Gröna rummet

och jag kommer inte att skriva om vare sig dig eller din bok*på Flaskposten. Det får Johanna eller Sofia göra.

För jag lyckas inte uppbåda den mängd entusiasm eller ens intresse som krävs för att skriva ett frejdigt meddelande som ska få vare sig motsträviga eller lästörstande ungdomar att läsa denhär boken. Allt känns tillkämpat och jag blir bara trött av detta. Kommer att tänka på Bredows senaste som väl handlar om samma sak – tonårsgraviditeter – samt funderar på vad det är som gör mig så ointresserad av denhär sortens litteratur. Beror det på att jag snart är för gammal för att få barn? Dvs: söker jag enbart identiifikatorisk läsning – klarar jag inte av kompensatorisk?

Herrrm. Det är slut, skriver jag i rubriken. Var vi någonsin ihop, Nick och jag? Nej. Så härmed korrigeras rubriken: NICK, jag har aldrig älskat dig och gör det inte nu heller. Ajö.

Bää.
Ont i halsen också. Detta innebär stackars-mig, dvs sushi till middag, och påbörjan av Carnivèles andra säsong. I morgon bitti tillåter jag mig godis efter frukost. Den senare (eller tidigare, om vi skall vara kronologiskt korrekta) är tänkt att kallas för Boklördag, men eftersom DN inte tycks ha något särskilt webbutrymme för denna morgonvälsignelse, länkar jag sonika till en av de träffar jag får vid sökning efter ”boklördag” på DN:s webbplats.

*Sara Larsson skriver:
Så om jag ska vara lite elak skulle jag helt enkelt kunna avfärda Slam som en enklare sortens ungdomsroman som inte riktigt håller för vuxen läsning. Kanske har Hornby satt krokben på sig själv genom att skriva så bra romaner i början av sin karriär att hans nya böcker aldrig kommer att hålla måttet. Bortsett från att jag inte gillar hans tidigare romaner heller sätter Larsson fingret på den ömmaste punkten: detta är inte crossoverlitteratur utan något helt annat. Fast Slam är inte heller bra ungdomslitt. Åh! Jag är så ledsen över att behöva skriva det, vill tycka om allt jag läser! Ynkynk