Aidan Chambers + Katarina Kuick = fin förening

Jag gillar att läsa om tonårsfavoriterna. Således beslutade jag mig för att läsa om en viss danssvit inför utgivningen av Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok. Utläsningen av Tullbron, strax efter bokbytet, var storartad. Känner ni till den, Aidan Chambers 4e del i danssviten? Jo, jag har skrivit om honom och sviten tidigare, tänkte ha läst hela inför bok- och biblioteksmässan, men hinner inte. Nog för att jag borde klara av Vykort från ingenstans ingenmansland innan onsdag, men This is all tycks vara en rätt tjock historia och varken den engelska eller den svenska har kommit till vår bibbla ännu.

Hsh, Tullbron alltså. Ja, finare än exempelvis Nu vet jag (läste den gamla översättningen som i likhet med Spelöppning och Dansa på min grav kändes hysteriskt tidsbundna) mycket tack vare Kuicks fina språkkänsla. Men när man läser denhär sviten (förvisso inte i ett svep, men ändå) med relativt korta mellanrum kan man (äsch, jag menar ju jag:) kan jag lugnt konstatera att Chambers följer ett och samma mönster i sina böcker. Huvudpersonen är en lätt plågad tonårig kille som älskar/lever för att skriva. Han dras/kastar sig in i en dramatisk räcka skeenden som ofta involverar en jämnårig kille och en gärna något år äldre tjej. Inte sällan tjuter sirener och mödrar om varandra. Om dethär skulle jag kunna raljera, visst fanken skulle jag kunna göra det, men jag faller till föga och sällar mig till den i det närmaste eniga kritikerkår som hyllat Chambers alla verk.

För nog jävlar är Tullbron bra. Jan (eller heter han egentligen något annat?) har tröttnat på att befinna sig mitt i Det Stora Grå, hoppat av skolan och tagit anställning som tullvakt i ett litet samhälle långt hemifrån. Breven från mamma är pladdriga och påfrestande, men mest av allt störs Jan av flickvännens ivriga kärleksbedyranden. Bättre är det då med Tess, arbetsgivarens dotter, och småningom även Adam – den mystiske killen som dyker upp invid tullbron och beter sig som att ingenting är självklarare än att han tillhör dem. På sedvanligt Chambersvis är texten en blandning av olika berättare tillika berättande; inbrott, avbrott och utbrott. Jag sugs in och fastnar för söndrigheten och gåtfullheten, irriteras över det typiskt sega, nästan paralyserade draget hos den deprimerade. Jo, nog håller denhär boken än – och jag ser fram emot att ta med mig Vykort från ingenstans ingenmangsland efter jobbet i morgon.

Och tänker slutligen: den enes bröd, den andres död!

Men vad det handlar om får du ju först reda på när du läser Tullbron.

Annonser

2 kommentarer

  1. ka said,

    29 september 2008 den 2:35 e m

    Vykorten avslutades, för den som önskar veta, sittande i V-hallen på Bok&bibliotek 2008. Ögonen grumlades storligen av det förfärliga seminariet.
    Nu väntar jag bara på att få läsa recensionerna av Dethär är allt. Cordelia Kenns kuddbok. Temat känns igen från en av förra årets mer debatterade ungdomsböcker: äldre man skriver om sexualitet ur en ung kvinnas perspektiv. Vojvoj, hur ska nu dethär gå?

  2. 21 december 2010 den 11:00 e m

    […] om samma: Ka på Gröna rummet tyckte den var fin, window.fbAsyncInit = function() { FB.init({appId: "121686904527170", status: […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: