Gårdagens frustration över kvarglömda

Inte hela världen, ej att förväxla med Not the end of the world, löstes med vin och Ful. Ensam i hemmet efter lördagstjänstgöring virade jag ner mig i soffan med filt och ostar. Läste. Och läste. I morse återstod 50 sidor, vilka numera är ett passerat kapitel. Ergo: jag har läst ut boken.

Enligt baksidestext (samt övrig förlagsinfo samt ett flertal googleträffar) är detta den första delen i en ”serie om en skrämmande vacker framtid” och javisst är det skrämmande – precis som Westerfelds två tidigare romaner som hittills givits ut på svenska. Medan de två förra (Ute/Inne och Parasit) tycks utspela sig i en värld parallell med vår, får Ful betraktas som en klassisk dystopi: efter att en större och, förstås, självförvållad katastrof eliminerat ”rostisarna” (dvs. vår tids människor) är bor människorna på tre olika platser: i Gamlingby (de gamla och småttingarna), i Fulingby (12-16 års ålder) och i Snyggingstan (efter operationen). Till skillnad från en del ungdomsromaner i denhär genren – dystopins – nöjer sig inte Westerfeld med att låta sina protagonister beklaga och i vissa fall fördöma dået med en hoptotad spänningsberättelse som en desillusionerad författares ursäkt för att just beklaga och fördöma nuet. Här utgör i stället rostisarnas historia en vagd skisserad kuliss mot vilken bilden av en komplex historia i den ‘skrämmande [vackra] framtiden’ tecknas med skarpa drag.

Plot: Tally är ensam sedan hennes bästis opererats och flyttat till Snyggingstan. Kvar i Fulingby träffar Tally, något slumpartat, Shay som är den första att vägra använda Tallys smeknamn: Vindöga. Ni hör, de översatta orts- och personnamnen känns otympliga. Först när Smoke – rebellstaden med utbrytare som vägrat bli snygga – uppträder, blir det riktigt spännande.

Jag är långt ifrån lika imponerad som valda företrädare i målgruppen (jösses, på Facebook har Ugliesserien såååå många fans). Min 16-åriga superstammis är i det närmaste besatt av boken och har under (skämtsamma) hot tvingat mig att ta reda på utgivningsdatum för återstående delar. Jag delar (…) förvisso inte hennes oförblommerade entusiasm, men inser att boken (och hela serien?) torde fungera väl i diskussionssyfte och, varför inte, som den omtalade inkörsporten till inte bara en viss genre (jag tänker på Bradbury, Olivecrona, Bertagna och Boye här) utan, förstås, den ack så ljuva litteraturen. Fast vad med dessa inkörsportar egentligen? Jag återkommer till det senare. Nu: svärföräldersmiddag.

Annonser

6 kommentarer

  1. H said,

    14 september 2008 den 3:13 e m

    Själv hade jag riktigt svårt för den här boken. Kom en bit in i den men slutade tills lut att läsa och lade tillbaka boken på hyllan utan att ha läst klart (något jag sällan gör) eftersom mitt intresse aldrig fångades. Jag trodde jag skulle gilla boken pga ämnet men nix. Vet att många formligen älskar serien men hos mig gick Ful inte hem.

  2. ka said,

    14 september 2008 den 8:06 e m

    Å, jag sträckläste. Men föll inte, dessvärre. Å, det vore roligt att ses och prata just denhär typen av litteratur någon gång!

  3. asalun said,

    15 september 2008 den 11:30 f m

    Jag sträckläste nästan halva och lunkläste resten. Jag tycker att den var helt OK. Westerfeld är kul, han sticker ut lite i ungdomsboksträsket. Han kritiserar dagens samhälle utan att bli moraliserande.

  4. ka said,

    15 september 2008 den 11:59 f m

    Håller definitivt med om att Westerfeld tar ut svängarna och kräver mer av sina läsare än många andra i ungdomsbokfloran. Längtar fortsättning, för ämnet är ju vanvettigt hejochhåviktigt osv.

  5. Emma R said,

    15 september 2008 den 11:32 e m

    Ful har jag inte läst men de tidigare Westerfeldtböckerna som kommit på svenska gillar jag skarpt. Parasit fick det visserligen att vända sig i magen på mig titt som tätt men det är sånt man får ta 🙂 Jag håller helt med Asalun om att han klarar att hålla sig ifrån att vara alltför uttalat moraliserande men tvingar läsaren att tänka själv.

  6. ka said,

    16 september 2008 den 5:50 f m

    Åå, ja de tidigare är ena riktiga raringar som jag älskar – ja – älskar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: