Sonya Hartnett är ljusare

Jag vet, jag borde egentligen skriva om vad jag tyckte om debatten (rätt opplivande, men jag gick inte därifrån helt tillfredsställd) och hur det gick med läsecirkeln idag (vi var tre tappra typer som dök opp och pratade Eddie vs. Edward). Men nej. Jag är trött, sjuk och ynklig. Tillbringar aftonen i soffan med Sonya Hartnett. Om Samuels cirkuslada kan du läsa här.

The Ghost’s child är direkt underbar. 192 ljuvliga sidor poetisk saga gör mig alldeles varm och vemodigt glad. För: kärleken, åldrandet och livet självt samt inte minst just denhär berättelsen om desamma är något av det finare jag läst av Hartnett hittills. Skuggan av den randiga vargen och Thursday’s child tillhör förvisso helt andra, mörkare, dimensioner och bör kanske inte jämföras med detta verk, men O!, så bitterljuvt det är att sitta tätt intill Matilda och den namnlöse pojken, i det kalla huset som fyllts med betydelsebärande ting från världens alla hörn.

På något sätt förs tankarna till Lighthousekeeping, men HEY läs dem oberoende av varandra. Det är bara vaga likheter vi snackar om.

Och, äntligen!!, nargonen som jag saknat så mycket befinner sig åter i min läsning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: