Gissa citatet

Sorry och jag låg  rullade runt varandra. Hennes huvud, alldeles för stort för hennes armar, i mina händer. Jag kände hennes värme och hur hon blev kallare ju längre från hennes händer jag kom. De var som små brännande sniglar som lämnade våta spår på huden. Teven stod på och jag såg hennes ansikte i den blå snön på skärmen. Jag letade efter hennes navel, utan att hitta den. Hon var helt slät på magen. Jag hittade de små knapparna vid hjärtat. De var runda och hårda. Och jag försökte trycka på dem för att få hennes hjärta att bromsa men det hjälpte inte. Den lilla pumpen bankade och blåste som en liten ventilationsanläggning inuti bröstet. Jag var helt säker på att Sorry plötsligt skulle spricka men hon låg alldeles stilla, som ett litet fjäll. Som om hennes knappar var två toppar som knappt rörde sig och som blev till sten under mina fingrar. Det enda jag stal från Sorry var kvällar som den här när hon varken fick se på teve eller putsa gamla mynt.

Hennes kropp ryckte. Små stötar som sa att hennes hjärta la sig för kvällen. Så föll ögonen ihop och det var game over.

Nå – var har jag hämtat citatet? I.D. – du är utom tävlan!

Annonser

Här kommer en ohemlig samling bokstäver

egendomlig, besynnerligt, märkvärdig

Att växa upp mitt i ett glättigt åttiotal späckat av mussepiggtryck på tröjor med upprullade ärmar var rätt hårt. Jag längtade mycket efter en annan tid, något helt annat. En stillsamhet kanske. (Det händer fortfarande att jag gör det). Maria Gripes böcker var fyllda av adjektiv som alls inte förekom i de övriga åttiotalsböckerna – än mindre i den samtid jag ledve i. Också substantiven var otidsenliga; ‘flicka’ och ‘pojke’ som när fröken använde dem gav upphov till indignerade skratt hos mig och mina jämnåriga, gav mig ljuvliga rysningar av hemligt välbehag. Ja, det låter måhända perverst, men det jag försöker beskriva är att böckerna tillät ett annat tempo och att jag älskade det. Är det någon som minns Penelope Livelys Ett stygn i tidens väv och Penelope – En resa i tiden av Alison Uttley? Å, jag läste om dem många somrar i rad, parallellt med Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Och nu, då, efter fredagens träff i läsecirkeln med tonårsflickorna, läste jag genast om Agnes Cecilia. Och O, så den håller! Jag bara slukas in i den (kanske tack vare min milda feber som måhända gör mig öppnare än vanligt) och andas Nora, Dag, Hedvig och de andra.

Vad faller sig då inte mer självklart att, efter att ha blivit tipsad tågivs om Charlotte sometimes (av Penelope* Farmer) kasta sig över bibliotekets innevarande ex Charlotte varannan dag (översatt av Ylva Spångberg, utgiven 1988).

Tillbaka till soffan, här är det nämligen influensa med tillhörande ledvärk som gäller.

* Ännu en Penelope – jag tror nog att mina presumtiva barn måste heta det, allesamman!

Oh, ibland älskar jag mitt jobb

Faktiskt. Det är sant. För: att sitta med de tre (om vilka ni kan läsa en eller annan mening i tryck snart) och över te, kex med tre olika sorters ostar samtala om Tordyveln flyger i skymningen i synnerhet och läsning i allmänhet bangar till hårt i allrasom novembertröttaste hjärtat. Och såhär: två av oss orkade inte läsa ut (”den var så seeeeeg” och ”inget hände ju”) medan två andra kunde utbyta menande blickar och antydningar som gjorde åtminstone en av neggosarna inte så lite nyfiken… Idag har tre personer lärt sig innebörden av ordet subtil. Det ni! Till nästa gång läser vi inte Agnes Cecilia (jag trodde att alla skulle vara eld och lågor vid blotta tanken på en till bok av Maria Gripe, men reaktionen blev besvärande sval) utan varsin bok. J snappade åt sig Tornrummets hemlighet (som jag skrev om här och som jag till min lycka fick nämna i mingelsamtal härförleden), M föll som en fura för Den femte systern (flaskpostad!) medan N något motvilligt tog Kabinettets hemlighet (också bloggad). Hemligheter och gåtor alltså… Härligt helt enkelt.

Nästa gång käkar vi lussekatter och presenterar varsin bok. Som i Go’kväll ungefär! Fast kvällens boktipsare var trista, tycker jag.

Nu är det fredagkväll och dvd-spelaren trasig. Jag vill läsa högt ur Agnes Cecilia eller Klostrets gåta, men K betackar sig och väljer något gapigt på MTV. Fy.  Det blir nog tvångsläsning. Jag överröstar tv:n. Det ska nog inte vara så svårt. Snart sitter hon där och kvider om att jag ska läsa mer. Jag bara vet det.

Kan man hindra ett litet ka från att blogga?

Mja, jo. Kanske faktiskt. Anteckningsböcker och flaskpost fungerar också. Men det, kaet alltså, måste inom kort få vuxenbloggskriva om Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok – som varit längtbok länge (nästan lika länge som Glitterscenen varit det). 366 sidor tillryggalagda och … I’m in! Underbart att den är så tjock: 848 sidor.

Och så knastrandet av döende löv då, mitt i solen. Samt oerhört vackra kaffekonserten jag var värd på igår. Piano+violin. Där missade ni något.

Suveränt språk?

Förlagspresentationen påstår det. Håller jag med? Inte riktigt. Men nog är läsningen av Gamiani eller En orgie i två nätter förnöjsam. Nyutgåvan har ett särdeles talande omslag och det är lite nervöst att läsa boken på Tvärbanan. Och motsvaras omslagsfotot av innehållet? Burleskheten återfinns måhända ini, fast allra mest tycker mitt pryda jag att berättelsen är GORY som i äcklig. Den lesbiska sexualiteten beskrivs ur en ung manlig voyeurs föraktfulla (och sedemera kåta) ögon och AH! här finns inte utrymme för ömhet – bara raseri, anfall, fruktansvärda vapen, attacker, förkrosselse och lidanden. Nja, inte bara – nog framställs orgierna som en kamp mellan dessa hårdheter och då det njutningsfyllda. Och vinnaren är… ja, det har ni nog förstått.

Att läsa Gamiani igår, samma dag som Djurens rätt demonstrerade mot sexuellt utnjyttjande av djur tillförde ytterligare en dimension. Jag gjorde misstaget att läsa upp ett avsnitt högt för J och S. Förlåt! S hade tänkt demonstrera, men var tvångskommenderad till möte med J och mig. Hundar, åsnor och andra djur ”eggas” till ”kamp”… Jag läste om nunneklostret och åsnan. Ni förstår. Förlåt igen!

Bäst av allt är bilderna – originalillustrationer från 1833. K plockade genast fram Erotika – Erotisk konst och litteratur från alla tider (Forum, 1992). Och nu åker jag till jobbet, så ni får nöja er med detta disparata ordflöde. Såja, ajöken. Kanske återkommer jag. Eller så får ni kolla in BTJ-häftet om någon månad eller så.

Dödgrävarens dotter =

första vuxenboken av Joyce Carol Oates som jag faktiskt läst ut. Blonde stod mig opp i halsen efter hundratalet sidor. Inte fan kan DGD mäta sig med finfina ungdomsböckerna? Njae – kluvenheten hos mig: ah, jag vet inte vad jag tycker. Jovisst: i nedslagens tidevarv, i min –.- snuttifierade ryckiga vardag full av läsningar om korta skeenden – ja, nedslag, alltså – blir jag djupt lycklig av att unna mig lyxen att läsa en mastodontroman. För det är lyxigt för farao. En bra bibliotekarie är en bred bibliotekarie är en snabbläsare och gillar rekommenderar konsumerar korta många böcker. Att därför kasta sig in i en tjocksmock (och nej, jag tänker inte kommentera författarens [brist på] kroppshydda, eller äh det gjorde jag visst precis) och hennes textuniversum gör gott. Krävande läsning emedan det inte går att skumma (en cirkelmedlem var av annan åsikt visade det sig under gårkvällen) och så då detta för mig ovanliga svepet över tidsperioder jo jag tackar jag och det inte demonstrativt nej HEJ.

Trummar mig genom folkmassan mässfadd, forcerar en och annan barnvagnstossigklump, köper från storförlaget inbunbdet, dyrt (men svärmor fyller snart år) emedan bristen på andningsbar luft och tystlåtna bordsgrannar gör läsningen av den engelska medhavda litteraturen The Gravedigger’s daughter ohållbar.

Och nej, dethär är inte en recension, är en rapport, är vad jag skriver under tvång, är pangpangpang ”nuharjagläst”, är: Joyce Carol Oates kan jag nu säga att jag har läst. Och nog fan dras jag till våldet och svulsten som kallas språket, inte hakar jag upp mig på det cirkulärt repetitiva i narrationen och: ja, jag vet i vilka händer jag kommer att sätta boken. Gott så. Men långt ifrån det bästa jag läst – javisst.

Det känns som att jag har klättrat, svettats mig uppför storberget och åkt rutschkana ner. För AH breven i slutet! Sådan lättnad skådar jag sällan hos mig själv.

Ajöken så länge, nu läser jag ut vackerboken om pojken i självdestruktionens djupare stadier och faller handlöst pladask o’boy!

ooooo

titta titta

Omläsningen av Bryta om inför fredagens första träff i läsecirkelns för unga (13-16-åringar) är brutal och ger mig sorgeögon i pendeltågsmorgonen.

Ja, det var det enda jag ville säga.

Gårdagens frustration över kvarglömda

Inte hela världen, ej att förväxla med Not the end of the world, löstes med vin och Ful. Ensam i hemmet efter lördagstjänstgöring virade jag ner mig i soffan med filt och ostar. Läste. Och läste. I morse återstod 50 sidor, vilka numera är ett passerat kapitel. Ergo: jag har läst ut boken.

Enligt baksidestext (samt övrig förlagsinfo samt ett flertal googleträffar) är detta den första delen i en ”serie om en skrämmande vacker framtid” och javisst är det skrämmande – precis som Westerfelds två tidigare romaner som hittills givits ut på svenska. Medan de två förra (Ute/Inne och Parasit) tycks utspela sig i en värld parallell med vår, får Ful betraktas som en klassisk dystopi: efter att en större och, förstås, självförvållad katastrof eliminerat ”rostisarna” (dvs. vår tids människor) är bor människorna på tre olika platser: i Gamlingby (de gamla och småttingarna), i Fulingby (12-16 års ålder) och i Snyggingstan (efter operationen). Till skillnad från en del ungdomsromaner i denhär genren – dystopins – nöjer sig inte Westerfeld med att låta sina protagonister beklaga och i vissa fall fördöma dået med en hoptotad spänningsberättelse som en desillusionerad författares ursäkt för att just beklaga och fördöma nuet. Här utgör i stället rostisarnas historia en vagd skisserad kuliss mot vilken bilden av en komplex historia i den ‘skrämmande [vackra] framtiden’ tecknas med skarpa drag.

Plot: Tally är ensam sedan hennes bästis opererats och flyttat till Snyggingstan. Kvar i Fulingby träffar Tally, något slumpartat, Shay som är den första att vägra använda Tallys smeknamn: Vindöga. Ni hör, de översatta orts- och personnamnen känns otympliga. Först när Smoke – rebellstaden med utbrytare som vägrat bli snygga – uppträder, blir det riktigt spännande.

Jag är långt ifrån lika imponerad som valda företrädare i målgruppen (jösses, på Facebook har Ugliesserien såååå många fans). Min 16-åriga superstammis är i det närmaste besatt av boken och har under (skämtsamma) hot tvingat mig att ta reda på utgivningsdatum för återstående delar. Jag delar (…) förvisso inte hennes oförblommerade entusiasm, men inser att boken (och hela serien?) torde fungera väl i diskussionssyfte och, varför inte, som den omtalade inkörsporten till inte bara en viss genre (jag tänker på Bradbury, Olivecrona, Bertagna och Boye här) utan, förstås, den ack så ljuva litteraturen. Fast vad med dessa inkörsportar egentligen? Jag återkommer till det senare. Nu: svärföräldersmiddag.

En blöt lördag

Det ösregnar, och som alltid i regnet träder naturen fram lite skarpare än vanligt. Jag promenerar runt årstaviken och lyssnar på P1, tänker på boken som jag hittills bara läst 20 sidor ur och kommer att diskutera i onsdagens läsecirkel. Senare: i hemmet, soffan: läser och flyter in i de jämna, tysta och våta simtagen – mitt hår har ännu inte riktigt torkat – och likt huvudpersonen somnar jag i vätan. Vaknar några timmar senare, fortsätter i tystnad. Tar med boken till badkaret.

Påfallande mycket påminner om författarens fina (natur-)böcker om Alva. Den allerstädes närvarande naturen – jag fångas av alla de begrepp och termer som i min kulturaliserade och trånga lilla värld fått ge plats åt helt andra ord och verkligheter. Mamma, jag minns alla gånger vi gått i naturen och din så glada röst när du hört någon fågel jag givetvis inte minns namnet på. Kommer du ihåg sången vi hittade på och sjöng: ”Gulmåra och ängskovall”? Jag vet inte hur de ser ut längre, men har för mig att bägge är gula. Du lärde mig så mycket, och berättade om hur morfar lärt dig skilja ljud och arter från varandra, men jag är hopplöst invirad i något annat. Och så svamparna då, jag kan bara trumpetsvamp, kantarell, karljohan och trattkantarell. Fler namn finns i skallen, exvis fingersvamp, taggsvamp, fårticka och blodriska – men inte fanken skulle jag känna igen dem om jag såg dem! I stunder som denhär, när jag sitter i soffan med förhöstregnsmattret som ljudkuliss, kan jag drabbas av akut om inte panik, så i alla fall bekymmersrynkor över det faktum att jag känner till alltför lite om den natur som omger oss – bara vi lämnar betongdjungeln. För visst skulle jag uppleva Jessika Berglunds Simtag och hennes övriga böcker annorlunda om jag kunde se pärlugglan och höra hennes nattläten?

Nog om det nu, jag läser vidare och faller pladask: tycker om den lågmält täta och avskalade stilen (tror mig minnas den från en annan Jessica), viker hundöron för vackerpassagerna och skriver ner andra i anteckningsboken.  För har någon egentligen skrivit bättre om den olyckliga kärleken till bästvännen?

”Och eldandet. Snöskyfflandet. Det som annars brukar vara vila och frihet. Det kväver mig.”

(Kanske Mary Jacobsen, fast det är en helt annan historia osv, totalt ojämförbart för farao).

Det är en sensuell roman vi har att göra med här, och jag är glad att jag kunnat ägna en drypande våt lördag åt simtagen:

”Jag ligger naken i gräset efter att ha kissat bland ögontröst och knippfryle. Lukten av nattkiss blandas med doften av vattnat gräs, mörker och blöta myror. En bit bort skäller ett rådjur. ”

och så då isoleringen, den förtvivlade:

”Jag saknar henne och hon sitter framför mig. Naturligtvis älskar jag hennes barn, jag tycker bara inte om dem. Kanske tycker jag inte om barn alls. Jag vet inte vem min syster är eller vad som fyller henne. Men jag avundas hennes lugn.”

Och så först insikten, sedan kampen för uppstigningen:

”Jag tänker på jorden. / Den svarta fuktiga jorden som har legat hela vintern med bara ett tunt lager snö. Ett slitet täcke av vissna löv och trasiga vinterståndare. Gulnat gräs i multnande drivor och sovande insekter under bladen. / Nu får de vakna igen. Jorden får växa, liv får komma ur den och det luktar gott om våren. Jorden. Maskarna är vackra, insekterna vaknar och tvättar sina ben medan gräset växer grönt upp ur det vissna. / Så vill jag. / Växa grön ur det vissna. ”

Jag är dessvärre för trött och stressad för att göra en någontsånär hyfsad text av detta. Återkommer kanske senare. I skrivande stund (söndag morgon) är jag spänd på övriga läsvänners upplevelser.

PS. Mamma är inte död, men jag tycker om henne ändå. DS.

Vad skulle du ha valt?

Annika Thors ungdomsböcker är för mig oprövad mark. Jag skäms nästan för att säga det och har många gånger sneglat på såväl som som som. Men icke – alltid har något kommit i vägen. Varför? Jag älskade ju Rött hjärta blå fjäril…

Hsh, kort här, för jag är ingen avlönad recensent utan kladdar ner detta på min lunch- och eftermiddagsrast, Vad skulle du ha valt? känns märkligt distanserad och jag kan inte riktigt komma nära någon av personerna, trots att jag ju vill. Varför, varför, varför? Berättelsen om tonårskillen Jesper och hans svårigheter i valet mellan bästisen och flickvännen [lägg därtill en hoper tillkommande komplikationer] innehåller en mängd intressanta detaljer och grejer som jag borde gå igång på. Men gör det alltså inte.

Äsch, det är väl jag som är stum och höstdyster bara. Säkert är det stor litteratur, jag ser bara inte berättelsen bakom orden.

« Older entries