Gissa citatet

Sorry och jag låg  rullade runt varandra. Hennes huvud, alldeles för stort för hennes armar, i mina händer. Jag kände hennes värme och hur hon blev kallare ju längre från hennes händer jag kom. De var som små brännande sniglar som lämnade våta spår på huden. Teven stod på och jag såg hennes ansikte i den blå snön på skärmen. Jag letade efter hennes navel, utan att hitta den. Hon var helt slät på magen. Jag hittade de små knapparna vid hjärtat. De var runda och hårda. Och jag försökte trycka på dem för att få hennes hjärta att bromsa men det hjälpte inte. Den lilla pumpen bankade och blåste som en liten ventilationsanläggning inuti bröstet. Jag var helt säker på att Sorry plötsligt skulle spricka men hon låg alldeles stilla, som ett litet fjäll. Som om hennes knappar var två toppar som knappt rörde sig och som blev till sten under mina fingrar. Det enda jag stal från Sorry var kvällar som den här när hon varken fick se på teve eller putsa gamla mynt.

Hennes kropp ryckte. Små stötar som sa att hennes hjärta la sig för kvällen. Så föll ögonen ihop och det var game over.

Nå – var har jag hämtat citatet? I.D. – du är utom tävlan!

Kort bara, mitt i kafferasten

: Shit. Lispector lämnar inget mer att önska. Tack kära Bibliofille för din entusiasm som rentav tvang mig ur mina spända arbetsuppgifter för att hämta boken ifråga. Å, jag blir så ajajaj varm och kall och het av denna roman som liksom klistrar sig in i mig. Jag måste erkänna att jag gjort det förbjudna: vikt hundöron i biblioteksboken. Förlåt. Men det finns så många värdefulla, måste nästan påstå omistliga, textutdrag i den raktigenom ljuvliga berättelsen att jag helt enkelt inte kan låta den försvinna i arkmängden. Kanske skriver jag ner all a här någon gång, nöjer mig nu – då arbetstiden strax åter sätter igång – med detta:

Maj, de fladdrande vitslöjade brudfjärilarnas månad. Hennes utrop var kanske en förutsägelse om vad som skulle komma att hända samma dags eftermiddag; mitt i hällregnet träffade hon (explosion) sitt livs första form av pojkvän, hjärtat flaxade med vingarna som en liten fågel fångad i klister.

och

Hon visste vad åtrå var – även om hon inte visste om att hon visste det. Det var så här: hon kände en stark hunger men inte efter mat, det var ett nästan smärtsamt sug som steg från underlivet och sände rysningar ut i bröstvårtorna och de tomma armarna utan kram. Hon blev alldeles dramatisk och att leva gjorde ont. Då brukade hon bli nervös och Glória gav henne ett glas vatten med socker.

Om boken har La Bibliofille ju redan skrivit ungefär allt – resten kan ni läsa i översättarens efterord. Detta lilla Ka erkänner sig härmed än en gång oförmöget att orda mer om det lästa. Ok, en sak bara – gillar, på gränsen till älskar, det metalitterära både här och i Spelöppningen.

Tillbaka till litteraturens sköna värld

Hon önskade att hon hade kunnat försvinna på fläcken, inte dö men försvinna, i ett litet rökmoln, krympa ihop helt eller lösas upp i luften. Ingen i hennes omgivning skulle ha märkt något. Självmord – på riktigt – verkade oåtkomligt. Det skulle ha krävt en orimlig ansträngning av henne för att nå ett resultat som hon mycket väl kunde uppnå med tålamod. Det skulle ha krävt en idiotsäker metod och stark motivation för att betvinga sin egen överlevnadsinstinkt. Hon var inte ens säker på att hon eftertraktade döden i själva verket, utan snarare ett permanent tillstång av total likgiltighet. Att leva bestod av att genomföra en rad gester och rörelser som utlöstes av en reflex eller en viljeyttring. Hon drog slutsatsen att det räckte att inte längre vilja något för att bli förskonad.

[ett av utropen – jag har eget ex nu och vässad blyerts!]

För hur beter man sig egentligen på en totalbefolkad arbetsplats, där ens röst är välkänd men profil lika med intet? Med passionen i fickan, nej om sig överallt, så till den grad man gör det ogörbara: reser, med tåg, till främmande land och ångest.

Citatsamlaren antecknar

Väldigt ogärna vill jag tro att min hittills åtminstone habila uttrycksförmåga gått förlorad, men det tycks ändå som om jag inte kan återge annat än direkta citat ur de böcker jag läser numera. Kanske är denna min bokstavstrogenhet befogad, för hur fanken skall jag annars lyckas beskriva, fånga eller ens förmedla skuggan av den sprängkraft (blink-klysch-blink) med vilken novellerna i Clarie Castillons Insekt tagit hela jävla mig i besittning? Än en gång hånar frånvaro av flytandefranskan och jag läser i stället fin översättning av Helén Enqvist.

