Semesterläsningen i koncentrat

Jajemän, Ka är tillbaka – tack vare Kes av pur skriviver sött rodnande kinder. Detta är semesterläsningen hittills:

Bombyx – wow, rafflande och HEY ”detdär låter inte som en bok du brukar läsa”, sa Ke, och visst håller jag med. Men spionthrillern om vackerjournalisten och hennes ”jakt på sanningen” (klyschjägare, här har ni – däng!) fängslade mig ordentligt. Mkt bra och smart och vackert och ah om smärtan parallellt med enkom spänning och jajaja, jag vill återoppta T’ai Chi:n när jag läser om huvudrollsinnehavarens coolaste inställning och förmåga att hantera mde mest oerhörda situationer. Perfekt semesterbok, spänningen är på topp liksom, läs mer på andra bloggar – mkt har redan skrivits.

The Big Book of Lesbian Horse Stories – ja, jag har tragglat sedan i julas, tillåtit mig endast någon liten novell här och någon där. Detta är helt underbart och ofta hemskt oskyldigt – tänk dig å ena sidan traditionell hästbok med en hon i stället för en han som vid sidan om hästarna agerar måltavla för den suktande huvudpersonens heta åtrå, å den andra sidan mjuk harlekin (med två unga och aaaaack så vackra kvinnor i fokus). Lovely helt enkelt, detta höll flygskräcken stången Sthlm-Berlin i gott samarbete med flygplatschampagne (Tack kollega L för tips!), rötjut och nyaste numren Diva och Bitch.

Det dom inte sa – om hur jag blev feminist Utkommer snart, jag läste för BTJ:s räkning – håll utkik efter rec i BTJ-häftet helt enkelt!. Okejrå, om ni tjatar kommer jag att skriva här sedan, men inväntar recensionsdatum* (ty trots att jag inte betraktar denna blogg som ett forum för recensioner, är den ju trots allt ett publiceringsverktyg).

The summerhouse, later av Judith Hermann. För visst måste jag läsa något tyskt när jag ju var i Berlin mot slutet av tysksemestern? Shoppingskygga Ka gick bananer på oh så härliga kulturvaruhuset och kom ut med åtminstone en liten bok samt en hoper nördgrejer. Och ja, denna lovprisade novellsamling är väl värd hurraropen. Med melankolin och, uppfattar jag, en milt ironisk blick som främsta verktyg beskriver Hermann såväl vardagligheter som direkt avgörande ögonblick och det med den äran. Jag gillar läsa om tomhet, meningslöshet och annat vi fyller våra liv med. Kanapéer i all ära, men jag läser hellre realism.

Thursday’s child. Kollega M ville jag skulle läsa, och snabbslutade då hon fick veta att jag skulle på semester. Torsdagsboken följde med till Tyskland och hem, oläst, orsak anges ovan. Väl i fäderneslandet läste jag om barnet som, liksom jag själv**, föddes på en torsdag ::: Vilken pärla av Hartnett! Jag gillade verkligen hennes två till svenska översatta godingar – men/och dethär var på något vis helt och hållet samma, men exakt samtidigt raka motsatsen till [mina opplevelser av] Jag är djävulen och Skuggan av den randiga vargen.

Planetariet. Sarrautes universum koncentrerat i denna bok påminner mig mkt om Stina Aronssons feberhistoria – kanske beror det på att jag inte helt ofta traskar runt i modernismens romaner? Kort: läst på två dagar, i en ström, och jag räds den dag jag möter någon som N. S. Vilken blick för människor! Säkert har jag redan mött henne, eller åtminstone någon som hon, tvingats stå i det skarpa ljuset som genomstrålar mördar, ja sakta dödsborrar sitt patetiska offer varpå röntgaren decinfecerar sina händer, tvår sig fri från upplevelsen***… Ajajaj, det gör ont att läsa om grymma borgerlighetsen (ja, s, egentligen borde jag väl inte tro er missförståare), ty:

Så också ett vemodigt besök i min farmors lägenhet (hon säger våning) som vi tömmer på ärvda möbler, böcker och andra vackerheter i samband med flytt till det ställe som väl brukar kallas för äldreomsorgen-ålderdomshemmet-servicehuset (nästa födelsedag blir den 98:e). Tack för att nya stället inte påminner om Kågedalen, tack för att farmor får med sig en bokhylla. Jag bar dit två kassar lyrik, främst Hjalmar Gullberg.

Hem med mig följde somlig skönlitteratur, viss lyrik, några litterära och latinska uppslagsverk samt en och annan biografi. Det är fruktansvärt sorgesamt detta: att farmors och farfars så fina bibliotek går en dyster framtid till mötes. Fast de allra vackraste banden – ursprungligen ägda av min farfars far, marginalerna fulla av blyerts-obs!, blyerts-nb!, jajamän, blyertsnoteringar av allehanda slag – stannar kvar i släkten. Jag lägger vantarna på Ugglan. De fem (sex?) bokhyllorna i mörkt trä skingras för vinden: en går till farmor, en till mina föräldrars sommarställe – och vad händer med övriga fyra? Vi har inte plats, det kan vem som helst som varit på besök i KeKaMoska hushållet intyga.

Nu förkylning: hörselgångsinflammation och feber. Bara några dagar tidigare förbannade jag det fina vädret och sade mig vilja göra allt för att få vara ”lite sjuk och stackars” dvs ligga i soffan och njuta god läsning. Men nu: för trött för något sådant (denna text kommer till under flera dagar, nota bene!) och paradoxalt nog rastlös värre. Vill ut och röra mig! Det måste vara den heltigenom

The Svenssons themselves

The Svenssons themselves

jätteljuvliga cykelupplevelsen som säger: kom tillbaka!

Nå, det är ju en veckas semester kvar, kanske att jag får åka ut med skärgårdabåt någon eller några turer nästa vecka. Ni missar väl inte det, kära medstockholmare, tilläggskortet på 560:- som gör att innehavare av SL-kortet åker hur mkt de vill i hela ljuvliga skärgården under en månad!

/ynk

* känner inte till det, men boken kommer ut nu i augusti

*** Ke, alltid upplagd för dråpligheter, blev mkt munter av upplysningen att jag, som är född med kejsarsnitt, skars fram på självaste skärtorsdagen

*** eller så, mkt troligt, kretsar inte världen kring mig, observerar inte alla just mig och mina mer eller mindre misslyckade handlingar i världen. Det är en trösterik tanke.

Sköna söndag

Jag har gjort det jag drömt om i veckor: klivit opp, ätit frukost med DN (påmindes om mitt avsomnade Selma Lagerlöfsläsningprojekt!), krupit till soffs och – ja, helt utan andra sysslor, läst. Först: Spelöppning av Aidan Chambers. Originalet är jämngammalt med mig, dvs vi drabbades bägge av omvärldens många gånger rätt hårda men stundtals även mycket milda ljus år 1978. Den svenska översättning som jag fick rafsa opp ur biblioteksmagasinets dunkla vrår gavs ut tre år senare, på Almqvist & Wiksell Förlag. På många sätt håller boken än idag, och apropå Bokhoras fredagsfråga om den bästa sexskildringen i en roman, måste jag ju åtminstone nämna detta: att shit, det är inte ofta litterärt gestaltade heterosexsscener får mig ur balans. Men det hände alltså här i förmiddags. Inget skratt, inga ”ånejmeng*dvapinsamt”, bara rent och skärt allvar. Och det vete fan om det inte klämdes fram en liten tår ur dessa annars så torra ögon. Boken är i sin helhet en riktigt fin liten karamell eller ett smällfett fyrverkeri om man hellre vill se det så. Att Chambers tar sin läsarkrets på allvar är det inte tu tal om. Heja, A C! GO GO GO! Nu är jag ännu mer pepp inför stundande hösten.

Tror ni inte att, medan jag vandrande sökte sittplats för nästa läsorgie, i närheten av Eriksdalsbadet förresten, det helt plötsligt plongade till i öronen och ba: ”Nu kommer ännu en novell i serien Män”. Sedan var jag tvungen att gå runt ett varv till bara för att få lyssna riktigt ordentligt till ”Definition” ur Paris-Dakar, uppläst av herr författaren själv, Jens Liljestrand. Hey, detta är uppbyggelselitteratur av stora mått. Fantastiskt bra. Skitbra! Omgivningen illustrerade dessutom historien alldeles perfekt. Mamma! Skvallra inte nu, men pappa och bror har hårda klappar att se fram emot när den tiden faller in.

Så, nästa läsning. Äntligen, äntligen har jag ro att verkligen läsa Nina Bouraoui. Som jag lite fånigt dragit ut böckerna ur hyllorna, skyltat med dem i fåfäng förhoppning om att någon, NÅGON, skulle välja det jag önskar läsa i stället för den angränsande deckaravdelningens alla Henningar, Leifar, Peterar, Camillor och Lizor. Men icke. Nu har de inte ens chansen, för jag har bibblans upopsättning N.B:n hemma.

Återkommer rörande detta i det närmaste fulländande verk som på svenska heter Pojkflickan.

Man kan inte hindra ett litet Ka från att läsa

(älska) och skriva om Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Efter att ha läst ut Innan jag dör över frukostfilen (utan tårar, vad är det med mig, denna bok sägs ju röra alla intill hjärteroten, är jag galen eller bara lite förnuftigt känslodöd?) tar jag fram novellsamlingen, som översatts av en samling skickliga skribenter, och kastas in i det universum som gör mig HÄR.

Forts följer, om såväl crossoverboken som vuxengrejen… Jag måste säga att jag hyser höga tankar om såväl Johanna K som Sofia och därför tvivlar på min egen litterära uppfattningsförmåga. Känner mig snuvad på konfekten – av mig själv kanske. Bäää.

Nu tillbaka till jobbet. Gårdagens första arbetsuppgift: torka urin efter fullvuxen och väldigt ölstinn karl som inte nänts invänta toalettens ledighet. Undrar vad som händer när vi slår opp dörrarna för allmänheten idag?

Söndag, soffa, pizza

och lättläst: Kram av Hans Eric Hellberg (på toan för bästa effekt), slutläsningen av Drakmåne i soffan samt då och då utflykter till sängen där Make lemonade av Virginia Euwer Wolff är fin och mycket lämplig.

Såsig, seg och svår i skallen, men längtar ändå Castillon och tar nog Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska rätt var det är.

Citatsamlaren antecknar

Väldigt ogärna vill jag tro att min hittills åtminstone habila uttrycksförmåga gått förlorad, men det tycks ändå som om jag inte kan återge annat än direkta citat ur de böcker jag läser numera. Kanske är denna min bokstavstrogenhet befogad, för hur fanken skall jag annars lyckas beskriva, fånga eller ens förmedla skuggan av den sprängkraft (blink-klysch-blink) med vilken novellerna i Clarie Castillons Insekt tagit hela jävla mig i besittning? Än en gång hånar frånvaro av flytandefranskan och jag läser i stället fin översättning av Helén Enqvist.

Detta är ren och skär kärleksbombning, gott folk – detta är boken jag alltid saknat fysisk-psykiskt – och jag ger er härmed ett av de vackrare stycken som strukits under med en nyinköpt penna:

Jag står på sängen vänd mot väggen, öppnar munnen och bjuder in en av tapetens vågor att leka med min tunga, jag har sett munnar pressas ihop tidigare och jag tror att jag är gammal nog att begripa mig på omfamningar. En salt smak tränger in, hetsar upp mig, förför mig. Det värsta är att jag kissar på mig när jag blir rörd.

Eller, i samma novell, som för övrigt heter ”Miffo”:

Jag åt upp strumporna, de ser ut som halvvantar nu, och mina fingrar rör sig i luften, såriga och blodiga. Jag äter på mina händer, mina tänder är det enda som kan stoppa mina händer. Hon är tillräckligt komplicerad som det är, tillräckligt vrickad, besynnerlig och oduglig, men nej, det räcker inte, hon förstör sina händer, säger mamma. Vad tjänar det till att ha händer som en pianist om hjärnan inte kan komma ihåg en endaste not? Så jag äter mina naglar, huden och ibland längre in i fingret, bitar av mig själv. Bölder bildas, man gömmer dem under handdockor.

Morgonstund har te i mun’

Sov ända till 05.32. Rekordlänge!

Slutläsning, efter morgontidning i hand och på nät, av Fem knivar hade Andrej Krapl (ja, läs! Har svårt att tänka mig att ens tala med någon som inte faller pladask* – än mindre den som vägrar läsa). Emedan halsen är utvärkt (tack fröken solhatt och honungsgudinnan) men näsan igentäppt kommer dagen nästan endast att ägnas åt någon av mina samlingsgrejer, exvis Insekt, The Big Book of Lesbian Horse Stories, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska eller Könskrig. För övrigt är jag fruktansvärt nyfiken på Äga rum men får snällt vänta tills btj behagar sända  till bibblan samt Tala om klass. Den senare pånyttintresseras jag av (jo, har spanat in förut) tack vare Johanna Ks tankar och efterföljande kommentarer, särskilt denhär.

Ja, resten av dagen kommer nästan att ägnas åt ovanstående. För visst blir det pendeltåg till Jakobsberg och buss till Ikea Barkarby där fler hyllplan inhandlas. Igår flyttade jag nämligen in barn- och ungdomslitteraturen till vårt minimala och vanvettigt trevliga arbetsrum (lila). varpå färgburkar, tyger, kollegieblock, tvingar, borren och sygrejerna raskt fick knöla ihop sig.

För övrigt ångrar jag att jag inte tog med mig fler b&uböcker hem. Lurades av tjockleken och trodde att äventyret skulle räcka längre, men hey, pärmarna var ju hopslagna fortare än jag hann säga flaggstångsknoppsputsarlärling.

* förbehåll: det skriver jag i den onyanserade ottan – kan förmodligen tänka mig att prata med er ändå, men i så fall bara för att övertyga.

Jag hjärtar Liv Strömqvist # 2

Ja, igen, Liv Strömqvist är fin. Nu har jag läst ut ännu en present: lovely Einsteins fru. Åh åh åh så fnissig jag blir och så arg och så allmänbildad och så bedåååårad av det vackra bildspråket! Rekommenderade f.ö. nyligen ett gäng kids 100% fett och fick genast imponerade reaktioner: – Vaddå, är det typ feministiskt eller?

Gissa om jag blev lycklig. Vid sådan tillfällen känner jag mig som en av det sociologiska litteraturfältets goda gatekeepers.

Idag ger jag pinglan ett nytt försök, för att citera mig själv. (JA, Johanna K, jag hade verkligen kallat DR för pinglan! Jösses!) Lionel Shrivers Post-Birthday World läggs ner i väskan som åker tåg (först pendel, sedan det något frejdiga Upptåget) för att avslutningsvis skumpa runt på X km oländia ”vägar”. Målet, kakelugnen och maten, håller mig vid liv om jag inte blir förtjust av boken. Åksjukan håller sig hjärtligen borta, emedan detta ka inte vill spy ned någon som helst del av vare sig packning eller sällskap.

Backup: Clare Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Samt repetitioner av godismeningarna i Levande vatten.

Efter kartoteket

måste jag läsa Lotta Lotass Den vita jorden (för åh vad jag älskar min röst skall nu komma från en annan plats i rummet!). Av uppenbarliga skäl nästintill omöjlig att ha på bibliotek kommer denna experimentprosa att inom kort ha hamnat i min ägo.

Påminns f.ö. vid läsningen av dagens boklördag även om I Gorans ögon som jag intresserad uppfattat tidigare någonstans. Justdet, via ypperliga Dagens bok förstås.

The whole story and other stories av Ali Smith

En av mina stora författarförälskelser under 2007 är såklart Ali Smith. Följaktligen blev hennes andra bok The Whole Story and Other Stories årets sista för mig. Utläst var den strax före nyår (ytterst fragmentarisk, dvs allt annan än sammanhängande och koncentrerad, läsning) men i enlighet med mitt lässtopp (jag försökte verkligen, medelst pussel, Little Britain, varulsfilmer och Twin Peaks) avstod jag från att skriva om den just då. Nu har jag distans till novellsamlingen, kanske för stor distans, och försöker här skriva något litet om den. För att läsa en bra recension kan du bl. a. klicka här. Hoppa över 42 inte helt användbara läsarreaktioner här (någon som vet om Goodreads.com är bra i övrigt?).

Jag är en smula rädd för att läsa debuten, Hotel World, som fick mycket positiv uppmärksamhet vid utgivningen. Den simpla anledningen är att jag inte hade lika stort utbyte av The Whole Story… som av exvis Girl Meets Boy och The Accidental. De två sista tillhör Smiths senare produktion och är verk i min smak, med lika delar galenskap och precision. The Whole Story… är, dock kanske avsiktligt?, mycket mer ojämn avseende såväl form som innehåll. Ju mer jag tänker på det lutar jag mot att ojämnheten sannolikt är ytterst avsiktlig. För Smith lämnar ingenting åt slumpen, allra minst i denna ”Hela historia” som i sitt upplägg bevisar att det förstås inte finns någon som helst möjlighet för någon att skriva ”Hela historien om Allt”. I stället möter vi olika subjekt som byter positioner med varandra; ett ”jag” kan i novellens andra del vara ”du” och vice versa. Det jag gillar allra mest med (kärleks-)relationsskildringarna är avsaknaden av könsbestämningar.

Innehållet då? Jag har bråttom nu och hinner inte skriva mer (intresserar mig dessutom mycket för den experimentella prosan där språket har minst lika stor betydelse för händelseflödena som själva handlingsförloppen och de mer eller mindre flippade människor som utför handlingarn/kommer i deras väg), men jag kopierar ändå baksidestexten för er som vill veta vad jag gottar mig åt ibland:

”What happens when you run into Death in a busy train station? (You know he´s Death because when he smiles, your cell phone goes dead.) What if your lover falls in love with a tree? Should you be jealous? From the woman pursued by a band of bagpipers in full regalia to the artist who’s built a seven-foot boat out of second hand copies od The Great Gasby, Smith’s carachters are offbeat, charming, sexy, and as wonderfully complex as life itself.”

Kort och gott: En på många sätt fascinerande novellsamling som helt klart ger mig fortsatt lust att läsa Smith men då hellre nyare alster än äldre.

Årets fem bästa vuxenböcker…

ack och ve, vilket kärt besvär detta är! Jag hakar på årets sista bokfemma och listar mina fem bästa läsupplevelser under året som gått. Ååååh, så fruktansvärt svårt. För att förenkla väljer jag endast bland de 30 vuxenromaner jag läst – utan inbördes rangordning – om barn- och ungdomslitteratur kan ni läsa här, här och här. Dessutom: året är inte slut än, så jag kanske återkommer med något tillägg för nyårsafton…

Mycket gripande på ren prosa om forskaren Lykke som efter hårda anklagelser från en kollega reser till Frankrike och i forskningssyfte läser en mycket gammal dagbok som till sist tvingar Lykke till självinsikt. Lykkes äckel och det annalkande sammanbrottet är så väl beskrivet – samt de parisiska stämningarna, de sexuella trakasserierna…

För det himlastormande språket, för den fysiska närheten till kroppar i rörelse, för sprängandet. För allt det jag saknade i elefantboken, för systraskapet och påtagligheten.

Tack, kära Rosenlarv förlag, för att ni öppnar mina rätt samtidsgrumlade ögon för dåtidens storslagenheter. Kvinnor på 1800-talet – ingar skribenter, va? Feminismen är väl ett 1970-talets påfund? Icke. I den vackert gröna volymen ryms tre texter av en för sin tid rejält radikal skribent. Stilistisk skärpa och lovely innehåll – vad mer kan en begära?

Läs min hyllning här. Och nej, jag har inte lyckats läsa Kallet – romanen ännu.

Smith – denna totalljuvliga upptäckt under året som gått. Hon är novellkonstens magiker – nästan i klass med Ninni Holmqvist, trots att de skriver om så olika ting på så vitt skilda sätt – som här omarbetat den nionde av Ovidius metamorfoser. Om kön, genus och sexualitet på det hysteriskt vackraste språket.

Men 2007 måste också betecknas som det år då jag äntligen, och med stor behållning, läste fem delar ur Agnes von Krusenstiernas svit om Pahlenfröknarna samt fick opp mina grönblågrå för Kate Atkinson. Under året har jag dessutom fått stifta smärtsam bekantskap med en psykopat och hans mor, jag har fått komma en och annan storslagen person nära och hängt i Edinburgh/Madrid med omnejder. Helt enkelt väldigt bra och oerhört svårt att välja bara fem. Men nu är jag nöjd med listan – åtminstone för denhär stunden.

« Older entries