verkligen! Lovade mig själv fortsatt läsning nästa dvs denna sommar.

*** Dessa kommer fortsättningsvis att gå under smädesbenämningen blobben.

**** som förresten påminner om allas vår Special Agent Cooper i sin ständigt så käcka uppenbarelse

Ännu en fullträff

– såhär i emtider måste det skrikas: mitt i krysset! Fast det handlar inte om fotboll, ajö zlatan, här har vi i stället ännu en kräftbok att lägga till vårens allastorslagna läsopplevelser i ungdomsbokland.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn, stilfullt översatt av oh så bra Gunnar Ardelius, berättar kanske samma historia som Jenny Downham* fast från andra sidan, nej inte döden, pojkvännen. Fullt av finheter språkligt och innehållsligt, ja här snackar vi hundöron, I love. En seneftermiddag på Skinnarviksberget, det blåser, skrattar jag hejvilt** och har inga försvar kvar till slutstriden; trots att jag redan känner till slutet (ah! precis som Love Story! utbrast P så korrekt igår), skrattar och hostar och hoppas och –

ja, man kan inte hindra ett litet ka från att gråta. Sist jag grät på riktigt var när jag gifte mig nej på ett annat bröllop i juli förra året.när jag läste i taket lyser stjärnorna.

För att använda ett frekvent uttryck: Det är trots min oblödiga image (hahaha) inte konstigt att jag gråter. Här har vi nämligen något så sällsynt som en fullträff: kära avslipade lilla text kära av(magr)hårade lilla Ingrid skitsnygga hejsiga omslag fina avväpnade Markus.

Som tidigare konstaterats: det ska vara en cancerbok i år. Och inte en jävel överlever.

* Hoppsan, jag hade visst redan skrivit om u-litt och synen på densamma när jag begrät min oförmåga att kommentera den i DN uppflammade debatten häromsistens.

** Första understrukna citatet: – Dina bilder är fina, säger han. De ser ut som … bilder jag känner igen från drömmar. – Mmmm, säger målaren och ser på honom. Han känner sig som en idiot. Allt man säger till en konstnär är väl fel. Anbefalles även: sidan 92.

Wow, vilka intressanta grejer

som jag alls inte hinner skriva om idag. Tusan. Läs själva på DN Kulturs barn&ungsida. Hoppas kunna återkomma i frågan. Form och innehåll – behöver de verkligen gå stick i stäv? Samt: Katarina Kieri, behöver jag säga mer än att nämna denna fantastiska författares namn?

Kolla vad hon skriver, värsta finaste:
I min föreställningsvärld befinner sig ungdomsböcker i ett smalt och spännande gränsland. Där finns, precis som inom alla genrer, försök till exakta definitioner, rågångar och gränsposteringar. Där finns självutnämnda väktare som motar och föser. Där finns rekommenderade åldersspann och föreställningar om författarnas avsikter.
I min föreställningsvärld finns därutöver, inom alla områden, sådana som vill töja och bända, slå pannan blodig och upplösa gränser, vägra att vara medgörlig, smita förbi eller rent av tillintetgöra vakter.

Om ungdomsboken som litterär genre

I syfte att försöka begripa mitt icke-engagemang* i Innan jag dör tar jag mig härmed i kragen: VARFÖR BLEV JAG BESVIKEN OCH NÄSTAN PROVOCERAD AV LÄSNINGEN?

1) besviken blev jag eftersom A – boken tokhypats på en hel del ställen och på andra åtminstone tyckts om i betydelsen gillats och B – smaken av Tillträde till festen hade ännu inte lämnat min oh så läshungriga skalle.

2) provocerad – av den enkla anledningen att Downhams debut klassificeras som vuxenlitteratur och därmed ernår en långt mycket högre status än exvis Tillträde till festen, Bryta om, Skuggan av den randiga vargen, Nu heter jag Nirak, i viss mån även Solveig Olsson-Hultgrens lovely serie om systrarna Andersson med flera godbitar som i bokhandlar och på bibliotek placeras på ungdomsavdelningarna dvs i skymundan dvs i skamvrån dvs ”De är inte riktig litteratur”. Men vad skiljer ungdomsboken från vuxenboken? I I ungdomsrevoltens tid – svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968 (1990) definierar Lena Kjersén Edman ungdomsboken såhär:

” i allmänhet […] en episkt-realitisk genre, där berättelsen är centrerad kring en tonåring. Ofta är det fråga om jag-romaner för att författaren, inifrån, med en ungdomslig jargong, ska kunna teckna identitetskriser och/eller samlevnadsproblem.” (s. 9)