Detta är ren och skär kärleksbombning, gott folk – detta är boken jag alltid saknat fysisk-psykiskt – och jag ger er härmed ett av de vackrare stycken som strukits under med en nyinköpt penna:

Jag står på sängen vänd mot väggen, öppnar munnen och bjuder in en av tapetens vågor att leka med min tunga, jag har sett munnar pressas ihop tidigare och jag tror att jag är gammal nog att begripa mig på omfamningar. En salt smak tränger in, hetsar upp mig, förför mig. Det värsta är att jag kissar på mig när jag blir rörd.

Eller, i samma novell, som för övrigt heter ”Miffo”:

Jag åt upp strumporna, de ser ut som halvvantar nu, och mina fingrar rör sig i luften, såriga och blodiga. Jag äter på mina händer, mina tänder är det enda som kan stoppa mina händer. Hon är tillräckligt komplicerad som det är, tillräckligt vrickad, besynnerlig och oduglig, men nej, det räcker inte, hon förstör sina händer, säger mamma. Vad tjänar det till att ha händer som en pianist om hjärnan inte kan komma ihåg en endaste not? Så jag äter mina naglar, huden och ibland längre in i fingret, bitar av mig själv. Bölder bildas, man gömmer dem under handdockor.

Å, ett citat till

– innan jag rusar till tågs och boken till hyllan:

Andrej, ett flygplan har en hastighet på närmare 300 kilometer i timmen när det landar, det rusar fram också just innan det ska landa, det hör till dess väsen.

Jag borrar ned mina naglar i armstödet så gott det går, jag rusar framåt, jag trycker min rygg mot det upprätta ryggstödet och känner ingenting skava och det darrar i mina kinder av farten och det bromsande luftmotståndet. Mamma pappa jag försöker så tänka på er, men det går inte. Jag tänker på dig i min famn, Andrej, mina händer som blir varma innanför din tunga kappa och på snön som smälter från mina skosnören och droppar ned på ditt golv och in mellan de slitna plankorna.

Jag rusar framåt, Fjodor Karil Konstantinovitj. Och hur jag än vill så krockar jag alltid med dig.

Om knivarna och bulleribångdamen

Mellan de täta trädstammarna skär den snurrande kniven rakt genom den tjocka dimman. Den rör sig snabbt och tungt och vägen mellan mig och min jägare är kort och så slår den till och rammar honom, sätter sig fast i honom djupt inne i hans hjärta, ända till skaftet slår den in. Det finns inget blod som sprutar, det finns inget skri. Han segnar långsamt ner mot marken och lutar sin ärrade kind mot en bred och skrovlig rot.
Så är mitt minne.

Om jag nu nödvändigtvis måste ange ett sifferbetyg här (vilket jag naturligtvis inte är tvungen till men kom igen, vi låtsas!) får det bli 8,5 av 10. Leran, fukten, blodet och ärren samt den blinkande skylten med bokstäverna som tänds en efter en, T-O-K-I-O-B-A-R gör mig, i kombination med det ohämmat strukturerade, smygroliga språket och gravallvaret, kort och gott bedårad. Talar förstås om prisade Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo. Eller Gud.

För oh, vad jag älskar Kapitel 1. Hur skall jag beskriva denna roman som redan fått en hel del (i högsta grad välförtjänt) uppmärksamhet? Det kanske blir navelskåderi för hela slanten i stället, personligt och klibbigt, men sluta läsa om du mår illa, jag ber dig göra något annat, för här:

jag har i min ägo en egenskap jag nästan vill kalla pervers: egenskapen heter faibless för dessa ordkrånglande unga flickor, gärna i tonåren eller ännu yngre, beskrivna av/intagande följande författares hjärnor och händer: Beate Grimsrud, Monika Fagerholm, Anna Jörgensdotter, Mirja Unge, Carina Rydberg (särskilt Nattens amnesti), Vigdís Grímsdóttir (Flickan i skogen) med flera vilkas namn jag inte kan få för minnet just i detta nu*. Flickorna, damerna, brudarna som (just det, borde läsa Här av Kristín Ómarsdóttir, för oh så Gud hjälpe mig I och II föll mig på läppen) liksom går vilse men både behåller, utvecklar och förstärker sin kraft, såväl bildligt som i verkligheten. Jägaren och den jagade och vice versa, temat återkommer i alla mina favoritböcker. För här talar vi märg-och-ben-böcker, ofta oroande i sin samtidighet

jag måste läsa Kärlek kärlek hurra hurra, se bara.

För övrigt tog det en kvart att betala en simpel penna idag. Skönt att jag inte längre är en hetsig typ utan leende. Vad annat skulle jag göra? På pendeln konstaterades följande: rader som måste strykas under. I väskan: kvitton, tre anteckningsböcker och två almanackor samt en novellsamling, nycklar, plånbok och ett trasigt hänglås. Men ingen penna. Telefonen låg i hemmet och kunde därför inte tjäna som tillfälligt anteckningsblock. Frustration. Vid IKEA: Bokia. Men kassaproblem. Väl pennförsedd hade jag totalglömt allt som skulle nedskrivas.

Men detta är inte en skog min vän detta är parken min park.

* Det kanske bara är bra, för vad skulle en evinnerlig name dropping tjäna till?

hjärteknipande i eftermiddagen

Hostan var det sorgligaste ljud Edward någonsin hade hört, till och med sorgligare än nattskärrans sorgerop.

Boken avslöjas inom kort.