Sparrow Delaneys hemliga liv av Suzanne Harper

För enkelhetens skull lägger vi ner dethär med skojsiga rubriker. Nu ska här bli ordning på torpet och alla inlägg ännu lättare att hitta. Därav tråkigheten här ovan. Sparrow Delaneys hemliga liv av Suzanne Harper beskrivs på förlagets hemsida som ”feel good det är som bäst”. Om vi grinollar nu bortser från att några ord som skulle ha gjort meningen fullständig fallit bort, måste jag erkänna att jag inte riktigt kan tycka att boken är bra (men det kanske är genren, hey jag gillar ju ångestskildringar), men läser förstås ut den så att jag kan lista ut vilka personer som kan tänkas ha utbyte av den. [problematisk meningsbyggnad, jag vet, men nu är jag ego och det är eg. bara jag som ska fatta vad dethär betyder och dessutom kan jag skylla på skallsmällen sådetså] Sånt är livet för en barn- och ungdomsbibliotekarie, serrni. Ingen lyxläsning här, inte.

Jahapp. Sparrow Delaney är den sjunde dottern till den sjunde dottern och borde därför vara tiptopbra på att framföra budskap från Den Andra Sidan. Men icke! Sparrow är den enda i familjen som inte på något sätt kan komma i kontakt med andevärlden. Eller kan hon det…?Jovisst, såklart. Men hon VILL INTE  och har därför inte berättat något om detta för omgivningen.

Om man verkligen vill, kan man säga att boken handlar om att våga vara sig själv och sånt. Men det gör inte jag. Jag säger i stället att det handlar om en tjej som blir kär i en kille vars bror försöker kontakta honom från andra sidan. Bla bla bla bla.Den som älskar Mer än ögat ser kanske tycker om denhär boken också.

Nu är bara frågan: ska jag tipsa om Sparrow D på Flaskposten? Flaskan är ju en uttalad tipsblogg och den primära tanken med den när vi började i sept 2005 var att vi bara skulle tipsa om det allra bästa.

Läser i stället vidare i serierna och kanske kanske snart Nuet är nu av fina Tamara Bach.

Annonser

God jul önskar Gröna rummet

och dissar en hajpad fantasydebut. Varsågoda:

I ett lovvärt försök att ‘låta kvinnor ta större plats i berättelsen’ berättar Henrik Larsson en storslaget svulstig hjälteberättelse på 570 tröglästa sidor (jag tröskade mig igenom dem under loppet av det gångna dygnet).  Och visst förekommer endel fina kvinnoporträtt men det gnider ändå jävligt hårt i detta gröna rum att den kvinna som åtrås allra högst och som (såklart) blir hjältens käresta, är ungefär hälften så stor som någon annan: tunn, liten och lätt som en älva. Vår hjälte Erik Varg Halvöra Krigarhjärta Ragnarson (omg…) är tvärtom en halvjätte och får såå jäääävla stora muskler när han arbetar som slav i början av boken!

Det finns bra fantastik och det finns dålig. Dethär är förvisso välskrivet och genomarbetat, men de rätt unkna greppen och det allt annat än nydanande innehållet (visst, författaren har skippat monster och annat – men det finns det fler som har gjort) drar ner helhetsintrycket rätt rejält. Kanske hade jag varit lika hänförd som dessa tossor om jag inte läst en och annan fantasyroman tidigare – eller om jag liksom suktade efter tradition och rajraj. Nu gör jag inte det och upprepar: boken är UNKEN.

Förresten hade jag nästan lovat mig själv att inte göra någon topplista – och jag har redan gett opp min ambition att skriva in varje bok jag läser här på sidan, men nog blir det kanske en lista över det bästa jag läst under 2008 framåt nyår.

Ajö och, javisstja, God jul!

Här kommer en ohemlig samling bokstäver

egendomlig, besynnerligt, märkvärdig

Att växa upp mitt i ett glättigt åttiotal späckat av mussepiggtryck på tröjor med upprullade ärmar var rätt hårt. Jag längtade mycket efter en annan tid, något helt annat. En stillsamhet kanske. (Det händer fortfarande att jag gör det). Maria Gripes böcker var fyllda av adjektiv som alls inte förekom i de övriga åttiotalsböckerna – än mindre i den samtid jag ledve i. Också substantiven var otidsenliga; ‘flicka’ och ‘pojke’ som när fröken använde dem gav upphov till indignerade skratt hos mig och mina jämnåriga, gav mig ljuvliga rysningar av hemligt välbehag. Ja, det låter måhända perverst, men det jag försöker beskriva är att böckerna tillät ett annat tempo och att jag älskade det. Är det någon som minns Penelope Livelys Ett stygn i tidens väv och Penelope – En resa i tiden av Alison Uttley? Å, jag läste om dem många somrar i rad, parallellt med Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Och nu, då, efter fredagens träff i läsecirkeln med tonårsflickorna, läste jag genast om Agnes Cecilia. Och O, så den håller! Jag bara slukas in i den (kanske tack vare min milda feber som måhända gör mig öppnare än vanligt) och andas Nora, Dag, Hedvig och de andra.

Vad faller sig då inte mer självklart att, efter att ha blivit tipsad tågivs om Charlotte sometimes (av Penelope* Farmer) kasta sig över bibliotekets innevarande ex Charlotte varannan dag (översatt av Ylva Spångberg, utgiven 1988).

Tillbaka till soffan, här är det nämligen influensa med tillhörande ledvärk som gäller.

* Ännu en Penelope – jag tror nog att mina presumtiva barn måste heta det, allesamman!

Njaeeeh, bara sådär.

Ajajaj, högt ställda förväntningar möttes av ideliga språkliga upprepningar (hur många gånger får en författare skriva ”utbrast han förtvivlat” och ”utbytte en blick” innan en duktig redaktör sätter stopp för eländet?) och andra fadäser (”Shan såg tröttare ut än vad Comíl någonsin sett honom tidigare” – jag menar HEY de har knappt känt varandra i två dygn än, hur kan man då använda ord som ”någonsin” och ”alltid”)… Fast jag gillar sammanskrivningarna (e. g. ”tillsynes” och”nästsista”). Det hjälper dock inte boken. En strängare redaktör hade definitivt höjt just denhär berättelsen om den uråldriga kampen mellan det goda och det onda. Varför kunde inte förlaget bidra med det?

En feministisk läsning gör det hela inte bättre. Här är männens värld – och den enda kvinna som tillåts något som helst utrymme ”stormar ut” alldeles för ofta – ah! här har vi hysterikan herself. Som identifikationsfaktor fungerar Liva bra – för visst är det frustrerande att leva och verka i patriarkatet – men varför, varför återskapas ständigt dessa mansfantasyriken? Å, ge mig fler böcker om Kat!

Jag talar om På ödets vingar (ajajaj, vilken titel) av Julia Sandström. Det är, min huvudinvändning undantagen, en saftig och i många avseenden imponerande värld den rekordunga debutanten (som vann förlagets Eragontävling) byggt opp. Här finns karíter och människor, tillkrånglade konflikter och grymma krig – samt de obligatoriska nycklarna som går till portalen till – ja, ondskan.

På ödets vingar av Julia Sandström

På ödets vingar av Julia Sandström

Å, jag ville verkligen tycka om denhär boken, det smärtar mig att inte göra det. Jävla förhandsviskningar om oh och ah detta är så storslaget att du garanterat sätter ett stort fett hjärta kring titeln i listan framåt våren.

Kort och gott: en förvisso lovande debut, men den höjer sig inte över genomsnittet i den fantasyflora jag väl får bekänna mig som relativt bekant med nu, fyra år efter att jag gav mig in i den*. Trots detta ser jag fram emot att läsa fortsättningen av Nyckelbärarna för att se hur såväl författare som litterära gestalter utvecklas.

Usch, så tråkigt vara grinig! Det är säkert inte du, det är kanske bara jag som inte fattar.

/grin-ka

*barndomsläsningarna räknas inte, inte just nu i alla fall. Då kände jag böcker, tänkte dem inte. Minns därför bara förnimmelser av dem, törs inte läsa om de starkaste. Allra minst Ronja Rövardotter och Momo eller kampen om tiden.

Å, Edelfeldt!!

Jag vill inleda med detta: sagoälskare, det är jag. Sagotant i olika former (jag har berättat otaliga sagor för barn, unga och vuxna sedan jag själv var barn och professionellt sedan 20-årsåldern) och läsare av stora mått. Därför blev jag ju alldeles till mig i trasorna när jag fick Namnbrunnen av dahling under förra veckans sjuklingtid. Nu är jag på västkusten och vaknar av månskenet halv fyra om morgnarna. Vad passar då bättre än sagor om det okända mörkret och om de marginella varelser som befolkar detsamma?

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Trots att jag väl inte räknas till de riktiga hardcorefansen, jag har inte ens läst hälften av hennes produktion, törs jag påstå att Inger Edelfeldt tillhör en av de författare som alltid gör mig nyfiken. Särskilt barn- och ungdomsböckerna är finfina, serierna om hondjuret I love, för att inte tala om Oh!! So adorable Kärlekens kirurgi (länkade till mkt ovillig läsare, intressant. Har ni läst boken? Vad säger ni?) Så förra årets Hemligt ansikte, som jag verkligen gillade. Föreliggande verk, inlindat i ljuvligaste grönt, heter alltså Namnbrunnen och passar perfekt som uppföljare (för visst fanns det å så mycket mer energi att hämta i själva sagan än ramberättelsen i Hemligt ansikte?!).

Och Namnbrunnen är en lyckad samling sagor (fast varför de påstås lämpa sig bättre för vuxna än barn begriper jag inte) där änglar, vampyrer, gnomer samt (o, detta förfärliga uttryck!) kvinnor som slår följe med vargarna
och andra varelser får statuera exempel på diverse levnadsvisdomar. Språket påminner om konstsagans, men jag tycker nog att den ”edelfeldtska” som författaren enligt omslagstexten vill komma bort från, lyser igenom på både en och fem platser. Därmed inte sagt att det blir dåligt; jag är stormförtjust och lika glad över Namnbrunnen som förut De röda drakarnas land. Mer sagor, å, vill ha fler sagor, både nyskrivna och uråldriga…

Så. Bort från släktingamaskinen nu och så heyheyhey näst sista semesterkvällen!
Återkommer självklart till Namnbrunnen för egen del, kanske att det blir med här i grönan också.

Varför? säger alla jag känner

”Hur gammal är du” frågar lillebror och sätter upp en snorkig min. ”Jag förstår inte” säger Ka och ser ut som om det gör ont någonstans, långsamt.

Terry Pratchetts Discworld-serie är det mysigaste jag vet, upptäckte jag för några veckor sedan.

(Utrymme här för eftertänksam tystnad.)

Första gången jag läste Pratchett var på rekommendation av min dåvarande (mitt livs enda) pojkvän. Han var otroligt snygg och irriterande och jag läste Moving Pictures. Det är väldigt länge sedan nu och jag minns inte riktigt vad den handlade om, bara att den var rolig och att jag läste en till (kanske Colour of Magic, den allra första i serien), blev besviken och lämnade Discworld bakom mig. Och pojkvännen.

Flera år senare satt jag i en miljonprogramslägenhet i utkanten av Östersund. Tre månaders projektanställning i en främmande stad – guldläge att gå till biblioteket och låna någonting jag annars aldrig skulle komma mig för! Som ett litet barn en regning sommar plockade jag på mig alla böcker som verkade det minsta intressanta (i min inskränkta värld blev det inte så många) och någonstans i högen hamnade The Last Hero av goa gamla Pratchett. På något sätt var det kanske illustrationerna som lockade. Hiskeliga, hårdrocksestetiska, grälla, barnsliga… Lite som någonting man kunde hitta i avsomnade tidningen Brök, som jag naturligtvis aldrig läst ett helt nummer av. Men ändå. Lite härliga. Och berättelsen var…

Okej, såhär. På baksidan av en av böckerna stod att Pratchett är lika skojjig som Wodehouse.  Här vid tangentbordet är det en fördel om jag formulerar mina känslor och inte bara känner dem och då landar jag i att jag tycker att han skriver- dråpligt. Det ordet tycker jag inte om. Det låter som någon som skrattar med ett utdraget ”Hooo” åt bananskalshumor. Det låter som ett jätteflabb i en liten värld.

