Plötsligt

är jag rörd och lila om halsen. Det ni! Tänk på det, ni som hänger på bibblor! Sticka en halsduk till favvobibliotekarien och ni kommer att få översvallande och jävligt tårdrypande tackmail.Kan ni begripa det – jag är någons (jag vet vems…) favoritbibliotekarie. Dethär kallar jag tajmning av bästa slag.

För övrigt har jag tusen saker att skriva på helt andra ställen än här men vill helst bara hänga just här alternativt i ett klätterträd av typen Kalles.

Tack för idag.

Annonser

Varför? säger alla jag känner

”Hur gammal är du” frågar lillebror och sätter upp en snorkig min. ”Jag förstår inte” säger Ka och ser ut som om det gör ont någonstans, långsamt.

Terry Pratchetts Discworld-serie är det mysigaste jag vet, upptäckte jag för några veckor sedan.

(Utrymme här för eftertänksam tystnad.)

Första gången jag läste Pratchett var på rekommendation av min dåvarande (mitt livs enda) pojkvän. Han var otroligt snygg och irriterande och jag läste Moving Pictures. Det är väldigt länge sedan nu och jag minns inte riktigt vad den handlade om, bara att den var rolig och att jag läste en till (kanske Colour of Magic, den allra första i serien), blev besviken och lämnade Discworld bakom mig. Och pojkvännen.

Flera år senare satt jag i en miljonprogramslägenhet i utkanten av Östersund. Tre månaders projektanställning i en främmande stad – guldläge att gå till biblioteket och låna någonting jag annars aldrig skulle komma mig för! Som ett litet barn en regning sommar plockade jag på mig alla böcker som verkade det minsta intressanta (i min inskränkta värld blev det inte så många) och någonstans i högen hamnade The Last Hero av goa gamla Pratchett. På något sätt var det kanske illustrationerna som lockade. Hiskeliga, hårdrocksestetiska, grälla, barnsliga… Lite som någonting man kunde hitta i avsomnade tidningen Brök, som jag naturligtvis aldrig läst ett helt nummer av. Men ändå. Lite härliga. Och berättelsen var…

Okej, såhär. På baksidan av en av böckerna stod att Pratchett är lika skojjig som Wodehouse.  Här vid tangentbordet är det en fördel om jag formulerar mina känslor och inte bara känner dem och då landar jag i att jag tycker att han skriver- dråpligt. Det ordet tycker jag inte om. Det låter som någon som skrattar med ett utdraget ”Hooo” åt bananskalshumor. Det låter som ett jätteflabb i en liten värld.

I alla fall. Jag läste Last Hero och uppskattade den, sedan tänkte jag inte så mycket mer på den saken. Förrän i december 2006. Ka och jag skrotade runt på en Bed & Breakfast i en väldigt liten, nästan vinterstängd stad. Inte mycket att göra och när jag läst ut min medhavda bok (singularis, till skillnad från Ka’s multituder av böcker varje gång vi åker någonstans) tog jag Hat Full of Sky ur en bokhylla på B&B’n. Då förstod jag inte att den var skriven för yngre läsare (det gör jag fortfarande inte), utan fröjdades åt den fyndigt skrivna texten och de otroligt burleska små skotska alverna. Kanske att jag tyckte att jag fick våldsfavoriten Joe R. Landsdales hjältar Hap & Leonard utan den genomsvarta botten han studsar dem och deras råa humor mot. Här var det lättsamt, fyndigt och elegant utan att man gick miste om underlivs- och fylleskämten.

Språket i Discworld-böckerna är omväxlande målande – en hund som äter kola ser ut som ”en gummigargoyl som tumlar runt i en diskmaskin” – och fullt av rumsrena underdrifter – sången om en ”lustigt formad grönsak” nämns ofta i förbifarten. (De två exemplen lade jag på minnet när Ka påminde mig, igen och igen, om att jag lovat att skriva detta.) Men böckerna svämmar över av det målande och det underdrivna; småleenden och fniss tumlar kring varandra mest hela tiden.

Särskilt i böckerna om poliskåren och kapten Sam Vimes (Vim betyder ”schvung” enligt mitt lexikon). Karaktärerna är technikolor-kulörta och sympatiskt skeva och berättelsena snuddar ofta vid en mörk botten, men döden är en samtidigt svalt allvetande och lite existentiellt virrig varelse som inte skrämmer. ”Livet är så kort, och ändå verkar människor vilja göra allt så komplicerat för sig – se bara på kanapéer” säger han någon gång.

