Det var det hele!

Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:

I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.

Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.

Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.

Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.

Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.

Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.

Hejdå!

* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.

** alla?

*** under den förfärliga föreläsningen

PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.

Annonser

14 kommentarer

  1. Helena said,

    15 oktober 2008 den 11:31 f m

    Oh ja, Cordelia är ett ljuvligt namn, det har jag tyckt ända sedan jag som minibokhora läste Anne på Grönkulla. Annes låtsasvän (hon som bor i vitrinskåpet, har jag för mig) heter just Cordelia. Om min förstfödda blir en dotter ska jag lobba för att hon ska få heta Cordelia.

    (Fast Cordelia i Buffy är ju så… jobbig? Och elak mot Willow, iaf i början. Hatar poppisbrudar, fastän jag borde vuxit ifrån det.)

  2. ka said,

    15 oktober 2008 den 11:55 f m

    Just det, låtsas-Cordelia! Och visst fanken är Buffy-Cordelia vidrig, men jag gillar att hon är minst lika skruvad som de andra. Dessutom skärper hon ju tills sig och blir riktigt god ibland. Samt: är inte du en poppisbrud? Det trodde jag 🙂

    Visst kan man hata dem, det är klart. Särskilt om de är elaka. Fast jag tror att de blir snälla om man kramar dem tillräckligt hårt. Om inte annat blir de i alla fall förlamade.

  3. Helena said,

    15 oktober 2008 den 12:02 e m

    High school-poppisbrudar, såklart. 🙂 Fast det är nog lite hatkärlek där, se t ex Heather 1 och 2 i Heathers.

  4. ka said,

    15 oktober 2008 den 12:07 e m

    Aha. Dedär som hade långa, svallande hår och som bräkte på amerikanska och hatade alla med glasögon? Förresten: läs denhär boken! Jag tror att du skulle få ut mycket av den! Den kom ut på originalspråk 2005 och borde finnas på din bibbla. Jag har hundörat och antecknat på tok för mkt för mitt eget bästa och längtar massor efter att prata om den med andra läsare.

    Kanske gör jag en kupp när vi ses i läsecirkeln nästa gång: kräver att vi läser kuddboken parallellt med näst-nästa bok. Och det trots att vi efter Oates kom överens om att aldrig mer gemensamhetsläsa böcker på över 300 sidor…

  5. Helena said,

    15 oktober 2008 den 12:08 e m

    Jag ska kolla om de har den engelska upplagan på bibblan! Bara draget att skriva en 700-sidig (800-sidig?) ungdomsroman känns ju väldigt pro-Helena, såhär helt spontant…

  6. ka said,

    15 oktober 2008 den 12:13 e m

    Exactly!

    Och om du inte hittar boken på den vanliga bibblan kan du leta opp den här: http://www.lb.stockholm.se/absok/

    eller här: http://libris.kb.se/

    (och be om att få göra ett fjärrlån)

  7. Ika said,

    15 oktober 2008 den 6:37 e m

    Åh, nu vet jag inte om det är en bra idé qatt jag läste det här innan jag har läst ut boken och innan jag har skrivit min recension, men det må vara hänt. Du varnade trots allt för spoilers i början, så jag får väl skylla mig själv.

    Jag funderar på det här med att du inte köper att det är Cordelias bok – för det gör jag verkligen, jag kommer på mig själv med att tro att det verkligen är hon som har skrivit den, trots att Chambers har sitt namn på pärmen. Men jag har å andra sidan bara läst en av hans tidigare böcker. Kanske måste man ha din helhetsblick för att genomskåda henne, ursäkta: honom?

    Jag har just nått den gröna kuddboken, och reagerade förstås på det formexperiment som företas. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det – varning till nytillkomna, det här kan också ses som en spoiler – och känner mig ibland fyrkantig i min önskan att Chambers skulle ha försett mig med läsarinstruktioner. Har han en tanke om hur a- och b-sidorna ska läsas – för han måste ju ha haft en tanke med att skriva boken på det här sättet. Ibland blir jag frestad att helt enkelt dela upp dem i två jämnstora sjok – läsa A före B, eller tv’rtom, men så blir jag rädd att jag ska gå miste om något viktigt. Jag säger inte att jag nödvändigtvis ogillar det här formexperimentet, bara att jag än så länge upplever det opraktiskt.

  8. ka said,

    16 oktober 2008 den 5:38 f m

    Ja, skyll dig själv 🙂 Jag tror nog att du kan glömma det jag skrev innan du börjar skriva ditt. Särskilt om du skriver annat emellan. Heja!

    Intressant dethär med att du tycker att det är Cordelia. Jag vill så gärna tro det, särskilt mitt i den gröna kuddboxen. Ändå (eller kanske: just därför) lyckas det inte. Men jag förstår att det verkligen kan tolkas så. Därav mitt tipsande på Flaskposten.Jag vet precis vilka personer som kommer att älska denhär boken förbehållslöst. Jag skulle kanske ha gjort det om den varit lite kortare och mer samlad. Som det är nu, kan jag bara konstatera att jag är imponerad men inte golvad.

