Det var det hele!

Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:

I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.

Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.

Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.

Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.

Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.

Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.

Hejdå!

* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.

** alla?

*** under den förfärliga föreläsningen

PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.

Annonser

Dödgrävarens dotter =

första vuxenboken av Joyce Carol Oates som jag faktiskt läst ut. Blonde stod mig opp i halsen efter hundratalet sidor. Inte fan kan DGD mäta sig med finfina ungdomsböckerna? Njae – kluvenheten hos mig: ah, jag vet inte vad jag tycker. Jovisst: i nedslagens tidevarv, i min –.- snuttifierade ryckiga vardag full av läsningar om korta skeenden – ja, nedslag, alltså – blir jag djupt lycklig av att unna mig lyxen att läsa en mastodontroman. För det är lyxigt för farao. En bra bibliotekarie är en bred bibliotekarie är en snabbläsare och gillar rekommenderar konsumerar korta många böcker. Att därför kasta sig in i en tjocksmock (och nej, jag tänker inte kommentera författarens [brist på] kroppshydda, eller äh det gjorde jag visst precis) och hennes textuniversum gör gott. Krävande läsning emedan det inte går att skumma (en cirkelmedlem var av annan åsikt visade det sig under gårkvällen) och så då detta för mig ovanliga svepet över tidsperioder jo jag tackar jag och det inte demonstrativt nej HEJ.

Trummar mig genom folkmassan mässfadd, forcerar en och annan barnvagnstossigklump, köper från storförlaget inbunbdet, dyrt (men svärmor fyller snart år) emedan bristen på andningsbar luft och tystlåtna bordsgrannar gör läsningen av den engelska medhavda litteraturen The Gravedigger’s daughter ohållbar.

Och nej, dethär är inte en recension, är en rapport, är vad jag skriver under tvång, är pangpangpang ”nuharjagläst”, är: Joyce Carol Oates kan jag nu säga att jag har läst. Och nog fan dras jag till våldet och svulsten som kallas språket, inte hakar jag upp mig på det cirkulärt repetitiva i narrationen och: ja, jag vet i vilka händer jag kommer att sätta boken. Gott så. Men långt ifrån det bästa jag läst – javisst.

Det känns som att jag har klättrat, svettats mig uppför storberget och åkt rutschkana ner. För AH breven i slutet! Sådan lättnad skådar jag sällan hos mig själv.

Ajöken så länge, nu läser jag ut vackerboken om pojken i självdestruktionens djupare stadier och faller handlöst pladask o’boy!

Bäst juli-september

Idag är det den första oktober. Jag har läst femtio böcker sedan den första juli. Av dem gillar jag bäst

Sockerbullen på Kruskakullen

Simtag

The Ghost’s child

Planetariet

Bombyx

Och åh så mycket mer jag kanske skulle skriva om jag inte…

blivit bestulen på mobilen och knäckt på kuppen. Det är hårt, det är svårt ett privatliv som vårt.

Aidan Chambers + Katarina Kuick = fin förening

Jag gillar att läsa om tonårsfavoriterna. Således beslutade jag mig för att läsa om en viss danssvit inför utgivningen av Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok. Utläsningen av Tullbron, strax efter bokbytet, var storartad. Känner ni till den, Aidan Chambers 4e del i danssviten? Jo, jag har skrivit om honom och sviten tidigare, tänkte ha läst hela inför bok- och biblioteksmässan, men hinner inte. Nog för att jag borde klara av Vykort från ingenstans ingenmansland innan onsdag, men This is all tycks vara en rätt tjock historia och varken den engelska eller den svenska har kommit till vår bibbla ännu.

Hsh, Tullbron alltså. Ja, finare än exempelvis Nu vet jag (läste den gamla översättningen som i likhet med Spelöppning och Dansa på min grav kändes hysteriskt tidsbundna) mycket tack vare Kuicks fina språkkänsla. Men när man läser denhär sviten (förvisso inte i ett svep, men ändå) med relativt korta mellanrum kan man (äsch, jag menar ju jag:) kan jag lugnt konstatera att Chambers följer ett och samma mönster i sina böcker. Huvudpersonen är en lätt plågad tonårig kille som älskar/lever för att skriva. Han dras/kastar sig in i en dramatisk räcka skeenden som ofta involverar en jämnårig kille och en gärna något år äldre tjej. Inte sällan tjuter sirener och mödrar om varandra. Om dethär skulle jag kunna raljera, visst fanken skulle jag kunna göra det, men jag faller till föga och sällar mig till den i det närmaste eniga kritikerkår som hyllat Chambers alla verk.

För nog jävlar är Tullbron bra. Jan (eller heter han egentligen något annat?) har tröttnat på att befinna sig mitt i Det Stora Grå, hoppat av skolan och tagit anställning som tullvakt i ett litet samhälle långt hemifrån. Breven från mamma är pladdriga och påfrestande, men mest av allt störs Jan av flickvännens ivriga kärleksbedyranden. Bättre är det då med Tess, arbetsgivarens dotter, och småningom även Adam – den mystiske killen som dyker upp invid tullbron och beter sig som att ingenting är självklarare än att han tillhör dem. På sedvanligt Chambersvis är texten en blandning av olika berättare tillika berättande; inbrott, avbrott och utbrott. Jag sugs in och fastnar för söndrigheten och gåtfullheten, irriteras över det typiskt sega, nästan paralyserade draget hos den deprimerade. Jo, nog håller denhär boken än – och jag ser fram emot att ta med mig Vykort från ingenstans ingenmangsland efter jobbet i morgon.

Och tänker slutligen: den enes bröd, den andres död!

Men vad det handlar om får du ju först reda på när du läser Tullbron.

Sonya Hartnett är ljusare

Jag vet, jag borde egentligen skriva om vad jag tyckte om debatten (rätt opplivande, men jag gick inte därifrån helt tillfredsställd) och hur det gick med läsecirkeln idag (vi var tre tappra typer som dök opp och pratade Eddie vs. Edward). Men nej. Jag är trött, sjuk och ynklig. Tillbringar aftonen i soffan med Sonya Hartnett. Om Samuels cirkuslada kan du läsa här.

The Ghost’s child är direkt underbar. 192 ljuvliga sidor poetisk saga gör mig alldeles varm och vemodigt glad. För: kärleken, åldrandet och livet självt samt inte minst just denhär berättelsen om desamma är något av det finare jag läst av Hartnett hittills. Skuggan av den randiga vargen och Thursday’s child tillhör förvisso helt andra, mörkare, dimensioner och bör kanske inte jämföras med detta verk, men O!, så bitterljuvt det är att sitta tätt intill Matilda och den namnlöse pojken, i det kalla huset som fyllts med betydelsebärande ting från världens alla hörn.

På något sätt förs tankarna till Lighthousekeeping, men HEY läs dem oberoende av varandra. Det är bara vaga likheter vi snackar om.

Och, äntligen!!, nargonen som jag saknat så mycket befinner sig åter i min läsning.

ooooo

titta titta

Omläsningen av Bryta om inför fredagens första träff i läsecirkelns för unga (13-16-åringar) är brutal och ger mig sorgeögon i pendeltågsmorgonen.

Ja, det var det enda jag ville säga.

En blöt lördag

Det ösregnar, och som alltid i regnet träder naturen fram lite skarpare än vanligt. Jag promenerar runt årstaviken och lyssnar på P1, tänker på boken som jag hittills bara läst 20 sidor ur och kommer att diskutera i onsdagens läsecirkel. Senare: i hemmet, soffan: läser och flyter in i de jämna, tysta och våta simtagen – mitt hår har ännu inte riktigt torkat – och likt huvudpersonen somnar jag i vätan. Vaknar några timmar senare, fortsätter i tystnad. Tar med boken till badkaret.

Påfallande mycket påminner om författarens fina (natur-)böcker om Alva. Den allerstädes närvarande naturen – jag fångas av alla de begrepp och termer som i min kulturaliserade och trånga lilla värld fått ge plats åt helt andra ord och verkligheter. Mamma, jag minns alla gånger vi gått i naturen och din så glada röst när du hört någon fågel jag givetvis inte minns namnet på. Kommer du ihåg sången vi hittade på och sjöng: ”Gulmåra och ängskovall”? Jag vet inte hur de ser ut längre, men har för mig att bägge är gula. Du lärde mig så mycket, och berättade om hur morfar lärt dig skilja ljud och arter från varandra, men jag är hopplöst invirad i något annat. Och så svamparna då, jag kan bara trumpetsvamp, kantarell, karljohan och trattkantarell. Fler namn finns i skallen, exvis fingersvamp, taggsvamp, fårticka och blodriska – men inte fanken skulle jag känna igen dem om jag såg dem! I stunder som denhär, när jag sitter i soffan med förhöstregnsmattret som ljudkuliss, kan jag drabbas av akut om inte panik, så i alla fall bekymmersrynkor över det faktum att jag känner till alltför lite om den natur som omger oss – bara vi lämnar betongdjungeln. För visst skulle jag uppleva Jessika Berglunds Simtag och hennes övriga böcker annorlunda om jag kunde se pärlugglan och höra hennes nattläten?

Nog om det nu, jag läser vidare och faller pladask: tycker om den lågmält täta och avskalade stilen (tror mig minnas den från en annan Jessica), viker hundöron för vackerpassagerna och skriver ner andra i anteckningsboken.  För har någon egentligen skrivit bättre om den olyckliga kärleken till bästvännen?

”Och eldandet. Snöskyfflandet. Det som annars brukar vara vila och frihet. Det kväver mig.”

(Kanske Mary Jacobsen, fast det är en helt annan historia osv, totalt ojämförbart för farao).

Det är en sensuell roman vi har att göra med här, och jag är glad att jag kunnat ägna en drypande våt lördag åt simtagen:

”Jag ligger naken i gräset efter att ha kissat bland ögontröst och knippfryle. Lukten av nattkiss blandas med doften av vattnat gräs, mörker och blöta myror. En bit bort skäller ett rådjur. ”

och så då isoleringen, den förtvivlade:

”Jag saknar henne och hon sitter framför mig. Naturligtvis älskar jag hennes barn, jag tycker bara inte om dem. Kanske tycker jag inte om barn alls. Jag vet inte vem min syster är eller vad som fyller henne. Men jag avundas hennes lugn.”

Och så först insikten, sedan kampen för uppstigningen:

”Jag tänker på jorden. / Den svarta fuktiga jorden som har legat hela vintern med bara ett tunt lager snö. Ett slitet täcke av vissna löv och trasiga vinterståndare. Gulnat gräs i multnande drivor och sovande insekter under bladen. / Nu får de vakna igen. Jorden får växa, liv får komma ur den och det luktar gott om våren. Jorden. Maskarna är vackra, insekterna vaknar och tvättar sina ben medan gräset växer grönt upp ur det vissna. / Så vill jag. / Växa grön ur det vissna. ”

Jag är dessvärre för trött och stressad för att göra en någontsånär hyfsad text av detta. Återkommer kanske senare. I skrivande stund (söndag morgon) är jag spänd på övriga läsvänners upplevelser.

PS. Mamma är inte död, men jag tycker om henne ändå. DS.

Hejdå, Boktjuven!

Jag har gjort det! Gråtit riktiga tårar över en bok! Det känns som att vara 14 igen!

Det var igår det hände. Ensam i köket pga semestrande, sjuka, yttre-tjänstgörande arbetskamrater läste jag Världens undergång (bokens näst sista kapitel). Om vi nu lägger mina redan yttrade invändningar åt sidan och koncentrerar oss på boken i sig, i stället för att se den som representant för en hel genre, måste jag alltså först och främst konstatera att den är berörande. Och det är klart att jag instämmer med Bokhora-Helena när hon skriver att boken ligger väl i en tid då somliga personers bristfälliga kunskaper i ämnet uppdagats.

Igår, efter jobbet, stämde jag träff med en mkt läshungrig Jessica – gav henne helt sonika boka som lån. Nu läser hon, och jag är förbaskat nyfiken på vad hon kan tänkas ha att säga om klabbet.

Bonusinfo: en lillkille kom fram till mig häromdagen och bad med allra blixtrigaste ögonen om en krigbok. Jag plockade fram typ allt, men inget passade – inte ens Våldboken. Fan också, jag är en misslyckad barnbibliotekarie.

Boktjuva mig hit och boktjuva mig dit

Ett förlag har börjat sända mig böcker, vilket får betraktas som trevligt. Mer än ögat ser och Ögat över månskäran tillhör godingskaran, medan Boktjuven fått mig att tveka både en och annan gång. Nu har dock en hoper bloggare hej och hå tokhyllat boken och nog fanken har den överösts av hurrarop världen över också. Så ok, jag läser vidare. Jag behöver knappast återge innehållet – men förhålla mig till det tänker jag banne mig göra. Såhär: hur evighetsstor massa (populär)kulturella uttryck behandlar andra världskriget? Jo, en vansinnigt stor. Jag vågar inte skriva oproportioneligt stor, därtill är mina krigshistoriska (för att inte tala om de samtida) kunskaper alltför begränsade, men jag har svårt att begripa och oreflekterat ge mig hän åt detta grävande i en och samma humanitära katastrof när vi ju FORTFARANDE, IDAG, står mitt i en brinnande värld. Jag hör själv till de indoktrinerade:[infoga bättre ord, använd inte indoktrinering eller propaganda, det är starka grejer dethär] var besatt av Hitler redan i årskurs tre och läste för första gången Alan Bullocks biografi vid 12 års ålder. Sen skrev jag specialarbeten om förintelsen på olika skolnivåer och såg Schindler’s list gång på gång och grät tills jag fick näsblod. Nu undrar jag bara: vart tog den övriga världen vägen? Om vi ska ”lära av historien” och det tycker jag verkligen), skulle åtminstone jag vilja lära mig mer om finska vinterkriget, Vietnam, första världskriget, korstågen, 30-åriga kriget, Rwanda, you name it – ni ser, jag har ingen koll. Större delen av min historieundervisning (som skett dels i skolan och dels på fritiden, under intagande av diverse böcker och filmer) har ägnats åt andra världskrigets vansinne.

Dessa mina invändningar undantagna måste jag ju, främst tack vare en facebookdiskussion och kommentarer hos Alwilda under gårdagen ändå falla till föga och om inte hylla, så åtminstone gratulera Zusak till det lyckade berättargreppet. (Inledningsvis morrade jag och såg tydligt för mig hur sagde författare redan såg alltihop filmatiserat och i nästa sekvens sig själv på en eternellt skrattande promenad till banken. Fast sen kom jag på att han säkert har ett american gold card eller något sånt och inte behöver gå till banken, så där försvann den putslustigheten. Tydligen har förf även släktingar som bott i Tyskland under nämnda period.) När jag nu i svinottan passerat s. 455 kan jag med andra ord sälla mig till de som fallit pladask – men, nota bene!, inte utan invändningar! – för såväl språkbehandling som protagonisten och hennes kärva fosterföräldrar. Och naturligtvis även för alla de människor som flickan, Boktjuven, möter på sin väg mot döden. För så är det: vi ska alla dö någon gång.

Återkommer kanske.

Hörrni, köp inte boken. Den är väldigt tjock och kommer bara att trängas med alla era andra böcker om Europa under perioden mellan 1930- och 1950. Låna den i stället på bibblan (så att vi som jobbar där slipper våndas över all plats den tar i hyllan). Och köp nästa mastodontsmaskiga roman som behandlar en (barn-)hjälte som klarar sig undan 1970-talets fasor i, låt säga, Chile? Nej, det finns, mig veterligen inte ännu. Det väntar ännu på att bli skriven.

i Bella&Edwardhysterins fotspår…

Ja, OH, detta tonårssuktande och AH dessa ljuvliga mörka, sträva röster och hårda bringor att luta sig mot! För trots (eller kanske på grund av – hehehe) att jag är gift med och, nota bene, älskar en mjuk typ – pirrar det till i min, för att citera Bokhoran Helena, inre —– när jag läser dessa mysrysliga och ack så trånande tonårsböcker om den passionerat vilda och naturligtvis helt och hållet omöjliga kärleken till några som dessvärre tillhör de odödliga.

Jag gillar mitt jobb där jag hela tiden tvingas/har den ljuva äran avv kontakta min inre tonåring för att

NOTA BENE – ovanstående ordsjok skrevs i morse, innan jag läst denhär texten. Skulle innerligt gärna vilja hinna kommentera den, men måste ägna mig åt annat nu. Kort: läste ut Mer än ögat ser av Marissa Parr på lunchen. Ay caramba, vad jag vill jämföra den med bellaböckerna! Återkommer på begäran. Nu begraver jag mig tillfälligtvis i bokhögen.

Ajöken!

« Older entries