Människorna på the Discworld (ja, världen är platt som namnet antyder men nej, det är inte så enkelt) föds och dör, däremellan pysslar de med sina mänskliga förehavanden (sina bildliga kanapéer) och summan av kardemumman är att det är helt, helt okej.

/Ke

Ka lägger till: Äntligen! Äntligen! Oh, mah dahling Ke har nu gjort det vi alla längtat oss blåtrasiga efter: fösökt förklara förträffligheten med Terry Pratchett. Och nog fanken blev jag mindre skeptisk när jag läste dethär än när jag läste Feet of clay...

Ånger

Nej döda mig inte; jag vill läsa om för återopplevandet av hundörade sidor och förstrukna rader i denna bitterljuva berättelse om födslandet, dödseln och livet däremellan. För åh, så vackert Birgitta Trotzig skriver om allt detta, infogat i berättelsen om depressionen, mellankrigstiden, undertidenkriget och Efteråt. Läste ut, gående, i trafiken och städerna som Mojan. Glad att jag aldrig någonsin haft intentionen att skriva recensioner (jösses, inte har jag tillräcklig sans och vett för något sådant) här utan kladdar, om så bara något litet, kring de dykningar jag gör.

Spolen, moderskapet och i viss mån även språket – det strängt religiösa – känns igen från Reglerna, kan det verkligen vara en slump att jag läser dem så tätt inpå varandra? Minns att jag upprördes över att det inre ursinnet (vansinnet?) tilläts ett så stort utrymme, kommer på mig själv med att om inte förkasta så åtminstone förringa böcker där självdestruktiviteten fokuseras och många gånger förhärligas —

för att i stället hänge mig åt de eländesskildringar där hotet kommer utifrån: klassiska hey yo we must go klassköngenusetnicitet. Hotenmönstren you name it intersektionalitet jamenvisst sörru och så då detta med hur det behandlas skriftligen. Uppbyggelselitteratur eller kanske, oh återigen, identifikation. Hoppsan, här har vi ett trött och till begripliga formuleringar oförmöget ka som kladdar igen.

Nå: i Dykungens dotter möter vi stor, vild och vacker poesi, lika mörk och synnerligen kraftfull som huvudgestalten-flickan, Trotzig kombinerar alltigenom fantastisk språkbehandling med såväl inblick i enskilda människors psyken som översikt över genomgripande samhälleliga skeenden och kopplingarna mellan desamma. Underbart.

Älskar Dykungens dotter och texten om densamma, har mångamånga citat, bjuder eder härmed ett av de finare, plockat ur den tidigare delen av boken för att inget av handlingen skall avslöjas:

Men den svaga punkten i försvaret var alltså flickan – fklickan som bara glittrade och dansade och sjöng och bar sig illa åt.

Och flickan var alltså född glad. Glad och vild, rund som ett klot rullade och klättrade och sjöng hon. Man tyckte ju i gården att med sådan härstamning borde hon ändå ha visat ett annat sätt att vara. Även om man inte kunde begära att hon själv skulle kunnat förstå sitt läge, det var hon ju ändå för liten till, borde situationen själv ändå ha avsöndrat något slags ödmjukhet, eller i varje fall stillsamhet, undfallenhet. Men ingenting sådant syntes hos flickan, hon var bara glad och rund och sällsynt kelen, syntes alltid bära på katter så fort hon kom åt. – Men felet med henne var också att hon redan från början hade liksom alldeles för mycket kropp: den störde: den var för mycket.

Nu kan jag äntligen tillåta mg att fullt ut läsa denna text av Kerstin Ekman.

Seså – gack nu till biblioteket och låna boken pronto!

Själv tänker jag glo på ful-tv och äta popcorn.

Återigen: I love [sekwa]!

Hörrni, ni kan ju tro att jag är sponsrad eller mutad eller vad fanken ni vill – det är jag icke. Köpte i ett rasande anfall av allmän bokhysteri (och läste) Claire Castillons två godbitar, befallde mig själv att invänta bibblans ex av Céline Curiols Utrop. Nu är jag mitt i det underbara (blev besviken över att hitta en spoiler i helgsvenskan) och älskar förbehållslöst. De av Sekwas böcker jag hittills läst (biblioteksälskaren får ursäkta) vill jag äga. Anteckningsivraren i mig nästan gråter över att inte kunna klottra ner marginalerna och stryka under de allrasom fantastiskaste formuleringarna. -Jamen kladda i bibblaböckerna, det är så trevligt att kolla andras kladd, säger ni kanske. Jag säger: Nej. I solidaritet med mina arbetskamrater som suddar fingrarna av sig för att låta varje biblioteksbesökare få sin egen läsupplevelse vägrar jag skriva ens ett Ah! i låneböckerna. Alltså, kära ni som känner mig, om ni vill överraska och ge en finemang present: Céline Curiols Utrop kommer att tas emot med öppen famn och vässad blyertspenna.

Apropå klotter, var det någon som kollade in denhär utställningen när det begav sig?

Den läsovillige likaledes stenhårde mannen/pojken/gossen anbefalles

The two-bear mambo av Joe R. Lansdale.

Som tidigare meddelats känner jag mig stundom som en femtioårig, lönnfet (inbillar jag mig av matvanorna att döma), svart och kolerisk bög. Därför är det, jag upprepar mig medvetet, riktigt fräscht att läsa om Leonards och Haps äventyr och irrfärder i Ku-Klux-Klan-land.

Grabbarna beger sig till Grovetown efter att (än en gång ha eldat ner grannens hus) vackra Florida försvunnit i jakten på sanningen om ett mord. Hap och Leonard råkar naturligtvis ut för en hel del otrevligheter och jag ser framför mig riktiga amerikanske actionfilmssekvenser under läsningen. Underhållande och rätt roligt att iaktta mig själv: exakt samtidigt som jag läser om högljudda män kastar jag hatiska blickar mot lika högljudda män som förpestar min tillvaro genom att skrika AIK-ramsor på de olika tåg som befolkar vårt vackra Storstockholm.

Ey, kids, denhär boken passar er prima! tänker jag, men vårt bibl har inte ett endaste ex av snubben i fråga varför jag kan ge opp missionerandet här och nu. Eller? Rätt ofta dyker frågan opp ändå – vad ska vi ge killen som aldrig läser en bok? Svar: Joe R. Lansdale. Köpkraftiga typer kastar sig härmed över valfri bokhandel (gärna fysisk) och köper opp sig ett lager.

Och, just det, taggen detektivromaner syftar på the good cop och the bad cop som bägge figurerar och har avgörande betydelser för händelseförloppet.

Om ungdomsboken som litterär genre

I syfte att försöka begripa mitt icke-engagemang* i Innan jag dör tar jag mig härmed i kragen: VARFÖR BLEV JAG BESVIKEN OCH NÄSTAN PROVOCERAD AV LÄSNINGEN?

1) besviken blev jag eftersom A – boken tokhypats på en hel del ställen och på andra åtminstone tyckts om i betydelsen gillats och B – smaken av Tillträde till festen hade ännu inte lämnat min oh så läshungriga skalle.

2) provocerad – av den enkla anledningen att Downhams debut klassificeras som vuxenlitteratur och därmed ernår en långt mycket högre status än exvis Tillträde till festen, Bryta om, Skuggan av den randiga vargen, Nu heter jag Nirak, i viss mån även Solveig Olsson-Hultgrens lovely serie om systrarna Andersson med flera godbitar som i bokhandlar och på bibliotek placeras på ungdomsavdelningarna dvs i skymundan dvs i skamvrån dvs ”De är inte riktig litteratur”. Men vad skiljer ungdomsboken från vuxenboken? I I ungdomsrevoltens tid – svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968 (1990) definierar Lena Kjersén Edman ungdomsboken såhär:

” i allmänhet […] en episkt-realitisk genre, där berättelsen är centrerad kring en tonåring. Ofta är det fråga om jag-romaner för att författaren, inifrån, med en ungdomslig jargong, ska kunna teckna identitetskriser och/eller samlevnadsproblem.” (s. 9)

Jahapp. Där hamnar mig veterligen en hel hoper böcker som i nuläget lanseras som vuxenromaaaaner. Ett eller flera exempel vore kanske på sin plats, men nu är det klämdag och JOBB dvs jag håller mig till barn- och ungdomsavdelningen. Jag kollar heller inte i Vivi Edströms Barnbokens form (1980), ety den är utlånad. Ulla Lundqvist noterar dock i sin Tradition och förnyelse – svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (1994) att:

”Huvudpersonens/personernas ålder brukar vara ett kriterium, men det är inte påtagligt: flera av åttiotalets ungdomsromaner har centralgestalter i tolvårsåldern eller yngre. En och annan gång för jag också in barn- eller ungdomsböcker som av förlag och bibliotek klassificeras som vuxenböcker […]: även här är gränsdragningen ofta godtycklig”. (s. 16)

Den godtyckliga gränsen, alltså. Frustrationen hos mig – som en och annan gång stött på s.k. vuxna låntagare som trots sin uppenbara nyfikenhet på somliga titlar vänder då jag visar dem till ungdomsavdelningen – är stor. Varför förblindas av klassificering, kategorisering och placering? Också i bloggosfären finns en hel del misstro mot ungdomslitteratur – vilket är mycket sorgesamt men naturligtvis även förståeligt, då många av bloggarna (haha, ordet är ju som fiskarna; bloggaren eller det bloggade – fiskaren eller den fiskade?) förmodligen råkat ut för litterära stolpskott vars form gör vem som helst, åtminstone mig, kräkfärdig. En, antar jag, allt annat än ny tanke: Borde biblioteken/bokhandlarna kanske ha separata hyllor för bruksböcker respektive litterära verk? Vem avgör i så fall litterariteten inom pärmar som ofta är förvillande lika? (Nej, jag antar att somliga redan anser att biblioteken är hårda gatekeepers som nogsamt håller de illitterära texterna långt bortom sig.) Hoho – här kan vi snacka kanondebatt på hög eller kanske snarare låg nivå! Endel bibliotek har numera särskilda hyllor för den kategori låntagare som kallas för ”unga vuxna”. Där borde (och så sker) crossover-litteraturen hamna. Om vi ställer i ordning en sådan här kommer jag för övrigt att kräva mumin- och VLMF-böckernas självklaraste förstaplacering där, trots att de är (något ännu värre än ungdomsböcker, nämligen) BARNböcker. Jag vill sträcka mig så långt som att låta allålderslitteraturen få ett eget signum. Men vad? Några förslag?

[Uppdaterat: Ja, här kom jag ju inte fram till några revolutionerande slutsatser. Besviken och provocerad blev jag kanske inte så mycket på/av Downham som på kringliggande omständigheter.]

AJÖKEN!

* nåja, jag blev onekligen tagen av XXX:s öde (och visst var det storslaget, hemskt och allt detdär, samt: jag gav den nog inte totalt odelad uppmärksamhet, jag menar: hur lätt är det att hindra ett hungrigt Ka från frukostfilen?) men jag har svårt att se det exceptionellt F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A med den.

direktrapport från sagohavet

Har precis läst högt Sagan om prinsessan Bulleribång av bulleribångdamen. Det var lite svårt att få 3-åringarna att hänga med i rytmen, så jag fick översätta och be dem hänga med och hjälpa prinsessan i sökandet och sedermera även räddandet av den drakfångne prinsen. Men det var det väl värt, allt för att sprida hejdundrande Hannele Mikaela Taivassalos ord till folket!

Kolla, värsta förhandsglutten

Jag bläddrar i lista 9 (fackspråk) och ser 083, minns något jag kort hörde igår i radion: Karin Magnusson och vad-han-nu-heter-med-programmet-som-bär-hans-namn talte om den, och kollar detta. Hoho! Detta är informationssökning på hög nivå! Antar att boken kommer att beskrikas om inte lika hett som Myggor och tigrar, så åtminstone med kraftiga skall. Voff!

Minns Köpenhamn

… då biblioteken var stängda. Aj, vad arg jag var:

Efter kartoteket

måste jag läsa Lotta Lotass Den vita jorden (för åh vad jag älskar min röst skall nu komma från en annan plats i rummet!). Av uppenbarliga skäl nästintill omöjlig att ha på bibliotek kommer denna experimentprosa att inom kort ha hamnat i min ägo.

Påminns f.ö. vid läsningen av dagens boklördag även om I Gorans ögon som jag intresserad uppfattat tidigare någonstans. Justdet, via ypperliga Dagens bok förstås.

« Older entries