Å, broder Justin, du är min vän

Seneftermiddagen har knappt anmält närvaro och ännu har tåget några minuter på sig att till centralen anlöpa. Då, hej och hå, läser jag ut Justin Case av Meg Rosoff*, slut och ajö! Tack för allt, och tack kära SL och UL som ordnade med lässtund kring ljuva besöket hos rundaste magen. 1 timme+20 minuter x 2 är finfint. Som nämndes i ottan passar boken alldeles utmärkt som abstinensbesvärshämmare efter sagda seriekarneval.

Inte bara tv-/filmproduktioner kommer för min flippriga associationsblick (även om Justin skulle göra sig oh så bra på duk och skärm – bortsett från tidigare nämnda cirkusgrej faller även Twin Peaks och Donnie Darko** in i medvetandet). Nämnas kan dessutom böcker: Nu heter jag Nirak, Ute/Inne, Var är Alaska? samt, en katt bland just dessa hermeliner, Mara Lees Ladies. Det schabloniserade persongalleriet tydliggör konstruktionen på samma sätt som Carnivàles scematiskt svartvita berättarstruktur kopplade loss identifikationsmöjligheter för att i stället tillåta koncentration å det väsentliga: balanserna mellan respektive ont/gott, sanning/dröm osv. osv.

Justin Case rekommenderas alltså, av mig och Lena Kåreland :-), till alla***.

Justdet, på hemåtgående: en omväg förbi regeringsgatebokskotten. Facit: 4 pocketar för 3.

– Burman, Carina, Islandet

– Kandre, Mare, Aliide, Aliide

– Müller, Herta, Redan då var räven jägare

– Tafdrup, Pia, Ge sig hän

* som gjorde storstilad debut med The way I live now, 2004 (Så har jag det nu, 2005) – av mig ännu oläst.

** fast den vågade jag ju inte se klart: ”Du kollade en stund, grät av skräck och somnade snabbt i mitten av filmen” har jag fått höra (av säkra källor, bör kanske tilläggas).

*** Läs: även den ungdomsbokströtta kan eventuellt få utdelning av denna titel.

Annonser

Justin, oh, Justin

Såhär i efterdyningarna av det medvetet ut-på-tiden-dragna sluttittandet av Carnivàle passar ypperligt tivolibok (fast jag hade gärna sett mer av pariserhjul och sockervadd – hoppas på fortsättning!) och konstruerad historia vars huvudperson byter namn till, ja, Justin. Den omskrivna och hånade filten är fortfarande utmärkt.

I vargtimmen?

Det är jag och Ingmar Bergman, brukade jag säga förr i tiden, då jag ännu trodde mig vara (relativt, Ingmar var ju likadan) ensam såsom tidigvaknande ångestdriven pinad sjäääl med svartaste svart runt ögon och mun. Det är jag och svartkantade Ingmar Bergman som är vakna i vargtimmen och lyssnar till vargarnas ylanden. Nu känner jag till det faktum att jag är långt ifrån ensam om att vara en s.k. morgonmänniska som vaknar i ottan och kvider. Läsning hjälper, naturligtvis. Hur som helst blev jag raskt intresserad av själva titeln, Timmen mellan hund och varg, då jag skymtade den någonstans för ett rätt bra tag sedan. När så Louise Epstein (en favorit, förresten) i Kulturnytt totalhyllade poeten Silke Scheuermanns prosadebut fanns beslutet redan där: denna bok måste jag äga. Nu gör jag det. Och har inte kunnat låta bli att läsa vare sig recensioner eller intervjuer. Den intresserade googlaren hittar snabbt resuméer varför jag överlåter det på er, kära läsare. För här ägnar jag mig åt associationer och så språket, då.

Hela boken påminner mig starkt om Vigdís Grímsdóttirs Flickan i skogen – en berättelse som betytt mycket för mig genom åren – varför jag äntrar Årsta bibliotek* och hittar ett exemplar på hyllan (farligt nära Vad är det som finns i skogen barn? men jag måste disciplinerad hålla mig från lockande omläsningar då jag på ena kontot har 67 böcker, det andra något magrare: 13). Dras snabbt in i skogen igen och mannen som klarar strupen (åh! kommer ni ihåg att Farbror Quentin alltid gjorde det i Fem-böckerna? Eller var det Agatha Christies persongallerier som harsklade sig igenom bok efter bok? Jag minns inte, det är länge sedan jag läset de svenska översättningarna) och prasslar med sitt irriterande svenska dagblad försvinner i fjärran. Å, Grímsdóttir! Avsaknaden av anföringstecken skiljer vargboken från skogsberättelsen, samt det faktiska händelseförloppet – gemensamt för de bägge böckernas respektive handlingar är dock att de kretsar kring relationen mellan två kvinnor – men språkets vaga pendlingar mellan drömskhet och realism bär en alltför stark likhet för att låta bli förbli oberörd. (Den till synes kyligt registrerande berättaren, bägge texternas jag, visar sig sakta vara mer än iakttagande, men pendlar också där.)

Av någon anledning kommer jag även att tänka på sprakande Lucía Etxebarría, ffa hennes stjärnhistoria, men också den om känslor&droger. Vet inte varför, kanske är det flödet, men där L E är explosiv imploderar Scheuermann på ett spektakulärt och allt annat än spekulativt sätt. Kanske är det närvaron av lesbianer? Kan inte dubbelkolla, den i övrigt formidabla årstabibblan tycks inte äga dessa godbitar. Och så Jenny Erpenbeck, då, vars litterära talang jag hyser en outsäglig och direkt kärlek till. Hennes titlar finns heller inte i det, jag upprepar, fantastiska årstabibliotekets hyllor.

Timmen mellan hund och varg har inget att göra med Ingmar Bergmans och min vargtimme. Nej, titeln anspelar på den stund som infaller i skymningen, mellan de skeenden då först en hund, sedan en varg är svårutskiljbar, fick jag veta i något av alla de forum som hittills exponerat Scheuermanns bok. Jag upprepar: Det är jag och Ingmar Bergman.

* härav taggen lovebombing (som jag f.ö. inte ids särskriva). Å, dahling Årsta bibliotek!

Snart tillgännages vinnaren av SR:s romanpris

Jag har inte lyssnat på diskussionerna – inte gett mig tid – men är minst lika nyfiken på SR-vinnaren som jag var på ALMA– och Slangbellan-pristagarna. Om en kvart får vi äntligen veta vem som vinner. Kan dock inte skriva om det eftersom jag befinner mig på väg till tåget då. Ujujuj, så spännande, vilken roman kan det vara?  Hoppas vi har den inne. Det brukar bli tjurrusning vid dylika tillfällen…

PS till Myrrha

Vart tog den av Malou utlovade e-ro-tiiiii-ken vägen? För att behandla ett ”sado-masochistiskt förhållande” som jag vill minnas att det kallades i programmet, innehåller skildringen inga särskilt upphetsande detaljer. Ok då, en, lite kittlande, som jag bara var tvungen att läsa högt för K på något pendeltåg/t-bana. Förlåt om någon tog illa opp. Men jag blev så lycklig när det äntligen kom lite rajtantajtan.

Utan några vidare förhoppningar på erotik går jag nu vidare till en annan, av mig efterlängtad, DN-skribent som begår skönlitterär debut, samtidigt som jag nog läser om Anne Cassidys En andra chans inför måndagen då högen avhandlas en andra gång. 15 maj är det f. ö. presentation inför personalen, då U och jag än en gång hispar runt i nervositeten före och lättnaden efter.

Ett tal till snuttifieringens försvar

Jag hörde på radio häromdagen att det skulle hållas ett sådant. Och ibland kan jag tänka att jag också borde hålla ett sådant här. Inläggen blir korta, osammanhängande och glesa – äh. Här kommer ännu ett sådant.

Jag har tidigare gnällt över att det inte är roligt att ha för mycket tid, dvs vara sjukskriven. Idag var jag nära att göra det igen, men slog av en händelse på tv:n (något som vansinnigt sällan inträffar annars) och fick se att Myrrha som står med på min önskelista är Malous huvudbok. Går emot mig själv och ser, ser, ser programmet.

 Myrrha

Om en nyanserad bild av matriarkatet i en fantastisk berättelse

Med rubrikens ”fantastisk” avser jag i första hand fantastisk som i genrebestämmelsen fantasy; först i andra eller kanske till och med femte hand som i fenomenal. Varför framgår hoppeligen i nedanstående tjosanhoppsantext.

Egalias döttrar The female man

Föreställningen att ”om kvinnor styrde världen, då skulle inte krig och elände förekomma!” är vanlig och djupt rotad i (åtminstone stora delar av) den svenska myllan. Därför var det med mild förvåning jag ålyssnade ett av inslagen i Ring P1 häromveckan*: en äldre dam ringde in för att berätta om en ”insikt” som hon ”slagits av” mitt i natten och nu måste börja missionera om. Och så drog hon opp detdär igen! Inga motargument eller -exempel i stil med Margaret Thatcher m.fl. fick fäste. Trots att sagda radiotelefonkvinna inte artikulerade sin ståndpunkt tycker jag mig förstå att hon gav uttryck för en något förenklad och därmed idealiserad syn på matriarkat som paradigm att föredra framför patriarkat. KROSSA PATRIARKATET, javisst, säger jag. Men jag tror inte nödvändigtvis att ett matriarkat på ett självklart sätt skulle vara så mycket bättre (se bara på två litterära exempel i genrer som satir och SF!). Kvinnor är inte ”av naturen” godare och mindre maktbenägna bara för att de=vi inte har kukar.

 

Skämmerskans dotter  gåvan kriget  tecknet

Lene Kaaberbøl som jag tidigare lovordat (inbäddad i ännu ett indignerat utrott över trafikfarliga typer) gjorde succé med Skämmarserien både i hemlandet Danmark och annorstädes. Sedan två år tillbaka ger Rabén & Sjögren ut en serie böcker som skrevs redan på 1990-talet. Nu väntar vi alla spänt på Isfågeln som avslutar denna Katrionatrilogi. Under tiden läser jag om Hermelinen, och visst kan jag hålla med Ika när hon antyder att Katserien mest känns som en förstudie till Dinaundret** i ett av sina alltid välformulerade och mycket läsvärda inlägg. Samtidigt är sviten om Katriona intressant just för att den tar avstamp i ett dystopiskt ”sedan” (eller är det kanske ”då” eller ”någon helt annan tid och plats”?) där människan*** i dethär fallet Mannen, har förstört jordens tillgångar och endast ett fåtal överlevt. Nu, än en gång i DETHÄR fallet, besitter kvinnor större makt än män och Vår Fru tillbeds (i stället för det västerländske Gud). Det finns dock motståndsmän, som talar om platser där MÄN kan äga marken och slipper resa runt som fredslösa… (där det inte är ”onaturligt” för en man att vara jämställd med en kvinna). Transperspektivet är väl inte det vänligaste: en pojke ”kastreras” för att kunna gå som kvinna. Detta uppfattar jag dock inte som transfobi – utan snarare som ett uttryck för författarens vilja att demonstrera den smärtsamma intolerans som kännetecknar alla sorters könsfixerade hegemonier.

 Silverhästen  Hermelinen  Isfågeln

I egenskap av f.d. häst- och stalltjej tjusas undertecknad skarpt och hett och innerligt av den kärleksmättade djur-msk-skildringen – precis som huvudpersonen Kat attraheras av marhästarna, en korsning mellan bergens allrasom farligaste rovdjur marorna och en särdeles stark hästras. Och som feminist anser jag att boken som helhet är ett intressant experiment – om än inte lika fullfjättrat som Skämmerskeserien. Till radiotelefonkvinnan: det är inte så enkelt att utbyta ett härskarsystem mot ett annat; rakt och precis tvärtom. Eftersom vi är indoktrinerade av patriarkatet är det vanvettigt svårt att klättra utanför; finna andra styrelsesätt. Det går inte att ”sätta kvinnor på maktposterna”. Gammal skåpmat för många, men inte för ringp1-damen och alla andra som glatt och känslostarkt instämmer i hennes ”åh, om kvinnor bestämde…”-harang.

Vad vill jag ha sagt med detta? Tja, det började som en tanke och blev ännu ett bluddrigt inlägg i vilket jag försökte förtydliga sporadiska vindlingar, främst inför mig själv. Det är roligt att skriva om det jag läser – och det underlättar inför den väldigt snart-nästan-här-dagen: Dagen efter bokkollot=dagen då U och jag pratar tonårslitt med högstadielärarna…

Det känns som om jag borde avsluta inlägget med en ajökenfras bara för att jag har några asterisker precis här nedanför, men jag vet inte. Det känns lite lamt på något vis. Fast jag skrev ju faktiskt något om en undertecknad härovan, så OK då:
/Undertecknad = ka

Nåväl, här kommer asteriskerna!

*Förresten, just-nu-värden för programmet, Alexandra Pascalidou, kommer till Västerhaninge bibliotek rätt snart för att snacka Taxi. Det ni!

** som är mycket mer raffinerad till såväl innehåll som utförande

*** till fantastiknybörjaren rekommenderas med värme Möllers Kriget om källan och Olivecronas VREN.

Berny Pålsson m.fl.

Tack vare lovely Anneli Jordahl forsar jag vidare till P1 och efterhandslyssnar Berny Pålsson.

Detta säger hon bland mycket, mycket annat: ”Det är klart man blir ledsen om ens litterära verk blir kultförklarat som en bruksanvisning i hur man blir sjukare.” och, ang den kommande fiktiva romanen: ”Jag är så trött på Berny Pålsson!”

Jag har inte läst Vingklippt ängel av skäl som kanske kan utrönas till exempel här men blir betydligt sugnare på både den och Känn pulsen slå efter att ha lyssnat på Berny Pålsson i det fina samtalet med Karin Magnusson och hennes bisittare.

Julklappshög i bokstavsform

Heh, jag fick böcker i julklapp. Av min fru och hennes bästa vän och hennes kille (= mina kompisar). De andra gav mig till exempel stödstrumpor (mkt uppskattat) och bestick. Samt totalboxen med alla twinpeaksavsnitten. Inatt väckte K mig för att jag gnisslade tänder och grät (ja, det var Bob som kom i farfars gestalt), varför jag nu närmar mig bokhögen och i terapeutiskt syfte listar vad jag har framför mig.

 På Chesil Beach av Ian McEwan

The Big Book of Lesbian Horse Stories (”First shocking printing! Where these Sapphic sisters saddle up, extasy is only a hoofbeat away!” enligt omslaget. Hurra!)

Make Lemonade av Virginia Euwer Wolff – tycks vara en tonårsbok. K snubblade över den när hon försökte köpa VW till mig.

Marianne Dreams av Catherine Storr – ingår i faber Children’s classics. Mkt bra enligt K.

Greetings from Jamaica, Wish You Were Queer av Mari San Giovanni (snyggt omslag och alltihopa)

samt, hurrahurrahurra,

Crossing the Mangrove av Marysé Condé.

Om översättningar

Igår hade jag tur. Just när jag knäppte igång radion, tryckte in dendär luren i örat och började gå ut mot gravfältet satte reprisen av måndagens Obs igång:

Onsdag
Rumänska röster i OBS – 3
Lena Brundenius samtalar med översättaren Inger Johansson, om det speciella med att översätta från rumänska och om svårigheter och glädjeämnen med att överföra Mircea Cartarescus tjocka och ofta svåröversatta trilogi till svenska”

Mycket intressant om hur Cartarescus språk sträcker sig bortom det som är möjligt i svenskan. Nyfikenheten, som redan väckts av att tre av mig högt skattade personer håller Cartarescu för favorit, blev bara större.

För övrigt har vi, min arbetskamrat U och jag, beslutat hålla ungdomsbokfrosserierna först i början av mars, varför jag kan ta det lite lugnt och lustläsa vuxenlitteratur ett tag till. Sen blir det djupdykning: nyläsning, omläsning, rangordning, kategorisering och PRESENTATION…

Har bara 200 sidor kvar av Bläckhjärta och jag vill inte att det ska ta slut. Drar ut på läsningen och hittar på annat mest hela tiden… Läser om långa partier och citerar på Flaskposten.

Tillbaka till bokporren!

« Older entries