Morgonhallå

Helt hysteriskt roligt läsa listan i dagens DN. Jag har skrivit ut, kryssat för. Å, vill diskutera, å, vill läsa mer, å, vill så infernaliskt mkt, men jobbar ju och är återkommen efter resan så hej vad det vänslas i hemmet!

Alltså läser jag nattetid: 50 sidor i Min lysande plan blev det vid trerycket nu senast.

Får inte blogga på jobbet, ajö!

Annonser

Medan katten är borta

dvs Ka på tjänsteresa, kan ni kolla in min kära läsesällskapsväninnas förtjusande lässpaningar i kollektivtrafiken med omnejd. Hohoho, jättefint! Själv ser jag knappt någon med en bok – oftast är det Metro, City eller saliga Punkt.se som gäller. Eller varför inte skrälliga videosamtal och andra otrevligheter?

För övrigt frustar jag av längtan efter att ge mig på debatterna som pågår i DN, men kommer inte att kunna skriva något vidare värst smart än på länge av högst personliga skäl.

Hälsar delvis teknikfientliga

ka

Kolla, värsta förhandsglutten

Jag bläddrar i lista 9 (fackspråk) och ser 083, minns något jag kort hörde igår i radion: Karin Magnusson och vad-han-nu-heter-med-programmet-som-bär-hans-namn talte om den, och kollar detta. Hoho! Detta är informationssökning på hög nivå! Antar att boken kommer att beskrikas om inte lika hett som Myggor och tigrar, så åtminstone med kraftiga skall. Voff!

Omläsning no. 6

Nu heter jag Nirak har jag nu nämnt ett flertal gånger här i Gröna rummet. Boken höll för omläsning; förstår fortfarande inte de hysteriska utbrott boken orsakade. Själva tanken att någon som finns ute i evigheten väljer oss när vi föds – väljer att bli våra förtrogna – är vackert gestaltad i nämnda Nirak. Och: det ÄR inte överdrivet mycket sex i Nu heter jag Nirak.

Mer tänker jag inte skriva idag för solen skiner och brödet väntar på att bakas. Så det så.

Om språket i historiska skildringar

I mitt pågående ungdomsboksmarathon har jag nyss läst Dackes ryttare Sigge av Elisabeth Hjortvid och Hämnden av Magnus Ljunggren. Tidigare har jag även läst Ögat över månskäran av Libba Bray och Hans majestäts drake av Naomi Novik (samt ett otal fler men dem försöker jag hålla utanför diskussionen för enkelhets skull, dvs ja, jag är lat). De två senare kvalar kanske inte helt och hållet in i genren ”historiska berättelser”, men innehåller vid sidan om fantastikinslagen många historiska referenser och utspelar sig mitt i 1800-talets allrasom mest hejdundrande kolonialism. Jag har också försökt mig på Locke Lamoras lögner av Scott Lynch och är fortfarande rätt besviken över att jag inte anser mig ha tid att läsa den ordentligt. För det vill jag göra, tro mig, en sådan pärla som den verkar vara. Får trösta mig med att inte alla hyllar den.

Ögat över månskäran Hämnden av Magnus Ljunggren Vargbröder av Michelle Paver Hans majestäts drake av Naomi Novik Dackes ryttare Sigge av Elisabeth Hjortvid

Hursomhelst, whatever, nå. U och jag pratade om Ögat över månskäran, J och jag likaså. Både U och J tycker att dialogen är ohållbar, att den är på tok för modern och att språket är anakronistiskt överlag (rätta mig om jag missoppfattat som vanligt, damerna!). Detta fick mig att fundera över hur språket ser ut i andra historiska skildringar? Eftersom jag oftast inte läser historiska böcker av eget intresse (bortsett från Sarah Waters’ lovely krinolinporr) utan främst i jobbet kretsar även detta blogginlägg kring barn- och ungdomslitteratur. Förlåt mig, alla vuxenbokfascister.

Först tänker jag på serien Vargbröder (jag brukar beskriva den som ”Grottbjörnens folk minus sexet” för lärare) av Michelle Paver. Det förefaller mig högst osannolikt att huvudpersonen, Torak, skulle kunna berätta sin berättelse på det sätt han gör. Samma sak gäller för ovan nämnda Hämnden – som utspelar sig under istiden. Jagberättaren Björnfrö äger ett oerhört rikt språk med en poetisk precision som jag tror att få av hans samtida besatt. Detsamma gäller för personerna i hans omgivning; pappan tillika hövdingen Björnhjärta och mamman skämtar på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig förekom under istiden. Hans majestäts drake och Dackes ryttare Sigge är av helt annan litterär karaktär. Här har författarna eftersträvat ett autentiskt språkbruk i form av dialektala variationer, specifika utrustningsbenämningar och – ja, allt. Dessa böcker genomströmmas av en helt annan ambition än de två föregående – men når också helt andra läsare.

Och här kommer vi till den heta potatisen: är det alltid viktigt att språket skall reflektera innehållet? Jag som kompromisslöst och oförtrutet och för evigt svarat JA på den frågan: JA, språket ÄR innehållet och vice versa, står här inför ett dilemma. Ett dilemma, gott folk. Handlar det inte om olika målgrupper? Saga från Valhalla och Grottbjörnens folk får väl ändå sägas vända sig till en helt annan typ av läsare än (Maja Lundgrens) Pompeji? Är denna min frågeställning om språket i (historiska) berättelser jämförbar med debatten om böcker kontra litteratur? Inte helt och hållet, vill jag säga, men lämnar er ändå där – utan några visa avslutande ord som bevisar min såkallade genialitet. Det är väl snarare frånvaron av den som manifesteras i det nedanstående:

Inte fanken vet jag, nu blir det ännu mera äventyr – med Ismarkens krona (varulvar och vampyrer, wow!) av Stuart Hill.

Äsch, förresten, vad menar jag egentligen? Jo: det är fint med olika stil- och språkbruk i historiska skildringar – ffa för barn och ungdomar. Somliga läsare tar lättare till sig budskapet om språket känns lättillgängligt, medan andra söker det ”autentiska”. Fine.

Om tonårens prägel och evighetstörsten

Jag vet att jag är ”sen” med att läsa denna bok – gav mig aldrig tid till det när det begav sig; då debatten tog vid efter recensionerna (läs dessutom detta skarpa inlägg och den nedanstående konversationen), utan hängav mig åt barnlitteratur i det hårda arbetet med Barnbokstipset (som f. ö. borde komma ut i vår). Å andra sidan är jag sen med att läsa det mesta. Det finns redan mycket skrivet om boken, varför jag låter bli att referera handlingen.Ladies av Mara Lee

Först vill jag dementera något: Det är inte någon större fixering vid utseende i Ladies än någon annanstans – vare sig i litteraturen eller i det som kallas verkligheten. Mäns och kvinnors blickar på (kvinno)kroppen är allt annat än nyheter. Jag har svårt att förstå dem som kritiserat Mara Lee för att uppehålla sig alltför mycket vid kvinnors besatthet av den egna och andras kroppar. Bokens övergripande tema: samtidens fixering vid utseende samt de övertramp och -grepp som håller samman och för fixeringen framåt. Jag känner själv [redan här, om inte tidigare, anar bloggläsaren sprickor i logiken: en enda kvinnas, dvs Kas, upplevelser av sin egen kropp och andras blickar på densamma kan omöjligt fungera som lackmuspapper på ”samtiden”] igen de värderande blickarna. Det är befriande med en bok som penetrerar skönhetsen på ett sådant sätt att den retar gallfeber på alla som vill framstå som ”naturligt” vackra och ”ointresserade” av skönhet men som i själva verket ägnar stor del av sin tid åt spegelaktiviteter. Jag vet: koketterar rätt ofta med mitt ointresse för skönhetsprodukter, men är liksom de flesta (inbillar jag mig) medveten om kroppar i min definitiva närhet lika mycket som jag noterar andras, i förhållande till mig, perifera.

Sedan vill jag berömma Lee för den skickliga skildringen av flickorna och den flickighet som stannat kvar i kvinnorna. På samma sätt som kära, kära Monika Fagerholm, efter vilkens litterära återkomst jag trår mig tossig, uppehåller sig Lee vid flickors (och i viss mån även pojkars) stundtals grymma lekar som utforskar vuxenhet, kvinnohets och offer-förövare-relationer samt oftare än sällan övergår i oftast större katastrofer.

Och så språket, då. På en gång platt och rasande intelligent. Den förtätade stämningen i den prosapoetiska (trots allt) skildringen av fyra kvinnors hämnd-, sex- och maktbegär driver den stundtals snaskiga handlingen framåt, framåt, inåt, överallt och efter utläsningen kan jag inte låta bli att ropa efter mer.

