God jul önskar Gröna rummet

och dissar en hajpad fantasydebut. Varsågoda:

I ett lovvärt försök att ‘låta kvinnor ta större plats i berättelsen’ berättar Henrik Larsson en storslaget svulstig hjälteberättelse på 570 tröglästa sidor (jag tröskade mig igenom dem under loppet av det gångna dygnet).  Och visst förekommer endel fina kvinnoporträtt men det gnider ändå jävligt hårt i detta gröna rum att den kvinna som åtrås allra högst och som (såklart) blir hjältens käresta, är ungefär hälften så stor som någon annan: tunn, liten och lätt som en älva. Vår hjälte Erik Varg Halvöra Krigarhjärta Ragnarson (omg…) är tvärtom en halvjätte och får såå jäääävla stora muskler när han arbetar som slav i början av boken!

Det finns bra fantastik och det finns dålig. Dethär är förvisso välskrivet och genomarbetat, men de rätt unkna greppen och det allt annat än nydanande innehållet (visst, författaren har skippat monster och annat – men det finns det fler som har gjort) drar ner helhetsintrycket rätt rejält. Kanske hade jag varit lika hänförd som dessa tossor om jag inte läst en och annan fantasyroman tidigare – eller om jag liksom suktade efter tradition och rajraj. Nu gör jag inte det och upprepar: boken är UNKEN.

Förresten hade jag nästan lovat mig själv att inte göra någon topplista – och jag har redan gett opp min ambition att skriva in varje bok jag läser här på sidan, men nog blir det kanske en lista över det bästa jag läst under 2008 framåt nyår.

Ajö och, javisstja, God jul!

Annonser

6 kommentarer

  1. lena kjersen edman said,

    21 december 2008 den 12:13 e m

    God jul Ka.
    Julgåvan till en hängiven och ibland förvirra läsare från en annan hängiven och ibland förvirrad läsare blir ett citat av en författare och konstvetare som vi båda uppskattar – Siri Hustvedt:
    ”Den enda konst jag är intresserad av är den jag inte förstår.
    Det är som en liten motor som arbetar i min hjärna.”

  2. ka said,

    21 december 2008 den 7:17 e m

    O, tackar ödmjukast. Men jag har inte läst ett ord av SH – kanske tar jag mig tid till det under det kommande året? Och ”förvirrad”, jo alltid. Särskilt i dethär inlägget?
    Många hej!

  3. lena kjersen edman said,

    21 december 2008 den 10:08 e m

    ajajaj, då mindes jag fel.(Siri och Ka hade alltså inte mötts…. Ännu.)
    Jag prövar med ett citat av en annan av kompis. Också din?
    Onkelskruttet, nämligen, som här önskar Ka och alla Kas läsare frid och fröjd;

    ”Onkelskruttet var hemskt gammal och hade lätt att glömma. En höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är litet melankoliskt att glömma de andras namn men bara skönt att kunna glömma sitt eget. Han brydde sig inte om att stiga upp. Hela dagen lät han nya bilder och funderingar komma och gå som de ville, sov lite ibland, och vaknade igen och visste inte alls vem han var.
    Det var en fridfull och mycket spännande dag.”

    Ur Tove Jansson: ”Sent i november”

  4. ka said,

    22 december 2008 den 6:06 f m

    Såja, sådär ska det låta! Onkelskruttet och jag är gamla vänner!

  5. ka said,

    23 december 2008 den 8:30 f m

    PS.
    Den inleds med att en nioårig pojke (man förstår tidigt att jagberättaren är äldre nu, och ser tillbaka på sin barndoms med den vuxne mannens ögon, varför ingen behöver bli förskräckt över att huvudpersonen i en ungdomsbok bara är nio år gammal) blir den ende överlevande när byn överfalls av sydlänningar. De fruktansvärda syner han får se är inte nådiga, och nu tas han med söderut för att bli slav. Han arbetar hårt med att bära sten (blodsten och saltsten) och får två goda vänner – dels flicktjusaren och prinsessan som sålts som slav för att komma ur vägen för den elake broderns grymma expansionsplaner… Prinsessan är fantastisk på alla sätt och vis. Hurra osv. I lönndom tränar hon upp de bägge kamraterna till att bli skickliga krigare. Hon själv är i det närmaste en hjälte. Snart måste de fly från de onda och är ett tu tre fria, på rymmen. Mannen som först hämtade lillkillen är nu dens skuggväktare (tusen år gamla eder har svurits) och svikit, men återkommit osv.

    Och VARFÖR undrar jag, VARFÖR är det samma gamla tröttsamma ”bakom varje framgångsrik man finns en kvinna”. Kan det inte vara tvärtom för en gångs skull? Kan inte Eriks stora hjältedåd bestå i att han stöttar prinsessan så att hon kan bli drottning?

    Till skillnad från många andra fantasyromaner förekommer knappast några monster eller andra knasvarelser. Det som i stället… och det finns många liknelser med nordisk mytologi. En annan, lovvärd, skillnad är att Larsson grumlar till gränsen mellan ont och gott. Dödandet för dödandets – eller hederns?, maktens? – skull.

    Boken har ett svulstigt, sagoaktigt tilltal och jag kan mycket väl förstå att mastodontromanen har en hel del fans här och där. Säkert skulle den fungera som storfilm – jag kan naturligtvis inte låta bli att dra paralleller till särskilt Sagan om de två tornen. Samtidigt kan jag inte låta bli att

  6. ka said,

    23 december 2008 den 8:31 f m

    … liksom säga: UNK!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: