Skunk

Jaha, dethär var ju lite kul i jämmerlandet. Läser Skunk av Sheba Karim och gillar den en hel del.  Så när chefen ringde opp till kontoret från infodisken med stänk av panik i rösten (”ge mig ett tips på en komisk ungdomsbok, det får inte vara Bert”), sa jag: Sorry, den enda värd epitetet ligger i min väska och hänger med hem till kvällsbadet och morgontåget. Möjligen, möjligen är den ledig i morgon (läs i dag) fast jag tror nog inte det. Det beror på om ni kan låta mig läsa ifred på lunchen för jag kommer att ha ungefär 30 sidor kvar då, men ni kommer inte att klara det, ni kommer att locka med tal om frisyrer och vädret, så ta Rockar fett eller kanske Livet på högsta volym i stället. Inte för att jag har läst någon av dem, men jag har ju hört att de ska vara ”kul”. I efterhand kom jag förstås på att jag *argh* skulle ha sagt Ibland bara måste man, mendetvarsådagsdå. Kidsen hade lurvat iväg i snön för länge sen.

Annonser

Oh, ibland älskar jag mitt jobb

Faktiskt. Det är sant. För: att sitta med de tre (om vilka ni kan läsa en eller annan mening i tryck snart) och över te, kex med tre olika sorters ostar samtala om Tordyveln flyger i skymningen i synnerhet och läsning i allmänhet bangar till hårt i allrasom novembertröttaste hjärtat. Och såhär: två av oss orkade inte läsa ut (”den var så seeeeeg” och ”inget hände ju”) medan två andra kunde utbyta menande blickar och antydningar som gjorde åtminstone en av neggosarna inte så lite nyfiken… Idag har tre personer lärt sig innebörden av ordet subtil. Det ni! Till nästa gång läser vi inte Agnes Cecilia (jag trodde att alla skulle vara eld och lågor vid blotta tanken på en till bok av Maria Gripe, men reaktionen blev besvärande sval) utan varsin bok. J snappade åt sig Tornrummets hemlighet (som jag skrev om här och som jag till min lycka fick nämna i mingelsamtal härförleden), M föll som en fura för Den femte systern (flaskpostad!) medan N något motvilligt tog Kabinettets hemlighet (också bloggad). Hemligheter och gåtor alltså… Härligt helt enkelt.

Nästa gång käkar vi lussekatter och presenterar varsin bok. Som i Go’kväll ungefär! Fast kvällens boktipsare var trista, tycker jag.

Nu är det fredagkväll och dvd-spelaren trasig. Jag vill läsa högt ur Agnes Cecilia eller Klostrets gåta, men K betackar sig och väljer något gapigt på MTV. Fy.  Det blir nog tvångsläsning. Jag överröstar tv:n. Det ska nog inte vara så svårt. Snart sitter hon där och kvider om att jag ska läsa mer. Jag bara vet det.

Tre böcker om döden och livet

Jamen nu är det ju änteligen klart. I fredags vigdes min frus godingbror och hans superunderbara sambo fru. Hurra, vilket kalas! Och vilket pyssel… Brudbåge, tårta, musikarrangemang, gästartister och hejsansa. Ni har kanske svårt att tro det, men jag hann faktiskt läsa en del också. Tacka kära SL och alla förseningar för det! I morgon bokpratar jag sorg med andra halvan av den femteklass jag har specialuppgörelse med denhär terminen. Omläsningarna av Nu vet jag, Hemliga brev och Min storebror Robin har lärt mig en hel del. Men det tänker jag inte berätta här – nu blir det fortsatt koma i soffan med nya Boktjuven och/eller Mer än ögat ser.

Wow, vilka intressanta grejer

som jag alls inte hinner skriva om idag. Tusan. Läs själva på DN Kulturs barn&ungsida. Hoppas kunna återkomma i frågan. Form och innehåll – behöver de verkligen gå stick i stäv? Samt: Katarina Kieri, behöver jag säga mer än att nämna denna fantastiska författares namn?

Kolla vad hon skriver, värsta finaste:
I min föreställningsvärld befinner sig ungdomsböcker i ett smalt och spännande gränsland. Där finns, precis som inom alla genrer, försök till exakta definitioner, rågångar och gränsposteringar. Där finns självutnämnda väktare som motar och föser. Där finns rekommenderade åldersspann och föreställningar om författarnas avsikter.
I min föreställningsvärld finns därutöver, inom alla områden, sådana som vill töja och bända, slå pannan blodig och upplösa gränser, vägra att vara medgörlig, smita förbi eller rent av tillintetgöra vakter.

Sorglig historia i morgonrusningen

Ja, tack vare Sofia fick jag opp ögonen för ännu en cancerbok, Livet på en kylskåpsdörr (Forum) av debutanten Alice Kuipers. Och hey vilken sorgerlig historia i morgonrusningen dethär var. Lättläst, jamenvisst, om ett väldigt tungt ämne. Tonåringen mitt i livet med skolan, kompisarna och ahhhh vad heter han nu den dumme saten?, mamman mitt i sitt arbete som läkare på BB OCH deras något tafatta kommunikationsförsök som oftast äger rum på kylskåpsklistrade post-it-lappar. Javiss. Här är det liv och död och allt snyggt formulerat i närmast poetiska (och ja, femtonårsClaire önskar sig böcker av Sylvia Plath i 16-årspresent) meddelanden. Vi går oundvikligen mot en ständigt larmande katastrof, balanserar på dendär branten ni vet, branten mellan en tonåring och hennes mor, larmet ökar och förhållandena blir de omvända.Livet på en kylskåpsdörr

Jag gillar denna snabblästa berättelse som fått etiketten roman, men som lika gärna kunde kallas för en diktsvit, eller varför inte post-it-roman? Ni kan hoppa opp och klappa er på att jag kommer att nämna denhär i samma andetag som Tillträde till festen, i taket lyser stjärnorna, Innan jag dör m.fl. – men jag kan inte låta bli att fråga: var finns cancergossarna? Och var finns de gossar vars mödrar får cancer eller är alkisar?

Eder trulig,

ka

Justin, oh, Justin

Såhär i efterdyningarna av det medvetet ut-på-tiden-dragna sluttittandet av Carnivàle passar ypperligt tivolibok (fast jag hade gärna sett mer av pariserhjul och sockervadd – hoppas på fortsättning!) och konstruerad historia vars huvudperson byter namn till, ja, Justin. Den omskrivna och hånade filten är fortfarande utmärkt.

Om ungdomsboken som litterär genre

I syfte att försöka begripa mitt icke-engagemang* i Innan jag dör tar jag mig härmed i kragen: VARFÖR BLEV JAG BESVIKEN OCH NÄSTAN PROVOCERAD AV LÄSNINGEN?

1) besviken blev jag eftersom A – boken tokhypats på en hel del ställen och på andra åtminstone tyckts om i betydelsen gillats och B – smaken av Tillträde till festen hade ännu inte lämnat min oh så läshungriga skalle.

2) provocerad – av den enkla anledningen att Downhams debut klassificeras som vuxenlitteratur och därmed ernår en långt mycket högre status än exvis Tillträde till festen, Bryta om, Skuggan av den randiga vargen, Nu heter jag Nirak, i viss mån även Solveig Olsson-Hultgrens lovely serie om systrarna Andersson med flera godbitar som i bokhandlar och på bibliotek placeras på ungdomsavdelningarna dvs i skymundan dvs i skamvrån dvs ”De är inte riktig litteratur”. Men vad skiljer ungdomsboken från vuxenboken? I I ungdomsrevoltens tid – svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968 (1990) definierar Lena Kjersén Edman ungdomsboken såhär:

” i allmänhet […] en episkt-realitisk genre, där berättelsen är centrerad kring en tonåring. Ofta är det fråga om jag-romaner för att författaren, inifrån, med en ungdomslig jargong, ska kunna teckna identitetskriser och/eller samlevnadsproblem.” (s. 9)

Jahapp. Där hamnar mig veterligen en hel hoper böcker som i nuläget lanseras som vuxenromaaaaner. Ett eller flera exempel vore kanske på sin plats, men nu är det klämdag och JOBB dvs jag håller mig till barn- och ungdomsavdelningen. Jag kollar heller inte i Vivi Edströms Barnbokens form (1980), ety den är utlånad. Ulla Lundqvist noterar dock i sin Tradition och förnyelse – svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (1994) att:

”Huvudpersonens/personernas ålder brukar vara ett kriterium, men det är inte påtagligt: flera av åttiotalets ungdomsromaner har centralgestalter i tolvårsåldern eller yngre. En och annan gång för jag också in barn- eller ungdomsböcker som av förlag och bibliotek klassificeras som vuxenböcker […]: även här är gränsdragningen ofta godtycklig”. (s. 16)

Den godtyckliga gränsen, alltså. Frustrationen hos mig – som en och annan gång stött på s.k. vuxna låntagare som trots sin uppenbara nyfikenhet på somliga titlar vänder då jag visar dem till ungdomsavdelningen – är stor. Varför förblindas av klassificering, kategorisering och placering? Också i bloggosfären finns en hel del misstro mot ungdomslitteratur – vilket är mycket sorgesamt men naturligtvis även förståeligt, då många av bloggarna (haha, ordet är ju som fiskarna; bloggaren eller det bloggade – fiskaren eller den fiskade?) förmodligen råkat ut för litterära stolpskott vars form gör vem som helst, åtminstone mig, kräkfärdig. En, antar jag, allt annat än ny tanke: Borde biblioteken/bokhandlarna kanske ha separata hyllor för bruksböcker respektive litterära verk? Vem avgör i så fall litterariteten inom pärmar som ofta är förvillande lika? (Nej, jag antar att somliga redan anser att biblioteken är hårda gatekeepers som nogsamt håller de illitterära texterna långt bortom sig.) Hoho – här kan vi snacka kanondebatt på hög eller kanske snarare låg nivå! Endel bibliotek har numera särskilda hyllor för den kategori låntagare som kallas för ”unga vuxna”. Där borde (och så sker) crossover-litteraturen hamna. Om vi ställer i ordning en sådan här kommer jag för övrigt att kräva mumin- och VLMF-böckernas självklaraste förstaplacering där, trots att de är (något ännu värre än ungdomsböcker, nämligen) BARNböcker. Jag vill sträcka mig så långt som att låta allålderslitteraturen få ett eget signum. Men vad? Några förslag?

[Uppdaterat: Ja, här kom jag ju inte fram till några revolutionerande slutsatser. Besviken och provocerad blev jag kanske inte så mycket på/av Downham som på kringliggande omständigheter.]

AJÖKEN!

* nåja, jag blev onekligen tagen av XXX:s öde (och visst var det storslaget, hemskt och allt detdär, samt: jag gav den nog inte totalt odelad uppmärksamhet, jag menar: hur lätt är det att hindra ett hungrigt Ka från frukostfilen?) men jag har svårt att se det exceptionellt F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A med den.

Man kan inte hindra ett litet Ka från att läsa

(älska) och skriva om Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Efter att ha läst ut Innan jag dör över frukostfilen (utan tårar, vad är det med mig, denna bok sägs ju röra alla intill hjärteroten, är jag galen eller bara lite förnuftigt känslodöd?) tar jag fram novellsamlingen, som översatts av en samling skickliga skribenter, och kastas in i det universum som gör mig HÄR.

Forts följer, om såväl crossoverboken som vuxengrejen… Jag måste säga att jag hyser höga tankar om såväl Johanna K som Sofia och därför tvivlar på min egen litterära uppfattningsförmåga. Känner mig snuvad på konfekten – av mig själv kanske. Bäää.

Nu tillbaka till jobbet. Gårdagens första arbetsuppgift: torka urin efter fullvuxen och väldigt ölstinn karl som inte nänts invänta toalettens ledighet. Undrar vad som händer när vi slår opp dörrarna för allmänheten idag?

Håll dig i skinnet, Ka!

”Därför nämner jag naturligtvis de allra bästa här också, i en fåfäng förhoppning om att locka åtminstone någon av er att läsa annat än vuxenlitteratur.” – så står det på sidan ? och ! och kontakt.

Nu höll jag på att glömma finfina Drakmåne av Carole Wilkinson och kommer inte att hinna skriva vare sig långt, analyserande eller intresseväckande. Men, dahling ni som gillar ungdomslitteratur, missa inte denna fina trilogi som avslutas med nämnda månbok. De som vet säger att trilogin påminner om Lian Hearns Otoriserie, själv är jag ännu obekant med dettasägs det storslagna epos.

Wilkinsons ömsinta beskrivning av den lilla slavflickan (som visar sig vara drakväktare) är både vacker, spännande och rysligt sorglig. Pirr på hög nivå, med andra ord! Jag kommer att tänka på länken mellan Anya och Vasslo i Lotta Olivecronas två ljuvliga VRENböcker – säkert finns det många fler, men betänk att jag ännu är en nästan ospräckt oskuld i Fantasy och SF-land.

direktrapport från sagohavet

Har precis läst högt Sagan om prinsessan Bulleribång av bulleribångdamen. Det var lite svårt att få 3-åringarna att hänga med i rytmen, så jag fick översätta och be dem hänga med och hjälpa prinsessan i sökandet och sedermera även räddandet av den drakfångne prinsen. Men det var det väl värt, allt för att sprida hejdundrande Hannele Mikaela Taivassalos ord till folket!

« Older entries