Kolla, värsta förhandsglutten

Jag bläddrar i lista 9 (fackspråk) och ser 083, minns något jag kort hörde igår i radion: Karin Magnusson och vad-han-nu-heter-med-programmet-som-bär-hans-namn talte om den, och kollar detta. Hoho! Detta är informationssökning på hög nivå! Antar att boken kommer att beskrikas om inte lika hett som Myggor och tigrar, så åtminstone med kraftiga skall. Voff!

Annonser

Åsa Linderborg i Haninge kulturhus

P g a olika omständigheter har vi varit tvungna att ändra dagen för programmet med Åsa Linderborg.

OBS! Ändrat till:
Måndag 25 februari kl 19 (ej 26/2 som tidigare annonserats)
Åsa Linderborg – författarbesök
Åsa Linderborg, historiker och kulturjournalist,
är debutanten som kanske är den mest uppmärksammade av årets Augustprisnominerade i romanklassen.
Här berättar hon om barndomsskildringen Mig äger ingen.
Boken om Åsa och hennes pappa handlar också om klass, manlighet och utanförskap.
Det är en kärlekshistoria med mörk klangbotten.
Fri entré.
Haninge kulturhus
Arr: Kultur & Fritid och ABF Södertörn

Berny Pålsson m.fl.

Tack vare lovely Anneli Jordahl forsar jag vidare till P1 och efterhandslyssnar Berny Pålsson.

Detta säger hon bland mycket, mycket annat: ”Det är klart man blir ledsen om ens litterära verk blir kultförklarat som en bruksanvisning i hur man blir sjukare.” och, ang den kommande fiktiva romanen: ”Jag är så trött på Berny Pålsson!”

Jag har inte läst Vingklippt ängel av skäl som kanske kan utrönas till exempel här men blir betydligt sugnare på både den och Känn pulsen slå efter att ha lyssnat på Berny Pålsson i det fina samtalet med Karin Magnusson och hennes bisittare.

Välkommen hem, Ka!

I helgen har jag läst Brännhett av Malin Isaksson. Bra, skriver mer om den sedan. Påbörjade även The whole story and other stories som efter två noveller helt och fullt lever opp till Wintersons blurbande: ”Ali Smith has got style, ideas and punch. Read her.” Att Smith låter boken inledas av ett Clarice Lispector-citat och tillägnar boken åt bl. a. Kate Atkinson bidrar till att mina redan väldigt högt ställda förväntningar förhöjs ytterligare.

Sent igår kväll, efter flaskpostarmys hos Johanna, kom jag hem och möttes av en sovande fru, helgens DN samt en avi. Paketet kom förstås från Bokhora (och Pocketförlaget) vars andraadventstävling jag vann – trevligt!

Innehållet:

Mitt Iran av Shirin Ebadi – verkar mycket intressant, det blir helgläsning, I tell you. Bär den likheter med Reading Lolita in Teheran av Azar Nafisi, månne?

Frälsaren av Jo Nesbø – jag som yvs över mina antipatier mot såväl manliga författare som deckargenren i allmänhet möter här en riktig utmaning. Skall jag ge mig i kast med denne, på biblioteken mycket utlånade, norske deckarkung?
Callgirl av Tracy Quan – ”Smockfull av fräcka tjejhemligheter” enligt Cosmopolitans utlåtande på det rosaglittriga omslaget. Skall detta bli min första, riktiga, chic-lit efter Pappas flicka (minns inte författaren, kanske räknas den mer som tantsnusk?) som ligger sönderläst i ett hus på västkusten? Det låter intressant. Jag känner inte till några fräcka thejhemligheter (fick inte vara med de tuffa tjejerna i skolan) och ser fram emot att ta del av dem i bokform.

Klöver kungar av Hans-Olov Öberg – ingen aning. Har skymtat såväl namn som titel i bloggosfären, men inte fastnat. Kanske att jag ger denne, manlige, författre en chans. Det beror helt och hållet på hur innehållet i julklappspaketen ser ut. Enligt Mariestads-tidningen är det ”Fräsigt, fräscht och fartfyllt om finansvärlden”. Jag känner inte till finansvärlden (ville inte hänga med skjortkillarna som ville sänka inkomstskatten) och ser fram emot att ta del av den i bokform. Ifall jag hinner.

Nästa år tänker jag för övrigt önska mig träd i Vi-skogen samt inbetalningar till Djurens rätt, Greenpeace, Ingen människa är illegal och Rädda barnen (i Amnesty är jag autogiromedlem).

Nu: The whole story and other stories, därefter En liten chock av Johanna Lindbäck.

K. J. En biografi över Klara Johanson

Carina Burman har länge funnits med i mitt synfält: med glädje har jag läst recensioner, artiklar och essäer, men aldrig tagit mig an hennes romaner eller biografier. Sedan i våras, då K.J. gavs ut och fick lysande recensioner, har jag direkt hungrat efter att läsa biografin över Klara Johanson. K.J. En biografi över Klara Johanson av Carina Burman

Nu är det gjort. Jag har läst och glatts åt hur den unga studentskan K.J. (första kvinnliga studenten i hemstaden Halmstad) fann sig tillrätta i uppsalalivet, för att sedermera vantrivas i Stockholm men småningom komma till ro även där. Eller ro och ro, förresten. K.J. var, av Burmans skickliga biografi att döma, inte en person som ”kom till ro”. Kritikern, essäisten, brevutgivaren – ja, det finns många epitet som passar in på K.J. Själv sade hon sig lida av agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens. Många brev och dagboksanteckningar, som delvis återges i rejält tilltagna citat, vittnar om såväl magsår som det vi idag väl skulle kalla utmattningsdepression. Trots detta åstadkom K.J. en imponerande mängd texter och klarade dessutom av att ha ett privat- och sällskapsliv i och utanför sitt älskade bokrum. Biografin ökar verkligen lusten att läsa, se och höra mer av K.J. och hennes 57 (arbets-)kamrater, vänner och bekanta, vilkas porträtt återfinns på pärmarnas insidor.

Jag skrev i mitt första inlägg om boken att Burman hanterar K.J.s liv med varsam hand, men kan inte låta bli att ställa frågan om privat contra opersonligt. Måste en biografi innehålla så mycket privat information som möjligt för att undgå det opersonligas öde? Behöver vi, som representerar den i många fall skandaltörstande eftervärlden, verkligen få veta ”allt” om en människa? Eller, om jag ska ställa mig en motfråga, är återgivandet av personers i vissa fall dolda kärleksliv ett sätt att ”upprätta” desamma? Knivig fråga, åtminstone jag är rysligt intresserad av hur det vara att leva ”halvöppet” homosexuellt i Sverige för 50 år sedan och bakåt (nästa år är det 60 år sedan K.J. gick bort). Dessutom begriper jag ju att det var många delar; privata, personliga och yrkesmässiga, som gjorde K.J. till den litteraturpersonlighet hon blev. Samtidigt handlar det om, förvisso inte längre levande men ändå, människor som kanske inte riktigt skulle önska att den okända eftervärlden skulle få reda på alla detaljer…

Tove Jansson. Ord, bild, liv av Boel WestinGick för övrigt i samma tankar när jag läste Boel Westins biografi över Tove Jansson. Ord, bild, liv och recensionerna. Till skillnad från Burman var Westin mycket försiktig när hon återgav Janssons kärleksliv och poängterade (både i boken och i gårdagens intervju) att hon ville förmedla Janssons arbete i första hand och hennes liv först i tredje. Somliga recensenter var besvikna över att Westin inte ”berättat allt” och skonat Janssons anhöriga från opassande inslag. Själv var jag tacksam. Kalla mig bakåtsträvare, pryd och allmänt tråkigt – varsågod!

Seså: nu lägger jag mig och läser Sent i november!

Nytt namn + TV-tips

Jag har, kanske något sent, kommit på att namnet Gröna planeten inte är helt rättvisande. I stället smäller jag till med Gröna rummet – in loving memory av det allra bästa litteraturTVprogram jag kan minnas (bortsett från Boktipset med Stefan Mählqvist), nämligen Röda rummet med Gunilla Kindstrand. Där fanns analysen! Där fanns möten, sanna möten i en total och genomljuvlig avsaknad av flåshurtighet. Läs mer hos Dagens bok.

Och hälsan? Jo, tack – det står still. Men jag läser i alla fall. Nu ungdomsboken Ögat över månskäran av Libba Bray. UPPDAT 071109: Läs på Flaskposten.

Dessutom har både svärmor A och min äldsta vän Hemulen tipsat om kvällens program i Kunskapskanalen. Det är dit Kindstrand flyttat. Att de tänker på mig! Jag blir så glad! Och det ska verkligen bli roligt att se programmet – jag läste biografin i våras och intervjuade (mycket kort) Boel Westin för RFSL:s medlemstidning KomUt då.

K hade by the way beställt Water for Elephants av Sara Gruen till mig men när jag idag hämtade och slet opp paketet insåg jag att hon beställt storstil! Besviken får jag skicka tillbaka och invänta nytt paket…

UPPDATERING 071109: Å, vilket fint program det var! Gunilla Kindstrand var så mycket mer lyhörd och uppriktigt intresserad än Anja Kontor i Gokväll-intervjun kring bokens utgivning. En underbar grej: hon uppfattade Westins integritetssignaler och fick inte för sig att luta sig fram och på ett förtroligt nu-är-vi-vänner-du-kan berätta-allt-för-mig-sätt fråga: Vem är du då i muminvärlden?!

Gunilla KLindstrand - en hjälte!

Gunilla Kindstrand – en hjälte

Strålande levnadsteckning

Utläst är numera Carina Burmans mästerliga biografi över Klara JohansonK.J. Jag är berusad och otalbar.

Anmälningarna i maj, när boken kom ut, var nästintill översvallande förtjusta och jag kan förstås inte vända mig emot skribenterna i, bland många andra tidningar, Svd, Tidningen Kulturen, Arbetarbladet och DN. Också Dagens bok (en sajt som verkligen rekommenderas) lovordade för någon månad sedan Burmans tredje biografi. Vid en googling på K.J.s fullständiga namn hamnade denna text överst.

Intressant – och jag hade gärna skrivit mer om saken om jag inte var så förbaskat lamslagen av huvudgröt, intellektuell stilltje och allmän matthet… Återkommer kanske i friskt tillstånd.

Till soffs med sjuklingen

Hej, jag kallar mig Ka och är sjukskriven. En vecka. Sjukskriven för första gången i mitt liv. Det känns omoraliskt och förfärligt. Jag saknar mitt jobb så att jag håller på att gå åt. Saknar till och med kafferasterna som jag brukar avbryta med ett barskt ”tillbaka till skrivbordet”.

Tillbringar dagarna till soffs med tre böcker. När K kommer hem från jobbet byter jag ut det tyngre gardet mot högläsning av Mosca Mye och de bannlysta böckerna av Frances Hardinge. Simpsons, House och CSI-TV bryter dock in riktigt ofta. Det blir så när K sitter vid fjärrkontrollen och jag inte orkar resa mig.

K.J. En biografi över Klara Johanson av Carina Burman är direkt underbar. Visst trampar hon rätt nära det allra mest privata – men ändå med total lojalitet mot den K.J. vars levnadsteckning hon skriver. Läsningen är fascinerande: Burman är i högform – precis som på seminariet med Ulrika Knutson på Bok&bibliotek 2007 där jag äntligen beslutade mig för att köpa i stället för att låna boken. Förlåt mig, biblioteket! Högt och lågt och min av Rosenlarv förlags återuppväckta fascination inför förra sekelskiftets kvinnliga författare växer sig här allt starkare.

Under bokhorornas fina bokkollo (som jag inte kunde njuta fullt ut pga jobbsöndag och förkylning) fick jag, liksom de andra, en goodiebag som var proppfull av böcker och skönhetsprodukter. Skönhetsprodukterna kom väl till pass. Som den relativt världsfrånvända produktanalfabet jag väl ändå får sägas vara, trots ivriga påhejningar från såväl mor som hustru, lider min hy brist på omvårdnad och håret skall vi inte tala om. Och böckerna – ah!, böckerna. Pappa: en av dem kommer att bli farsdagspresent till dig, en annan julklapp till svärmor och en tredje fick lillebror M med sig på resan tillbaka till sin studentstad. Men Fördjupade studier i katastroffysik (http://www.nok.se/) av debutanten Marisha Pessl läser jag nu och bortser från min annars lätt snobbiga (sedan min första träff med K kraftigt eskalerande) inställning till översatt vuxenlitteratur (barn- och ungdomslitteraturen läser jag översatt till jobbet och hinner sällan reta opp mig över direkt felaktiga översättningar där). 109 sidor in i boken konstaterar jag att den är välskriven och drabbande och att den, som många påpekat, för tankarna till bl. a. Donna Tartts The secret history. Jag associerar också till en collegeroman som främst vänder sig till ungdomar, Var är Alaska av John Green. Kolla in min flaskpost om boken här!

Efter den finfina julklappen av S och J förra året har jag blivit kateatkinson-frälst och bläddrar nu förstrött i One good turn som verkar vansinnigt lovande. Också här har vi skotten (bara några veckor kvar nu!) Jackson Broadie som sitt depressiva sinnelag till trots dras in i diverse mer eller mindre begravda osv mysterier och skamligheter. Å. Långt från de så ofta förekommande försupna, manliga poliser med familjetrubbel vinner Jackson mig redan tidigt.

Ja, det var ”all for now, folks!”.

Hej så länge. Nu ska jag skriva lite på ett reflektionsprotokoll i kvällskursen som jag nog inte hoppar av trots allt. Bara en dryg månad kvar och visst vill man väl unna Centrum för barnkulturforskning en HÅP?

Jamen hallå, va.

Här sitter jag och skriver mest ingenting för tillfället. Är förkyld och stackars och så vidare, läser två fantasyböcker som är avsedda för främst ”slukaråldern”, Carina Burmans underbara biografi över Klara Johanson, den förfärliga Årstamördaren av Magnus Nordin samt en hel hög kurslitteratur och massor av bilderböcker.