Och så vidare.

Det är som sagt mer IRL än online just nu. Kanske beror det på att det är höstlov och att mitt arbete kräver innovativa lösningar dagarna i ända? Igår gjorde exvis unge herr låntagaren R.J. och jag bokomslag till våra kommande bästsäljare. I förrgår förestod jag pyssel så det stod härliga till. Samtidigt måste jag komma på 9-bokstaviga ord varje dag för att barnen ska ha något att göra, dvs leta spöken på bibblan. Idag är det konsert i samlingssalen och i morgon berättar jag för en hoper oskyldiga små om hur de gick till när jag slogs mot en varulv senast. Ni förstår.

Läsningen av läsecirkels-Sleepy Hollow på tåget bryts ständeligen av genom unga lovrusiga personers försorg. Bläckdöd är så tung (både fysiskt och innehållsligt) att jag inte orkar med mer än ett kapitel i taget. Så: nej, här blir inte mcket skrivet eller läst.

Annonser

Jahapp.

Ett år har gått sedan dethär hände.

Hörrenini,

käcka typer som pallar kolla grönan när kaet är borta dvs återfinns IRL i stället för online – kika lite här eller här om ni är värsta sugna. För där är det ka också. Alltså äsch osv.

Samt: jag är så glad att jag åkte till västkusten i somras. Å.

PS. Nu kan ni nog börja kommentera igen. Jag hade visst tramsat till det lite.

Det var det hele!

Så brukade en av mina favoritfigurer i barndomstevens Solstollarna* utbrista, käka lite wienerbröd och åka hem till Danmark. Så utbrast även jag idag igår efter lunchen, när jag hade smällt ihop Det här är allt. Och såhär då:

I sin nya och sista (ungdoms-)bok tar Chambers ett helhetsgrepp om den samling som brukar kallas för Danssviten. Många** av de teman och litterära grepp som behandlats i de föregående delarna (se bland annat dessa inlägg) återkommer i Cordelias bok – ett projekt som påbörjas när berättarjaget, den nittonåriga Cordelia Kenn, fått veta att hon väntar en liten flicka. Ni som ”inte vill veta hur det går” dvs är livrädda för det som i vår amerikaniserade värld kallas för spoilers kan förresten hoppa över att läsa denhär texten, för jag är inte av den uppfattningen att handlingen tillhör bokens främsta förtjänster.

Sex och sexualitet. Javisst återkommer Chambers till sin fascination för sex. Sex, sex, sex. Och jag håller med: sex är spännande! Jag är för övrigt mycket nyfiken på hur denhär boken kommer att tas emot av kritiker. En uppburen författare med en mängd kritikerrosade böcker bakom sig skriver som äldre man om sex ur en ung flickas perspektiv, allra helst om en ung flicka som möter en äldre man (s. 515 bl a) – känns det igen? Döden. Mamman är död och Cordelia bor växelvis hos sin far, växelvis hos moster Doris. Relationen yngre-äldre. Cordelia närmar sig och blir snart vän med engelskläraren Ms Martin – Ms M – Julie. Andlighet och sökande. Med Julie övar Cordelia meditation. Skrivande och läsande. För boknördar med skrivarambitioner lär stora delar av Cordelias kuddbok vara av stort intresse. Denna tonårsflicka som fullkomligt älskar att skriva är i det närmaste besatt av det och skriver långa metastycken om just skrivandet. Cordelia älskar även Shakespeare och refererar ibland nästan maniskt till hans verk. Naturen. I dethär fallet TRÄD. Triangeln: pojke-flicka-pojke. Här något förändrad: Cordelia – Will – Arry (och, när Will lämnat C: Cordelia-Arry-Cal). Musik. Cordelia spelar (klassiskt) piano och älskar oboeisten Will. De ägnar många timmar åt spelande (och OH så pirr-underbart det är i början, när…) Kärlek. Hela tjocka svämmande romanen är sprängfylld av kärlek. Ett av de vackrare partierna beskriver Cordelias vänskap med underbara, fina Izumi (”Jag kysser bort din ledsenhet”). Och så vidare.

Hur mycket i boken är förresten Cordelia och hur mycket är Aidan? Inte bara ett avsnitt (men jag tänker särskilt mycket på s. 587 och däromkring) låter misstänkt likt det Aidan Chambers själv sa*** (i dethär fallet om hans behov av att äga, inte låna, böcker). Jag börjar alltmer hålla med en av stammisarna på jobbet när han säger att boken känns som ett hopkok av Chambers rester. Jag blir aldrig helt övertygad om att det är Cordelia som för talan. I stället drabbas jag av lite besvärliga känslor kring Chambers ambition att ”lära känna Quinnan”. Jag menar HEY – mystifiera inte kvinnor! Män är inte från Mars – lika lite som kvinnor är från Venus.

Samt: jag kan inte låta bli att tänka på Nick Hornbys Slam. Kan inte utveckla det närmre nu, för här är det andra grejer på gång.

Och slutligen: Chambers gapar över för mycket. Boken blir alltför lång och disparat. Visst kommer den att finna läsare som slås till marken helt och hållet och som kommer att bibla (som i göra-den-till-bibel, inte bibliotekifiera den) den rakt av, men för mig känns det trots allt för ofärdigt. Jag tror mig förstå tanken: här har vi en tonårsflicka som, och här kan jag inte låta bli att morra vid minnet av föreläsningens rätt pisstråkiga syn på mäns/kvinnors tänkande, aldrig lyckas färdigställa sitt samlade material eftersom döden kommer och knasar till det. Visst blir det ostrukturerat – men den avsedda autenticitetskänslan uteblir åtminstone hos mig. När det sedan i slutet visar sig att ‘boken sammanställts’ av två efterlevande (varav en är engelsklärare och oerhört bevandrad i litteratur) känns den på tok för spretig.

Skönt är detta: alltigenom boken håller Cordelia strikt på att hennes skrivande skall vara privat. Visst: hon skriver sms, mail, lappar, brev, listor och andra saker för att kommunicera – men allt det hon skriver i sin kuddbok och det hon senare tänker sig ska bli en hemgjord bok till dottern sker bak lyckta dörrar i allsköns privatliv. Dvs hon sitter inte på ett internetcafé och bloggar. Cordelia skriver för hand eller på sin laptop, aldrig så att hon syns, aldrig så att det syns. Bloggosfären är ett icke-existerande faktum i Cordelias och Aidan Chambers land.

Hejdå!

* fast mest av allt älskade jag Sångbåten.

** alla?

*** under den förfärliga föreläsningen

PS: Visst är Cordelia ett ovanligt snyggt namn? Jag upptäckte det först i Buffy the Vampire Slayer. Och här får jag blomma ut i en Cordeliaorgie: ovanstående text nämner namnet 15 gånger.

Done!

Utläst är nu (över lunchen) Det är är allt. Återkommer när jag har tid. Men jag måste redan nu få skriva att jag verkligen kommer att sakna Aidan Chambers samarbete med Katarina Kuick (åtminstone i ungdomsbokform).

Kan man hindra ett litet ka från att blogga?

Mja, jo. Kanske faktiskt. Anteckningsböcker och flaskpost fungerar också. Men det, kaet alltså, måste inom kort få vuxenbloggskriva om Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok – som varit längtbok länge (nästan lika länge som Glitterscenen varit det). 366 sidor tillryggalagda och … I’m in! Underbart att den är så tjock: 848 sidor.

Och så knastrandet av döende löv då, mitt i solen. Samt oerhört vackra kaffekonserten jag var värd på igår. Piano+violin. Där missade ni något.

Såhär då:

kolla in nya flaskposten om ni är så himla nyfikna på vad jag läser.

Det blir mycket barn- och ungdomslitteratur just nu.

Flaskposten har legat nere sen 25/9 och vi är jätteledsna för det. Vi som skulle smälla till med treårskalas och allt! Så nu i lördags träffades Johanna, Sofia och jag för att skapa en ny flaskpostenblogg. Resultatet som än så länge får betraktas som ytterst ofärdigt och i mesta laget som ett rent experiment kan ni beskåda här.

Suveränt språk?

Förlagspresentationen påstår det. Håller jag med? Inte riktigt. Men nog är läsningen av Gamiani eller En orgie i två nätter förnöjsam. Nyutgåvan har ett särdeles talande omslag och det är lite nervöst att läsa boken på Tvärbanan. Och motsvaras omslagsfotot av innehållet? Burleskheten återfinns måhända ini, fast allra mest tycker mitt pryda jag att berättelsen är GORY som i äcklig. Den lesbiska sexualiteten beskrivs ur en ung manlig voyeurs föraktfulla (och sedemera kåta) ögon och AH! här finns inte utrymme för ömhet – bara raseri, anfall, fruktansvärda vapen, attacker, förkrosselse och lidanden. Nja, inte bara – nog framställs orgierna som en kamp mellan dessa hårdheter och då det njutningsfyllda. Och vinnaren är… ja, det har ni nog förstått.

Att läsa Gamiani igår, samma dag som Djurens rätt demonstrerade mot sexuellt utnjyttjande av djur tillförde ytterligare en dimension. Jag gjorde misstaget att läsa upp ett avsnitt högt för J och S. Förlåt! S hade tänkt demonstrera, men var tvångskommenderad till möte med J och mig. Hundar, åsnor och andra djur ”eggas” till ”kamp”… Jag läste om nunneklostret och åsnan. Ni förstår. Förlåt igen!

Bäst av allt är bilderna – originalillustrationer från 1833. K plockade genast fram Erotika – Erotisk konst och litteratur från alla tider (Forum, 1992). Och nu åker jag till jobbet, så ni får nöja er med detta disparata ordflöde. Såja, ajöken. Kanske återkommer jag. Eller så får ni kolla in BTJ-häftet om någon månad eller så.

Åh!

är det enda jag skriver nu – åh!

Eller såhär då: shit så nära och aj och dået blir plötsligt här.

Så underbart med 18 hårdfakta i slutet av boken så att jag inte måste dö en gång till.

Dödgrävarens dotter =

första vuxenboken av Joyce Carol Oates som jag faktiskt läst ut. Blonde stod mig opp i halsen efter hundratalet sidor. Inte fan kan DGD mäta sig med finfina ungdomsböckerna? Njae – kluvenheten hos mig: ah, jag vet inte vad jag tycker. Jovisst: i nedslagens tidevarv, i min –.- snuttifierade ryckiga vardag full av läsningar om korta skeenden – ja, nedslag, alltså – blir jag djupt lycklig av att unna mig lyxen att läsa en mastodontroman. För det är lyxigt för farao. En bra bibliotekarie är en bred bibliotekarie är en snabbläsare och gillar rekommenderar konsumerar korta många böcker. Att därför kasta sig in i en tjocksmock (och nej, jag tänker inte kommentera författarens [brist på] kroppshydda, eller äh det gjorde jag visst precis) och hennes textuniversum gör gott. Krävande läsning emedan det inte går att skumma (en cirkelmedlem var av annan åsikt visade det sig under gårkvällen) och så då detta för mig ovanliga svepet över tidsperioder jo jag tackar jag och det inte demonstrativt nej HEJ.

Trummar mig genom folkmassan mässfadd, forcerar en och annan barnvagnstossigklump, köper från storförlaget inbunbdet, dyrt (men svärmor fyller snart år) emedan bristen på andningsbar luft och tystlåtna bordsgrannar gör läsningen av den engelska medhavda litteraturen The Gravedigger’s daughter ohållbar.

Och nej, dethär är inte en recension, är en rapport, är vad jag skriver under tvång, är pangpangpang ”nuharjagläst”, är: Joyce Carol Oates kan jag nu säga att jag har läst. Och nog fan dras jag till våldet och svulsten som kallas språket, inte hakar jag upp mig på det cirkulärt repetitiva i narrationen och: ja, jag vet i vilka händer jag kommer att sätta boken. Gott så. Men långt ifrån det bästa jag läst – javisst.

Det känns som att jag har klättrat, svettats mig uppför storberget och åkt rutschkana ner. För AH breven i slutet! Sådan lättnad skådar jag sällan hos mig själv.

Ajöken så länge, nu läser jag ut vackerboken om pojken i självdestruktionens djupare stadier och faller handlöst pladask o’boy!

« Older entries