Hurra för våren!

Nu har jag ännu en anledning att tro på ett liv efter denhär influensan. Tack vare alltid lika fina bloggen Ett hem utan böcker har jag nu fått veta att underbara, fina Pauline Wolff kommer med ny bok! HURRA!!! Kommer den att hålla samma jättefantastiskt hurraiga kvalitet som Vi är Luftens Drottning?

Att Katja Timgren nyar är minst lika spännande. det jag inte säger var topp helt enkelt.

Bäst juli-september

Idag är det den första oktober. Jag har läst femtio böcker sedan den första juli. Av dem gillar jag bäst

Sockerbullen på Kruskakullen

Simtag

The Ghost’s child

Planetariet

Bombyx

Och åh så mycket mer jag kanske skulle skriva om jag inte…

blivit bestulen på mobilen och knäckt på kuppen. Det är hårt, det är svårt ett privatliv som vårt.

Sonya Hartnett är ljusare

Jag vet, jag borde egentligen skriva om vad jag tyckte om debatten (rätt opplivande, men jag gick inte därifrån helt tillfredsställd) och hur det gick med läsecirkeln idag (vi var tre tappra typer som dök opp och pratade Eddie vs. Edward). Men nej. Jag är trött, sjuk och ynklig. Tillbringar aftonen i soffan med Sonya Hartnett. Om Samuels cirkuslada kan du läsa här.

The Ghost’s child är direkt underbar. 192 ljuvliga sidor poetisk saga gör mig alldeles varm och vemodigt glad. För: kärleken, åldrandet och livet självt samt inte minst just denhär berättelsen om desamma är något av det finare jag läst av Hartnett hittills. Skuggan av den randiga vargen och Thursday’s child tillhör förvisso helt andra, mörkare, dimensioner och bör kanske inte jämföras med detta verk, men O!, så bitterljuvt det är att sitta tätt intill Matilda och den namnlöse pojken, i det kalla huset som fyllts med betydelsebärande ting från världens alla hörn.

På något sätt förs tankarna till Lighthousekeeping, men HEY läs dem oberoende av varandra. Det är bara vaga likheter vi snackar om.

Och, äntligen!!, nargonen som jag saknat så mycket befinner sig åter i min läsning.

Boktjuva mig hit och boktjuva mig dit

Ett förlag har börjat sända mig böcker, vilket får betraktas som trevligt. Mer än ögat ser och Ögat över månskäran tillhör godingskaran, medan Boktjuven fått mig att tveka både en och annan gång. Nu har dock en hoper bloggare hej och hå tokhyllat boken och nog fanken har den överösts av hurrarop världen över också. Så ok, jag läser vidare. Jag behöver knappast återge innehållet – men förhålla mig till det tänker jag banne mig göra. Såhär: hur evighetsstor massa (populär)kulturella uttryck behandlar andra världskriget? Jo, en vansinnigt stor. Jag vågar inte skriva oproportioneligt stor, därtill är mina krigshistoriska (för att inte tala om de samtida) kunskaper alltför begränsade, men jag har svårt att begripa och oreflekterat ge mig hän åt detta grävande i en och samma humanitära katastrof när vi ju FORTFARANDE, IDAG, står mitt i en brinnande värld. Jag hör själv till de indoktrinerade:[infoga bättre ord, använd inte indoktrinering eller propaganda, det är starka grejer dethär] var besatt av Hitler redan i årskurs tre och läste för första gången Alan Bullocks biografi vid 12 års ålder. Sen skrev jag specialarbeten om förintelsen på olika skolnivåer och såg Schindler’s list gång på gång och grät tills jag fick näsblod. Nu undrar jag bara: vart tog den övriga världen vägen? Om vi ska ”lära av historien” och det tycker jag verkligen), skulle åtminstone jag vilja lära mig mer om finska vinterkriget, Vietnam, första världskriget, korstågen, 30-åriga kriget, Rwanda, you name it – ni ser, jag har ingen koll. Större delen av min historieundervisning (som skett dels i skolan och dels på fritiden, under intagande av diverse böcker och filmer) har ägnats åt andra världskrigets vansinne.

Dessa mina invändningar undantagna måste jag ju, främst tack vare en facebookdiskussion och kommentarer hos Alwilda under gårdagen ändå falla till föga och om inte hylla, så åtminstone gratulera Zusak till det lyckade berättargreppet. (Inledningsvis morrade jag och såg tydligt för mig hur sagde författare redan såg alltihop filmatiserat och i nästa sekvens sig själv på en eternellt skrattande promenad till banken. Fast sen kom jag på att han säkert har ett american gold card eller något sånt och inte behöver gå till banken, så där försvann den putslustigheten. Tydligen har förf även släktingar som bott i Tyskland under nämnda period.) När jag nu i svinottan passerat s. 455 kan jag med andra ord sälla mig till de som fallit pladask – men, nota bene!, inte utan invändningar! – för såväl språkbehandling som protagonisten och hennes kärva fosterföräldrar. Och naturligtvis även för alla de människor som flickan, Boktjuven, möter på sin väg mot döden. För så är det: vi ska alla dö någon gång.

Återkommer kanske.

Hörrni, köp inte boken. Den är väldigt tjock och kommer bara att trängas med alla era andra böcker om Europa under perioden mellan 1930- och 1950. Låna den i stället på bibblan (så att vi som jobbar där slipper våndas över all plats den tar i hyllan). Och köp nästa mastodontsmaskiga roman som behandlar en (barn-)hjälte som klarar sig undan 1970-talets fasor i, låt säga, Chile? Nej, det finns, mig veterligen inte ännu. Det väntar ännu på att bli skriven.

Å, Edelfeldt!!

Jag vill inleda med detta: sagoälskare, det är jag. Sagotant i olika former (jag har berättat otaliga sagor för barn, unga och vuxna sedan jag själv var barn och professionellt sedan 20-årsåldern) och läsare av stora mått. Därför blev jag ju alldeles till mig i trasorna när jag fick Namnbrunnen av dahling under förra veckans sjuklingtid. Nu är jag på västkusten och vaknar av månskenet halv fyra om morgnarna. Vad passar då bättre än sagor om det okända mörkret och om de marginella varelser som befolkar detsamma?

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Trots att jag väl inte räknas till de riktiga hardcorefansen, jag har inte ens läst hälften av hennes produktion, törs jag påstå att Inger Edelfeldt tillhör en av de författare som alltid gör mig nyfiken. Särskilt barn- och ungdomsböckerna är finfina, serierna om hondjuret I love, för att inte tala om Oh!! So adorable Kärlekens kirurgi (länkade till mkt ovillig läsare, intressant. Har ni läst boken? Vad säger ni?) Så förra årets Hemligt ansikte, som jag verkligen gillade. Föreliggande verk, inlindat i ljuvligaste grönt, heter alltså Namnbrunnen och passar perfekt som uppföljare (för visst fanns det å så mycket mer energi att hämta i själva sagan än ramberättelsen i Hemligt ansikte?!).

Och Namnbrunnen är en lyckad samling sagor (fast varför de påstås lämpa sig bättre för vuxna än barn begriper jag inte) där änglar, vampyrer, gnomer samt (o, detta förfärliga uttryck!) kvinnor som slår följe med vargarna
och andra varelser får statuera exempel på diverse levnadsvisdomar. Språket påminner om konstsagans, men jag tycker nog att den ”edelfeldtska” som författaren enligt omslagstexten vill komma bort från, lyser igenom på både en och fem platser. Därmed inte sagt att det blir dåligt; jag är stormförtjust och lika glad över Namnbrunnen som förut De röda drakarnas land. Mer sagor, å, vill ha fler sagor, både nyskrivna och uråldriga…

Så. Bort från släktingamaskinen nu och så heyheyhey näst sista semesterkvällen!
Återkommer självklart till Namnbrunnen för egen del, kanske att det blir med här i grönan också.

Mer Chambers

Sjuklig och spretig – ja se där har vi Ka personifierad.  Och nu svuschomläst Dansa på min grav av oh så fine Aidan Chambers (tack AnnCharlott för att du påminde mig om braigheten!).

Antar att ni är bekanta med klassikern det är fråga om – om inte: gack nu genast till biblioteket som förhoppningsvis har bevarat åtminstone ett ex av varje danssvitbok i sitt ack så sällan nyttjade magasin. Det förf gör känns fortfarande nytt i formen, dvs han lyckades inte rubba hela ungdomsbokens grundpålar då det begav sig. Välj själv: är det sorgligt eller bara bra? Jag tycker: fint, desto bättre för nyskrivare som hittar denna outsläckliga inspirationskälla lite i skymundan (bah, jag kör klysch-VM här, det får ni tåla, mitt i semestern och febern!). Hsh: A. C. är en baddare på att klistra fast sina karaktärer (här och i Spelöppning genom konsekvent brukad jag-form, minns inte hur det är i resten, återkommer efter ytterligare omläsningar) vid läsarens näthinna och detdär som kallas för själen, jag slukar kärlekshistorien som på samma gång är en redogörelse, som på samma gång är ett kollage (nej, Cathys bok var inte först i världen med att brytaopp tradmönster).

Av ren&ram slöhet inklistras härmed ett utdrag ur mail som skickades till nyvän helt härom timman:

[…] Chambers håller även idag – trots att drygt 25 år gått sedan den [Dansa på min grav] skrevs och ungefär 17 sedan den lästes av undertecknad för första gången? Visst förekommer en hel del såväl språkliga som innehållsliga anakronismer (och det är det som är så förfärligt opplyftande, undertecknad bekänner sig härmed utled på alla ”väl avlyssnade dialoger” – de är inget annat än föremål för någon sorts samtidsporr) – särskilt  för en tonårig läsare 2008, men vaffan. Det är ju en alltigenom ljuvligt bittersöt historia.

Så den vackra kärlekshistorien och dess förbannade själ(v)bedrägerier : för visst är det kanske så, att vi skapar oss bilder av dem vi vill vara och uppträder därefter (förf refererar ständigt till Kurt Vonnegut och där står jag som ett fläskigt frågetecken, känner till titeln Slakhus 5 [oppat i kvällningen: Slakthus skall det förstås vara], intet mer) på precis samma sätt som schablonbilderna av våra närmaste i värsta fall är just det: schablonbilder. Åtminstone sju veckor, jag menar jösses, sju veckors önskerus och så då den förkrossande döden pang bom mitt på det. Skönt att här inte lämnas utrymme för någon jävla garderobsproblematik, jag minns det som så uppmuntrande redan då jag läste första gången, ja.

Hållbart nu också, ja. Läs, läs om.

Varför? säger alla jag känner

”Hur gammal är du” frågar lillebror och sätter upp en snorkig min. ”Jag förstår inte” säger Ka och ser ut som om det gör ont någonstans, långsamt.

Terry Pratchetts Discworld-serie är det mysigaste jag vet, upptäckte jag för några veckor sedan.

(Utrymme här för eftertänksam tystnad.)

Första gången jag läste Pratchett var på rekommendation av min dåvarande (mitt livs enda) pojkvän. Han var otroligt snygg och irriterande och jag läste Moving Pictures. Det är väldigt länge sedan nu och jag minns inte riktigt vad den handlade om, bara att den var rolig och att jag läste en till (kanske Colour of Magic, den allra första i serien), blev besviken och lämnade Discworld bakom mig. Och pojkvännen.

Flera år senare satt jag i en miljonprogramslägenhet i utkanten av Östersund. Tre månaders projektanställning i en främmande stad – guldläge att gå till biblioteket och låna någonting jag annars aldrig skulle komma mig för! Som ett litet barn en regning sommar plockade jag på mig alla böcker som verkade det minsta intressanta (i min inskränkta värld blev det inte så många) och någonstans i högen hamnade The Last Hero av goa gamla Pratchett. På något sätt var det kanske illustrationerna som lockade. Hiskeliga, hårdrocksestetiska, grälla, barnsliga… Lite som någonting man kunde hitta i avsomnade tidningen Brök, som jag naturligtvis aldrig läst ett helt nummer av. Men ändå. Lite härliga. Och berättelsen var…

Okej, såhär. På baksidan av en av böckerna stod att Pratchett är lika skojjig som Wodehouse.  Här vid tangentbordet är det en fördel om jag formulerar mina känslor och inte bara känner dem och då landar jag i att jag tycker att han skriver- dråpligt. Det ordet tycker jag inte om. Det låter som någon som skrattar med ett utdraget ”Hooo” åt bananskalshumor. Det låter som ett jätteflabb i en liten värld.

I alla fall. Jag läste Last Hero och uppskattade den, sedan tänkte jag inte så mycket mer på den saken. Förrän i december 2006. Ka och jag skrotade runt på en Bed & Breakfast i en väldigt liten, nästan vinterstängd stad. Inte mycket att göra och när jag läst ut min medhavda bok (singularis, till skillnad från Ka’s multituder av böcker varje gång vi åker någonstans) tog jag Hat Full of Sky ur en bokhylla på B&B’n. Då förstod jag inte att den var skriven för yngre läsare (det gör jag fortfarande inte), utan fröjdades åt den fyndigt skrivna texten och de otroligt burleska små skotska alverna. Kanske att jag tyckte att jag fick våldsfavoriten Joe R. Landsdales hjältar Hap & Leonard utan den genomsvarta botten han studsar dem och deras råa humor mot. Här var det lättsamt, fyndigt och elegant utan att man gick miste om underlivs- och fylleskämten.

Språket i Discworld-böckerna är omväxlande målande – en hund som äter kola ser ut som ”en gummigargoyl som tumlar runt i en diskmaskin” – och fullt av rumsrena underdrifter – sången om en ”lustigt formad grönsak” nämns ofta i förbifarten. (De två exemplen lade jag på minnet när Ka påminde mig, igen och igen, om att jag lovat att skriva detta.) Men böckerna svämmar över av det målande och det underdrivna; småleenden och fniss tumlar kring varandra mest hela tiden.

Särskilt i böckerna om poliskåren och kapten Sam Vimes (Vim betyder ”schvung” enligt mitt lexikon). Karaktärerna är technikolor-kulörta och sympatiskt skeva och berättelsena snuddar ofta vid en mörk botten, men döden är en samtidigt svalt allvetande och lite existentiellt virrig varelse som inte skrämmer. ”Livet är så kort, och ändå verkar människor vilja göra allt så komplicerat för sig – se bara på kanapéer” säger han någon gång.

Människorna på the Discworld (ja, världen är platt som namnet antyder men nej, det är inte så enkelt) föds och dör, däremellan pysslar de med sina mänskliga förehavanden (sina bildliga kanapéer) och summan av kardemumman är att det är helt, helt okej.

/Ke

Ka lägger till: Äntligen! Äntligen! Oh, mah dahling Ke har nu gjort det vi alla längtat oss blåtrasiga efter: fösökt förklara förträffligheten med Terry Pratchett. Och nog fanken blev jag mindre skeptisk när jag läste dethär än när jag läste Feet of clay...

Yeah hallå

Check this out!

Något om en snart förlorad pratchettoskuld och en del annat därtill

En av min navelskådande ungdoms stora hjältar var, inte helt oförklarligt, Aidan Chambers*. Jag älskade honom, eller ska vi nöja oss med att säga ”hans böcker” och därmed avsvära detta lilla Ka från några som helst former av stalkingbenägenhet?, djupt, hett, innerligt och fullkomligt reservationslöst. I höst kommer den sista och – behöver jag skriva det – av mig mycket, mycket efterlängtade boken i danssviten som inleds med en korrekt öppning, knagglar sig fram över en grav (åh!), forsar genom ett vetande, brobygger vänskap och skickar snigelpost från någon helt annanstans. This is all: The pillow book of Cordelia Kenn heter på svenska inte helt chockerande Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och jag längtar mig om inte blodig så åtminstone blå efter att septembers ljuva litteraturvågor ska rulla in. Funderar starkt på att lägga vonpahlenprojektet** åt sidan och i stället frossa i omläsning av Chambers under semestern. Eller varför inte börja redan nu?

Håll i er, kära läsare, ty detta är ett offer jag gör för er! Eftersom Ks gästblogg togs emot med förtjusning, har jag tjatat på fler. Det är dock en hård typ vi har att göra med. Bloggmotståndaren K har vägrat, vägrat och… ja, ni fattar, men till sist kom vi på värsta dealen. Och det är här oskulden, eller den stundande avsaknaden av densamma, kommer in. Villkoret för att K ska skriva gästblogg igen är detta: jag måste läsa Feet of Clay av Terry Pratchett.  Och jag försöker. Inträngandet i Discworld är inte lika svårt som det kanske skulle ha varit om jag var en lika obstinat motståndare till fantasy som K är till bloggning, men även den nästintill helt ouppmärksamma kan efter läsning i Gröna rummet konstatera att detta lilla Ka inte hyser några varmare känslor för varken sina medtrafikanter i allmänhet eller motpassagerare*** i synnerhet. Kombinationen Ny värld + Putslustig engelska + I snitt 5 h sömn/natt + Blobben är utgör inte den bästa förusättningen för att ohämmad kärlek inte bara skall uppstå utan därtill både spira och blomstra i all evighet amen.

Det går bäst till sängs: omsnurrad av kvällsfnittrigt K och diverse täcken högläser jag med olika röster för Angua, Cheery Littlebottom, Vimes, Carrot**** och de andra. Men till tågs njuter jag tystläsning av Min typ brorsa (med dedikation!!!) samt kastar endast småonda ögon mot blobben.

Sådärja, gissa vem som älskar att jobba på bibliotek och efter att det sista klicket för dagen gjorts rusar ner i magasinet och sliter fram Spelöppning?

/ka

* Vet ni, vet ni, jag har just upptäckt något alldeles fantastiskt: Aidan Chambers, åh min största ungdomsidol skulle jag tro (bortsett från Robert Cormier och Peter Pohl) har en blogg!

** köpte, i likhet med många andra, hela rasket på Pocketshop förra året. Läste fyra-fem delar och gillade, verkligen! Lovade mig själv fortsatt läsning nästa dvs denna sommar.

*** Dessa kommer fortsättningsvis att gå under smädesbenämningen blobben.

**** som förresten påminner om allas vår Special Agent Cooper i sin ständigt så käcka uppenbarelse

Ånger

Nej döda mig inte; jag vill läsa om för återopplevandet av hundörade sidor och förstrukna rader i denna bitterljuva berättelse om födslandet, dödseln och livet däremellan. För åh, så vackert Birgitta Trotzig skriver om allt detta, infogat i berättelsen om depressionen, mellankrigstiden, undertidenkriget och Efteråt. Läste ut, gående, i trafiken och städerna som Mojan. Glad att jag aldrig någonsin haft intentionen att skriva recensioner (jösses, inte har jag tillräcklig sans och vett för något sådant) här utan kladdar, om så bara något litet, kring de dykningar jag gör.

Spolen, moderskapet och i viss mån även språket – det strängt religiösa – känns igen från Reglerna, kan det verkligen vara en slump att jag läser dem så tätt inpå varandra? Minns att jag upprördes över att det inre ursinnet (vansinnet?) tilläts ett så stort utrymme, kommer på mig själv med att om inte förkasta så åtminstone förringa böcker där självdestruktiviteten fokuseras och många gånger förhärligas —

för att i stället hänge mig åt de eländesskildringar där hotet kommer utifrån: klassiska hey yo we must go klassköngenusetnicitet. Hotenmönstren you name it intersektionalitet jamenvisst sörru och så då detta med hur det behandlas skriftligen. Uppbyggelselitteratur eller kanske, oh återigen, identifikation. Hoppsan, här har vi ett trött och till begripliga formuleringar oförmöget ka som kladdar igen.

Nå: i Dykungens dotter möter vi stor, vild och vacker poesi, lika mörk och synnerligen kraftfull som huvudgestalten-flickan, Trotzig kombinerar alltigenom fantastisk språkbehandling med såväl inblick i enskilda människors psyken som översikt över genomgripande samhälleliga skeenden och kopplingarna mellan desamma. Underbart.

Älskar Dykungens dotter och texten om densamma, har mångamånga citat, bjuder eder härmed ett av de finare, plockat ur den tidigare delen av boken för att inget av handlingen skall avslöjas:

Men den svaga punkten i försvaret var alltså flickan – fklickan som bara glittrade och dansade och sjöng och bar sig illa åt.

Och flickan var alltså född glad. Glad och vild, rund som ett klot rullade och klättrade och sjöng hon. Man tyckte ju i gården att med sådan härstamning borde hon ändå ha visat ett annat sätt att vara. Även om man inte kunde begära att hon själv skulle kunnat förstå sitt läge, det var hon ju ändå för liten till, borde situationen själv ändå ha avsöndrat något slags ödmjukhet, eller i varje fall stillsamhet, undfallenhet. Men ingenting sådant syntes hos flickan, hon var bara glad och rund och sällsynt kelen, syntes alltid bära på katter så fort hon kom åt. – Men felet med henne var också att hon redan från början hade liksom alldeles för mycket kropp: den störde: den var för mycket.

Nu kan jag äntligen tillåta mg att fullt ut läsa denna text av Kerstin Ekman.

Seså – gack nu till biblioteket och låna boken pronto!

Själv tänker jag glo på ful-tv och äta popcorn.

« Older entries