I alla fall. Jag läste Last Hero och uppskattade den, sedan tänkte jag inte så mycket mer på den saken. Förrän i december 2006. Ka och jag skrotade runt på en Bed & Breakfast i en väldigt liten, nästan vinterstängd stad. Inte mycket att göra och när jag läst ut min medhavda bok (singularis, till skillnad från Ka’s multituder av böcker varje gång vi åker någonstans) tog jag Hat Full of Sky ur en bokhylla på B&B’n. Då förstod jag inte att den var skriven för yngre läsare (det gör jag fortfarande inte), utan fröjdades åt den fyndigt skrivna texten och de otroligt burleska små skotska alverna. Kanske att jag tyckte att jag fick våldsfavoriten Joe R. Landsdales hjältar Hap & Leonard utan den genomsvarta botten han studsar dem och deras råa humor mot. Här var det lättsamt, fyndigt och elegant utan att man gick miste om underlivs- och fylleskämten.

Språket i Discworld-böckerna är omväxlande målande – en hund som äter kola ser ut som ”en gummigargoyl som tumlar runt i en diskmaskin” – och fullt av rumsrena underdrifter – sången om en ”lustigt formad grönsak” nämns ofta i förbifarten. (De två exemplen lade jag på minnet när Ka påminde mig, igen och igen, om att jag lovat att skriva detta.) Men böckerna svämmar över av det målande och det underdrivna; småleenden och fniss tumlar kring varandra mest hela tiden.

Särskilt i böckerna om poliskåren och kapten Sam Vimes (Vim betyder ”schvung” enligt mitt lexikon). Karaktärerna är technikolor-kulörta och sympatiskt skeva och berättelsena snuddar ofta vid en mörk botten, men döden är en samtidigt svalt allvetande och lite existentiellt virrig varelse som inte skrämmer. ”Livet är så kort, och ändå verkar människor vilja göra allt så komplicerat för sig – se bara på kanapéer” säger han någon gång.

Människorna på the Discworld (ja, världen är platt som namnet antyder men nej, det är inte så enkelt) föds och dör, däremellan pysslar de med sina mänskliga förehavanden (sina bildliga kanapéer) och summan av kardemumman är att det är helt, helt okej.

/Ke

Ka lägger till: Äntligen! Äntligen! Oh, mah dahling Ke har nu gjort det vi alla längtat oss blåtrasiga efter: fösökt förklara förträffligheten med Terry Pratchett. Och nog fanken blev jag mindre skeptisk när jag läste dethär än när jag läste Feet of clay...

Upproriska golemsar*, transande dvärgar och ah-ha:ande vampyrer

Jag klev in och har nu kommit ut på andra sidan – levande, bör tilläggas. Det är Discworld, på svenska kallas pratchettland för Skivvärlden, som fått påhälsning av ett skeptiskt litet ka. Såhär: jag förstår ju att jag borde tycka att det är roligt, känner igen åtminstone de flesta för fnitter avsedda triggarna, men inte fanken drar jag på mun för det. Och så alla putslustigheter i form av ”punes” dvs puns dvs ordvitsar – många av dem går mig förbi emedan min engelska är allt annat än oklanderlig. Vad är det med mig? Kanske är jag ledsen över att det är för mycket buffystyle, men att det inte finns någon Buffy? Favoriten är, på intet sätt oväntat, varulven Angua. Om någon nu skulle kunna tänkas komma i närheten av Buffy, är det helt klart Angua. Jag gillar hennes snille och styrka samt den fantastiska känsligheten inför Cheery-Cheri Littlebottoms både transformation och naivitet inför det mesta.

Själva historien, späckad med intressanta teman (AI, rasism, människovärde, varelsevärde, egenvärde m.m.), kretsar kring en polisstyrka och dess ihärdiga försök att reda ut morden på en gammal tant och hennes barnbarn samt förgiftningen av en av stadens mäktigaste män. Och hej i gatan, det blir riktigt slingrigt och väldans livat! Och visst har en av de många blurbarna, förlåt försäljningsballongerna, rätt i att Pratchett är svårkategoriserad: är det han skriver** fantasy, science fiction eller helt enkelt bara roligt? Är det barn- eller ungdoms- eller vuxenlitteratur? Jag hoppas på crossover, eftersom jag lånade ut just denna på (fast på svenska) till en liten herre som delar namn med en bifigur.

Visst, förnöjsamt och ”hihi” men inte så mycket mer än så. Nu blir det Chambers i stället – fast jag är rasande sugen på Antikrists mirakler också. Den står så fint i hyllan sedan jag superfyndade på ett av dessa långa Världens längsta bokbord för några år sedan.

* ja, hur böjer man det egentligen?

** eller bör jag kanske skriva skrev [scrolla till 11/12]?

Något om en snart förlorad pratchettoskuld och en del annat därtill

En av min navelskådande ungdoms stora hjältar var, inte helt oförklarligt, Aidan Chambers*. Jag älskade honom, eller ska vi nöja oss med att säga ”hans böcker” och därmed avsvära detta lilla Ka från några som helst former av stalkingbenägenhet?, djupt, hett, innerligt och fullkomligt reservationslöst. I höst kommer den sista och – behöver jag skriva det – av mig mycket, mycket efterlängtade boken i danssviten som inleds med en korrekt öppning, knagglar sig fram över en grav (åh!), forsar genom ett vetande, brobygger vänskap och skickar snigelpost från någon helt annanstans. This is all: The pillow book of Cordelia Kenn heter på svenska inte helt chockerande Det här är allt: Cordelia Kenns kuddbok och jag längtar mig om inte blodig så åtminstone blå efter att septembers ljuva litteraturvågor ska rulla in. Funderar starkt på att lägga vonpahlenprojektet** åt sidan och i stället frossa i omläsning av Chambers under semestern. Eller varför inte börja redan nu?

Håll i er, kära läsare, ty detta är ett offer jag gör för er! Eftersom Ks gästblogg togs emot med förtjusning, har jag tjatat på fler. Det är dock en hård typ vi har att göra med. Bloggmotståndaren K har vägrat, vägrat och… ja, ni fattar, men till sist kom vi på värsta dealen. Och det är här oskulden, eller den stundande avsaknaden av densamma, kommer in. Villkoret för att K ska skriva gästblogg igen är detta: jag måste läsa Feet of Clay av Terry Pratchett.  Och jag försöker. Inträngandet i Discworld är inte lika svårt som det kanske skulle ha varit om jag var en lika obstinat motståndare till fantasy som K är till bloggning, men även den nästintill helt ouppmärksamma kan efter läsning i Gröna rummet konstatera att detta lilla Ka inte hyser några varmare känslor för varken sina medtrafikanter i allmänhet eller motpassagerare*** i synnerhet. Kombinationen Ny värld + Putslustig engelska + I snitt 5 h sömn/natt + Blobben är utgör inte den bästa förusättningen för att ohämmad kärlek inte bara skall uppstå utan därtill både spira och blomstra i all evighet amen.

Det går bäst till sängs: omsnurrad av kvällsfnittrigt K och diverse täcken högläser jag med olika röster för Angua, Cheery Littlebottom, Vimes, Carrot**** och de andra. Men till tågs njuter jag tystläsning av Min typ brorsa (med dedikation!!!) samt kastar endast småonda ögon mot blobben.

Sådärja, gissa vem som älskar att jobba på bibliotek och efter att det sista klicket för dagen gjorts rusar ner i magasinet och sliter fram Spelöppning?

/ka

* Vet ni, vet ni, jag har just upptäckt något alldeles fantastiskt: Aidan Chambers, åh min största ungdomsidol skulle jag tro (bortsett från Robert Cormier och Peter Pohl) har en blogg!

** köpte, i likhet med många andra, hela rasket på Pocketshop förra året. Läste fyra-fem delar och gillade, verkligen! Lovade mig själv fortsatt läsning nästa dvs denna sommar.

*** Dessa kommer fortsättningsvis att gå under smädesbenämningen blobben.

**** som förresten påminner om allas vår Special Agent Cooper i sin ständigt så käcka uppenbarelse

”Nu kan jag ju skriva lite om din dendär fåniga Mörkrädd”

Idag kommer mah dahling K att skriva gästblogg. Jag var ju så rädd att jag gav opp läsningen.

Okej. Jag har läst Mörkrädd, och den tyckte jag inte om. Det händer ju ingenting! Huvudpersonen lever ett glittrande men hetsigt och osympatiskt Stureplansliv, för i mörkret finns *fruktan*. Problemet med bokens *fruktan* är, att om man inte själv blir rädd redan första gången den nämns, så har man missat tåget. I resten av boken kretsar huvudpersonen närmare och närmare *vansinnet* (vilket bara det känns ganska pubertalt – en del ryska klassiker; en del Lovecraft och en del borgerligt akademisk tonårsångest). Och vansinnet är att ”vara svart”, sug på den alla wiggers där ute.

Språket imponerar ungefär lika mycket som själva berättelsen, dvs inte mycket. Jag läste den för Kas skull, och i och med detta inlägg är uppdraget helt slutfört.

Ka säger: hoppsan, hon var visst lite besviken.

Så, den spejsade perioden är numera över.

Utläst är Katrionatrilogin (konstateras med sorg) och nu är det hej och hå realism så det stänker om det. I Bögslungan (bara namnet!) konfronteras jag med ca 135 oh så lättlästa sidor, vilka på alla sätt utgör kontrasternas kontrast ställd mot dahling Isfågeln på mastiga 409 sidor. Jag vill inte gärna betrakta mig som en förlorare, men känner mig manad av inre maror att härmed göra ett erkännande. Håll er i hatten och ta emot! (citat Philemon Arthur and the Dung – det har varit oroväckande tyst om dem på sistone.) Ty nu, gött folk, säger jag som det är, rätt och slätt:

ARGH vilket pucko jag var som vältrade mig i navelskådarböcker under tonåren. Om jag så mycket som ens låtit bli att fnysa åt de böcker som jag då betraktade med den ovetandes allrasom mest nedlåtande och i efterhand riktigt pinsamma attityd, skulle jag kort och gott ha haft enormt mycket lättare att tillgodogöra mig all den kunskap om krig och konflikter samt den inneboende (o)logiken i desamma som jag senare tillskansade mig genom hårda ansträngningar vid universitet. Låt mig säga såhär: god fantasy har liknande funktioner för förståelsen av mänskligheten som latin har för inlärningen av språken; fantasy kan i sina bästa ögonblick sägas utgöra ett slags universalspråk som beskriver [håll andan, människor!] v-ä-r-l-d-e-n. I fantasygenren (borde väl använda pluralformen, under benämningen gömmer sig som bekant – för den invigde – en plethora av subkategorier, länder och strömningar) ryms allt. Nej, jag är inte påverkad av droger. Endast en kopp Yogi Sweet Chili samt obligatoriska filen-mackan-bananen har slunkit innan dessa mina läppar. Jag säger: Läs Isfågeln. Jag kallade de första två delarna för ”typ Egalias döttrar i fantasyform” och står i viss mån fast vid det. Fast katböckerna är så mycket mer än en kritik mot patriarkat och kapitalism. Som grädde på moset tronar en vansinnigt envis och hey säkert värsta skitsnygg daltös som väl inte ser så mycket ut för världen, men är på god väg att rädda densamma.

Visst kunde jag skriva mer – om Midnatt, Lu och Simon. Varför talar jag alls inte om Daniel? Jo, serru, det är det som är grejen: jag är på ovanligt gott humör idag och erbjuder just DIG en läsning alldeles fri från spoilerande recensioner.

Hupp, nu blir det andra bullar.

« Older entries