    Minns förresten att jag blev frustrerad över (a) och (b)-uppdelningen till en början, men hittade en fin rytm efter ett tag. Sedan blev det riktigt svårt att ställa om till det linjära läsandet – efter de ca 200 sidorna kaos. Dethär är för övrigt ett experiment som jag stött på i någon/några av Chambers tidigare böcker, men då har det handlat om ett fåtal sidor, aldrig en ”hel bok”.

  9. Ika said,

    16 oktober 2008 den 10:43 e m

    Jag drar faktiskt lite åt det golvade hållet ibland, men vi får se vad helhetsintrycket blir. Det är i alla fall ett mycket gott betyg att jag än så länge inte blir stressad av den enorma textmängden, utan mestadels njuter av att det finns så mycket. Och så gillar jag att den är så skriv- och läsinspirerande, för ja, jag är en sucker för sånt.

    Men nu är jag nyfiken på hur din rytm såg ut i den gröna kuddboxen. Jag har oftast läst ett sjok i endera delen, tills jag nåt ett bra ställe att pausa – en mellanrubrik eller ett nytt stycke, och sedan ”läst i kapp” i den andra. det funkar rätt bra när jag sitter i soffan och läser sammanhängande perioder, men är knepigt när jag läser i sängen och vet att jag kan somna innan jag når ett lämpligt paus-ställe OCH hinner läsa ikapp den andra delen. Det är som med vanliga böcker, fast dubbelt upp.

  10. ka said,

    17 oktober 2008 den 9:55 f m

    Jag är nog också golvad – trots allt! Tänker ju mkt på den fortfarande. Just dethär med mängden gjorde ju verkligen att jag, liksom du, bodde i texten mycket längre än med de kortare romaner som är så mycket vanligare. Trots detta håller jag fast vid att jag Chambers (och inte minst boken) skulle ha vunnit på en stramare redigering.

    Min rytm… Den började ungefär som din, men efter ett tag upptäckte jag att jag kunde sluta mitt i ett stycke – faktiskt mitt i en mening! – för att sedan hitta dess parallella motsvarighet i den andra texten. Det krävde visst arbete, motstånd, whatever, men/och det var just det jag gillade bäst med den gröna boxen. När jag därpå började med den påföljande, saknade jag som sagt detdär fram- och tillbakatittandet, bläddrandet och de (skenbara?) tillfälligheter – som gjorde att min läsning blev just den läsning det blev. Här är det inte tu tal om att varje text blir till i mötet med läsaren.

  11. ka said,

    17 oktober 2008 den 4:03 e m

    Å, finaste fina tonårsläsecirkelnhar just pratat Innan jag dör och jag kunde inte låta bli att dra in Cordelia i ungefär allt vi sa. Så nu måste jag visst köpa kuddboken i minst tre ex så att vi kan läsa den tillsammans på var sitt håll över jul och diskutera den över vårterminens första litterära fika.

  12. Kevin said,

    23 oktober 2008 den 7:40 f m

    Till Karin the librarian: Cordelia – Kung Lears tredje dotter i Shakespeares pjäs heter Cordelia, hon är den – till skillnad ifrån systrarna Goneril och Regan – som vägrar ljuga om sin kärlek till sin pappa. När han delar upp kungariket mellan döttrarna ska de hålla var sitt tal; Cordelia har inget att säga. ”Inget? Inget kommer av inget, tänk igen! Du som jag aktade över alla andra och hade hoppats bo hos i min ålderhöst!” ”Nej, inte kan jag dra upp hjärtan min till munnen och få den att tala,” säger hon ungefär. Ja, han slänger ut henne och hon blir avrättad i slutet av pjäsen, efter att kungen blivit blind och galen. Cal – namnet härstämmar nog från Caliban i Shakespeares The Tempest, Stormen? Caliban är en vildpojke som Prospero tar under vingen – ”Du lärt mig att tala men nu så kan jag bara förbanna dig!” säger han till Prospero. Ja, han försöker våldta Prosperos dotter Miranda och blir utslängd. Cordelia Kenns pojkvän Will, hans namn är kanske uppenbart.

  13. Kevin said,

    23 oktober 2008 den 7:41 f m

    Jag glömde skriva att Wills träd-polare Ary, hans namn kommer nog från luftfén Ariel i Stormen.

  14. ka said,

    23 oktober 2008 den 7:46 f m

    Dethär blir ju en smula konstruerat, eftersom det är jag som klistrat in Kevins kommentarer från ett mail, men ok då:

    Jag mindes inte Cordelias namn – bara Gonerils och Regans (var så himla förtjust i deras äcklighet när jag läste pjäsen i gymnasiet). Och namnen från Stormen känner jag alls inte igen – mitt enda stormkomihåg är åttiotalsfilmatiseringen. Starkast intryck på det då 12-åriga kaet gjorde snubben som knullade getter i en grotta på en grekisk ö.

    Så mycket för att vara beryktad ‘lärd’ bibliotekarie… Jag skäms, och kryper härmed till korset. Samt tackar för upplysningarna, för det är det här som är livet – lärandet osv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: