Sparrow Delaneys hemliga liv av Suzanne Harper

För enkelhetens skull lägger vi ner dethär med skojsiga rubriker. Nu ska här bli ordning på torpet och alla inlägg ännu lättare att hitta. Därav tråkigheten här ovan. Sparrow Delaneys hemliga liv av Suzanne Harper beskrivs på förlagets hemsida som ”feel good det är som bäst”. Om vi grinollar nu bortser från att några ord som skulle ha gjort meningen fullständig fallit bort, måste jag erkänna att jag inte riktigt kan tycka att boken är bra (men det kanske är genren, hey jag gillar ju ångestskildringar), men läser förstås ut den så att jag kan lista ut vilka personer som kan tänkas ha utbyte av den. [problematisk meningsbyggnad, jag vet, men nu är jag ego och det är eg. bara jag som ska fatta vad dethär betyder och dessutom kan jag skylla på skallsmällen sådetså] Sånt är livet för en barn- och ungdomsbibliotekarie, serrni. Ingen lyxläsning här, inte.

Jahapp. Sparrow Delaney är den sjunde dottern till den sjunde dottern och borde därför vara tiptopbra på att framföra budskap från Den Andra Sidan. Men icke! Sparrow är den enda i familjen som inte på något sätt kan komma i kontakt med andevärlden. Eller kan hon det…?Jovisst, såklart. Men hon VILL INTE  och har därför inte berättat något om detta för omgivningen.

Om man verkligen vill, kan man säga att boken handlar om att våga vara sig själv och sånt. Men det gör inte jag. Jag säger i stället att det handlar om en tjej som blir kär i en kille vars bror försöker kontakta honom från andra sidan. Bla bla bla bla.Den som älskar Mer än ögat ser kanske tycker om denhär boken också.

Nu är bara frågan: ska jag tipsa om Sparrow D på Flaskposten? Flaskan är ju en uttalad tipsblogg och den primära tanken med den när vi började i sept 2005 var att vi bara skulle tipsa om det allra bästa.

Läser i stället vidare i serierna och kanske kanske snart Nuet är nu av fina Tamara Bach.

Annonser

Jag säger som på hemligrummet

Hoppsan: helt plötsligt dimper två trevliga uppdrag ner från himmelen och ajöken slatterbloggning för skrivandets skull – nu får jag ju skriva annat i stället. Men: läs för tusan Bombingham, jag tycker nog allraminst att den borde översättas till  svenska också. För fy satan, den är liksom b-r-a om ni förstår vad jag menar.

Detdär är ett exempel på hur tycksigt gröna rummet skulle bli om jag fortsatte nu. Jag vill verkligen skriva om böckerna jag läst, men då ska det finnas tid för om inte analys, så åtminstone belägg för dethär eviga tyckandet hit och dit. Alltså: ajöss på ett slag!

Här kommer en ohemlig samling bokstäver

egendomlig, besynnerligt, märkvärdig

Att växa upp mitt i ett glättigt åttiotal späckat av mussepiggtryck på tröjor med upprullade ärmar var rätt hårt. Jag längtade mycket efter en annan tid, något helt annat. En stillsamhet kanske. (Det händer fortfarande att jag gör det). Maria Gripes böcker var fyllda av adjektiv som alls inte förekom i de övriga åttiotalsböckerna – än mindre i den samtid jag ledve i. Också substantiven var otidsenliga; ‘flicka’ och ‘pojke’ som när fröken använde dem gav upphov till indignerade skratt hos mig och mina jämnåriga, gav mig ljuvliga rysningar av hemligt välbehag. Ja, det låter måhända perverst, men det jag försöker beskriva är att böckerna tillät ett annat tempo och att jag älskade det. Är det någon som minns Penelope Livelys Ett stygn i tidens väv och Penelope – En resa i tiden av Alison Uttley? Å, jag läste om dem många somrar i rad, parallellt med Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Och nu, då, efter fredagens träff i läsecirkeln med tonårsflickorna, läste jag genast om Agnes Cecilia. Och O, så den håller! Jag bara slukas in i den (kanske tack vare min milda feber som måhända gör mig öppnare än vanligt) och andas Nora, Dag, Hedvig och de andra.

Vad faller sig då inte mer självklart att, efter att ha blivit tipsad tågivs om Charlotte sometimes (av Penelope* Farmer) kasta sig över bibliotekets innevarande ex Charlotte varannan dag (översatt av Ylva Spångberg, utgiven 1988).

Tillbaka till soffan, här är det nämligen influensa med tillhörande ledvärk som gäller.

* Ännu en Penelope – jag tror nog att mina presumtiva barn måste heta det, allesamman!

Oh, ibland älskar jag mitt jobb

Faktiskt. Det är sant. För: att sitta med de tre (om vilka ni kan läsa en eller annan mening i tryck snart) och över te, kex med tre olika sorters ostar samtala om Tordyveln flyger i skymningen i synnerhet och läsning i allmänhet bangar till hårt i allrasom novembertröttaste hjärtat. Och såhär: två av oss orkade inte läsa ut (”den var så seeeeeg” och ”inget hände ju”) medan två andra kunde utbyta menande blickar och antydningar som gjorde åtminstone en av neggosarna inte så lite nyfiken… Idag har tre personer lärt sig innebörden av ordet subtil. Det ni! Till nästa gång läser vi inte Agnes Cecilia (jag trodde att alla skulle vara eld och lågor vid blotta tanken på en till bok av Maria Gripe, men reaktionen blev besvärande sval) utan varsin bok. J snappade åt sig Tornrummets hemlighet (som jag skrev om här och som jag till min lycka fick nämna i mingelsamtal härförleden), M föll som en fura för Den femte systern (flaskpostad!) medan N något motvilligt tog Kabinettets hemlighet (också bloggad). Hemligheter och gåtor alltså… Härligt helt enkelt.

Nästa gång käkar vi lussekatter och presenterar varsin bok. Som i Go’kväll ungefär! Fast kvällens boktipsare var trista, tycker jag.

Nu är det fredagkväll och dvd-spelaren trasig. Jag vill läsa högt ur Agnes Cecilia eller Klostrets gåta, men K betackar sig och väljer något gapigt på MTV. Fy.  Det blir nog tvångsläsning. Jag överröstar tv:n. Det ska nog inte vara så svårt. Snart sitter hon där och kvider om att jag ska läsa mer. Jag bara vet det.

Det var det hele!

Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:

I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.

Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.

Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.

Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.

Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.

Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.

Hejdå!

* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.

** alla?

*** under den förfärliga föreläsningen

PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.

Åh!

är det enda jag skriver nu – åh!

Eller såhär då: shit så nära och aj och dået blir plötsligt här.

Så underbart med 18 hårdfakta i slutet av boken så att jag inte måste dö en gång till.

Vykorten utlästes bak förlagsbord i V-hallen,

ja. Vykort från ingenmansland är den näst sista i Aidan Chambers svit som han belägger med prefixet dans. Danssviten – främst efter Dansa på min grav.

Och så Vykorten – om mitt hatämne no. 1: Andra världskriget. Men också om Amsterdam (jag läste den inför höstresan, kanske att jag skulle ha sparat den tills dess? Å, Sara, jag tänker att vi ska gå runt och åka kanalbåt och allt annat som huvudpersonen gör) .

Intrycket av denna bok blurrades rätt hårt av min knasighets kring ACs svårtolkade subtiliteter seminarievis. Nog JO eutanasi och queer så det förslog, Anne Frank-obsession likaså – javisst, nog ja osv. Men tankarna tycks oformulerliga i detta nu – ja, adjöken. Jag skriker för att skrika.

Skämt åsido: det är mycket nu.

Bäst juli-september

Idag är det den första oktober. Jag har läst femtio böcker sedan den första juli. Av dem gillar jag bäst

Sockerbullen på Kruskakullen

Simtag

The Ghost’s child

Planetariet

Bombyx

Och åh så mycket mer jag kanske skulle skriva om jag inte…

blivit bestulen på mobilen och knäckt på kuppen. Det är hårt, det är svårt ett privatliv som vårt.

Döden, döden, döden!!!

Mina föräldrars granne dog häromveckan. Det känns väldigt tråkigt. Hon har betytt mycket för oss alla i radhuslängan. Ni anar bara kanske hur mycket en stund vid en riktig vävstol eller en stor, eldriven platta kan göra för snoriga stackare med hjärtesorger och andra åkommor.

Nog om det nu.

Brev till mamma av Teresa Cárdenas

Brev till mamma av Teresa Cárdenas

Här handlar det om litteratur och idag om litteratur om döden. Och något som många gånger är värre än döden; rasismen. Mycket fin liten historia om just detta, från mitt älsklingsförlag Trasten, lästes igår med tårfyllda ögon. Åh. Sök efter Brev till mammawebbplatsen, jag lyckas inte hitta någon länk (hah, på jobbet säger de att jag är proffs på datoren – vilket skämt).

Ajöken, detta skrivs under kafferasten. Nu snyter jag mig och återgår till att hänvisa låntagare till toaletten. Samt att hitta monsterböcker till monsterförälskade småbarn.

Aidan Chambers + Katarina Kuick = fin förening

Jag gillar att läsa om tonårsfavoriterna. Således beslutade jag mig för att läsa om en viss danssvit inför utgivningen av Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok. Utläsningen av Tullbron, strax efter bokbytet, var storartad. Känner ni till den, Aidan Chambers 4e del i danssviten? Jo, jag har skrivit om honom och sviten tidigare, tänkte ha läst hela inför bok- och biblioteksmässan, men hinner inte. Nog för att jag borde klara av Vykort från ingenstans ingenmansland innan onsdag, men This is all tycks vara en rätt tjock historia och varken den engelska eller den svenska har kommit till vår bibbla ännu.

Hsh, Tullbron alltså. Ja, finare än exempelvis Nu vet jag (läste den gamla översättningen som i likhet med Spelöppning och Dansa på min grav kändes hysteriskt tidsbundna) mycket tack vare Kuicks fina språkkänsla. Men när man läser denhär sviten (förvisso inte i ett svep, men ändå) med relativt korta mellanrum kan man (äsch, jag menar ju jag:) kan jag lugnt konstatera att Chambers följer ett och samma mönster i sina böcker. Huvudpersonen är en lätt plågad tonårig kille som älskar/lever för att skriva. Han dras/kastar sig in i en dramatisk räcka skeenden som ofta involverar en jämnårig kille och en gärna något år äldre tjej. Inte sällan tjuter sirener och mödrar om varandra. Om dethär skulle jag kunna raljera, visst fanken skulle jag kunna göra det, men jag faller till föga och sällar mig till den i det närmaste eniga kritikerkår som hyllat Chambers alla verk.

För nog jävlar är Tullbron bra. Jan (eller heter han egentligen något annat?) har tröttnat på att befinna sig mitt i Det Stora Grå, hoppat av skolan och tagit anställning som tullvakt i ett litet samhälle långt hemifrån. Breven från mamma är pladdriga och påfrestande, men mest av allt störs Jan av flickvännens ivriga kärleksbedyranden. Bättre är det då med Tess, arbetsgivarens dotter, och småningom även Adam – den mystiske killen som dyker upp invid tullbron och beter sig som att ingenting är självklarare än att han tillhör dem. På sedvanligt Chambersvis är texten en blandning av olika berättare tillika berättande; inbrott, avbrott och utbrott. Jag sugs in och fastnar för söndrigheten och gåtfullheten, irriteras över det typiskt sega, nästan paralyserade draget hos den deprimerade. Jo, nog håller denhär boken än – och jag ser fram emot att ta med mig Vykort från ingenstans ingenmangsland efter jobbet i morgon.

Och tänker slutligen: den enes bröd, den andres död!

Men vad det handlar om får du ju först reda på när du läser Tullbron.

« Older entries