Dessutom: Paris-delarna får mig att tänka på Nästa som rör mig, jag går. Blir paradoxalt nog varm vid minnet av malmstenläsningen: jag kommer självklart att rekommendera Ladies av Mara Lee till alla i min närhet.

Off topic: Såg förresten om Whatever happened to Baby Jane igår, minst tio år sedan sist. Vi tänkte förstås innerligt på allas vår älskade Britney.

Nu heter jag Nirak av Peter Pohl

Nu heter jag Nirak av Peter Pohl

är numera utläst. Jag har inte tappat förtroendet för min stora tonårsidol – han är fortfarande lika bra. Inte heller håller jag med de som kritiserat romanen för att vara gubbsjuk och snuskig: den är mycket, men inte gubbsjuk. Tvärtom: detta är en fin historia om lust, åtrå, attraktion (det kursiveras i boken) och gränser. Och kvar finns berättarstilen som revolutionerade min litteratursyn när det begav sig, dvs när jag som tolvåring läste Regnbågen har bara åtta färger.

Som någon kanske vet kallade jag ibland mig själv (se kommentaren) för Nirak när jag var yngre. Om jag inte minns fel, var det en låtsaskompis inblandad där också – mamma, rätta mig om jag har fel. Så långt: identifikatorisk läsning, jo jag tackar! Men medan min Nirak försvann till förmån för min bästis Anna när vi fortfarande gick på dagis*, är romanens Karin snart 14 år och har ännu inte sagt ajöss och goodbye till sin Nirak vilket medför viss oro hos de frånskilda föräldrarna. Nirak är bokens berättare och ibland helt osynlig, andra gånger ett fullt närvarande jag i texten.

Snart skaffar föräldrarna sig, nästan samtidigt, varsin ny sambo och Karins liv gungar betänkligt. Hos pappa, som Karin träffar var tredje helg, flyttar Barbro med den väldigt specielle sonen Kent in. Till mamma skolpsykologens och Karins hem kommer idrottsläraren Roland; det läckraste Karin någonsin sett. Kort och gott: Roland förför Karin och manipulerar henne att tro sig följa den egen viljan, men i själva verket skuffas viljan och förnuftet (som gått under namnet Nirak) längre och längre bort. Samtidigt som Karin manipuleras att tillfredsställa den vuxne mannen, upptäcker hon sin egen sexualitet. Att beskriva detta i en (litterär eller journalistisk) text är tabu. Oftast betraktas flickorna som offer – och i rättegångarna som horor. Pohl vågar, som Aftonbladets Hanna Hallgren observerat, det farligaste: att balansera på ”moralens” stup och att föredra gråskalor framför svart-eller-vitt-dikotomin.

Explicit sexuella scener förekommer i boken, men långt ifrån lika ofta som i, säg, Katarina von Bredows böcker. I stället för att bli arg och äcklad läser jag Nu heter jag Nirak med stor behållning; den vuxne mannens brist på ansvarstagande gentemot tonårsflickan som precis upptäckt sin lust och insett att hon kan attrahera vuxna män är ett vanligt tema i ungdomslitteraturen. Skillnaden att mellan Pohl och Bredow är att den förra tillhör Männen och därför inte kan sätta sig in i hur Kvinnan känner. Hoppsan, hoppsan! Nog har väl andra författare skrivit om människor som inte ser likdana ut mellan benen som de själva? Gubbsjuk – för att han skriver om en tonårsflicka? Jag undrar hur kritiken sett ut om det var Kent som var huvudperson, Tnek var berättaren i en av von Bredow författad roman? Hade ”knullscenerna” med Kent och Roland (ja, en kritiker skrev så – se nedan) sett annorlunda ut då? Förmodligen både litterärt och innehållsmässigt. Kan vi inte få vara människor i stället för att ständigt förknippas med våra genitalier?

Ulla Lundqvist skrev ner boken i DN, varpå Pohl besvarade kritiken på sin egen hemsida. Ying Toijer-Nilsson var inte fullt lika upprörd i Svenska Dagbladet. Jag tvekar inte inför att skriva om denna bok på Flaskposten, orkar bara inte just nu. Att skriva där är oerhört mycket mer krävande än att, som här, skriva som jag tänker.

* Det hette så då.