Jahapp. Där hamnar mig veterligen en hel hoper böcker som i nuläget lanseras som vuxenromaaaaner. Ett eller flera exempel vore kanske på sin plats, men nu är det klämdag och JOBB dvs jag håller mig till barn- och ungdomsavdelningen. Jag kollar heller inte i Vivi Edströms Barnbokens form (1980), ety den är utlånad. Ulla Lundqvist noterar dock i sin Tradition och förnyelse – svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (1994) att:

”Huvudpersonens/personernas ålder brukar vara ett kriterium, men det är inte påtagligt: flera av åttiotalets ungdomsromaner har centralgestalter i tolvårsåldern eller yngre. En och annan gång för jag också in barn- eller ungdomsböcker som av förlag och bibliotek klassificeras som vuxenböcker […]: även här är gränsdragningen ofta godtycklig”. (s. 16)

Den godtyckliga gränsen, alltså. Frustrationen hos mig – som en och annan gång stött på s.k. vuxna låntagare som trots sin uppenbara nyfikenhet på somliga titlar vänder då jag visar dem till ungdomsavdelningen – är stor. Varför förblindas av klassificering, kategorisering och placering? Också i bloggosfären finns en hel del misstro mot ungdomslitteratur – vilket är mycket sorgesamt men naturligtvis även förståeligt, då många av bloggarna (haha, ordet är ju som fiskarna; bloggaren eller det bloggade – fiskaren eller den fiskade?) förmodligen råkat ut för litterära stolpskott vars form gör vem som helst, åtminstone mig, kräkfärdig. En, antar jag, allt annat än ny tanke: Borde biblioteken/bokhandlarna kanske ha separata hyllor för bruksböcker respektive litterära verk? Vem avgör i så fall litterariteten inom pärmar som ofta är förvillande lika? (Nej, jag antar att somliga redan anser att biblioteken är hårda gatekeepers som nogsamt håller de illitterära texterna långt bortom sig.) Hoho – här kan vi snacka kanondebatt på hög eller kanske snarare låg nivå! Endel bibliotek har numera särskilda hyllor för den kategori låntagare som kallas för ”unga vuxna”. Där borde (och så sker) crossover-litteraturen hamna. Om vi ställer i ordning en sådan här kommer jag för övrigt att kräva mumin- och VLMF-böckernas självklaraste förstaplacering där, trots att de är (något ännu värre än ungdomsböcker, nämligen) BARNböcker. Jag vill sträcka mig så långt som att låta allålderslitteraturen få ett eget signum. Men vad? Några förslag?

[Uppdaterat: Ja, här kom jag ju inte fram till några revolutionerande slutsatser. Besviken och provocerad blev jag kanske inte så mycket på/av Downham som på kringliggande omständigheter.]

AJÖKEN!

* nåja, jag blev onekligen tagen av XXX:s öde (och visst var det storslaget, hemskt och allt detdär, samt: jag gav den nog inte totalt odelad uppmärksamhet, jag menar: hur lätt är det att hindra ett hungrigt Ka från frukostfilen?) men jag har svårt att se det exceptionellt F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A med den.

Man kan inte hindra ett litet Ka från att läsa

(älska) och skriva om Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Efter att ha läst ut Innan jag dör över frukostfilen (utan tårar, vad är det med mig, denna bok sägs ju röra alla intill hjärteroten, är jag galen eller bara lite förnuftigt känslodöd?) tar jag fram novellsamlingen, som översatts av en samling skickliga skribenter, och kastas in i det universum som gör mig HÄR.

Forts följer, om såväl crossoverboken som vuxengrejen… Jag måste säga att jag hyser höga tankar om såväl Johanna K som Sofia och därför tvivlar på min egen litterära uppfattningsförmåga. Känner mig snuvad på konfekten – av mig själv kanske. Bäää.

Nu tillbaka till jobbet. Gårdagens första arbetsuppgift: torka urin efter fullvuxen och väldigt ölstinn karl som inte nänts invänta toalettens ledighet. Undrar vad som händer när vi slår opp dörrarna för allmänheten idag?

Hurra för Sonya Hartnett!

I love her. Totally! Särsk Skuggan av den randiga vargen. Och idag har hon fått en himla massa pengar och jättemycket ära! Läs mer på Flaskposten… eller varför inte i DN, Expressen eller SvD?

« Older entries