En blöt lördag

Det ösregnar, och som alltid i regnet träder naturen fram lite skarpare än vanligt. Jag promenerar runt årstaviken och lyssnar på P1, tänker på boken som jag hittills bara läst 20 sidor ur och kommer att diskutera i onsdagens läsecirkel. Senare: i hemmet, soffan: läser och flyter in i de jämna, tysta och våta simtagen – mitt hår har ännu inte riktigt torkat – och likt huvudpersonen somnar jag i vätan. Vaknar några timmar senare, fortsätter i tystnad. Tar med boken till badkaret.

Påfallande mycket påminner om författarens fina (natur-)böcker om Alva. Den allerstädes närvarande naturen – jag fångas av alla de begrepp och termer som i min kulturaliserade och trånga lilla värld fått ge plats åt helt andra ord och verkligheter. Mamma, jag minns alla gånger vi gått i naturen och din så glada röst när du hört någon fågel jag givetvis inte minns namnet på. Kommer du ihåg sången vi hittade på och sjöng: ”Gulmåra och ängskovall”? Jag vet inte hur de ser ut längre, men har för mig att bägge är gula. Du lärde mig så mycket, och berättade om hur morfar lärt dig skilja ljud och arter från varandra, men jag är hopplöst invirad i något annat. Och så svamparna då, jag kan bara trumpetsvamp, kantarell, karljohan och trattkantarell. Fler namn finns i skallen, exvis fingersvamp, taggsvamp, fårticka och blodriska – men inte fanken skulle jag känna igen dem om jag såg dem! I stunder som denhär, när jag sitter i soffan med förhöstregnsmattret som ljudkuliss, kan jag drabbas av akut om inte panik, så i alla fall bekymmersrynkor över det faktum att jag känner till alltför lite om den natur som omger oss – bara vi lämnar betongdjungeln. För visst skulle jag uppleva Jessika Berglunds Simtag och hennes övriga böcker annorlunda om jag kunde se pärlugglan och höra hennes nattläten?

Nog om det nu, jag läser vidare och faller pladask: tycker om den lågmält täta och avskalade stilen (tror mig minnas den från en annan Jessica), viker hundöron för vackerpassagerna och skriver ner andra i anteckningsboken.  För har någon egentligen skrivit bättre om den olyckliga kärleken till bästvännen?

”Och eldandet. Snöskyfflandet. Det som annars brukar vara vila och frihet. Det kväver mig.”

(Kanske Mary Jacobsen, fast det är en helt annan historia osv, totalt ojämförbart för farao).

Det är en sensuell roman vi har att göra med här, och jag är glad att jag kunnat ägna en drypande våt lördag åt simtagen:

”Jag ligger naken i gräset efter att ha kissat bland ögontröst och knippfryle. Lukten av nattkiss blandas med doften av vattnat gräs, mörker och blöta myror. En bit bort skäller ett rådjur. ”

och så då isoleringen, den förtvivlade:

”Jag saknar henne och hon sitter framför mig. Naturligtvis älskar jag hennes barn, jag tycker bara inte om dem. Kanske tycker jag inte om barn alls. Jag vet inte vem min syster är eller vad som fyller henne. Men jag avundas hennes lugn.”

Och så först insikten, sedan kampen för uppstigningen:

”Jag tänker på jorden. / Den svarta fuktiga jorden som har legat hela vintern med bara ett tunt lager snö. Ett slitet täcke av vissna löv och trasiga vinterståndare. Gulnat gräs i multnande drivor och sovande insekter under bladen. / Nu får de vakna igen. Jorden får växa, liv får komma ur den och det luktar gott om våren. Jorden. Maskarna är vackra, insekterna vaknar och tvättar sina ben medan gräset växer grönt upp ur det vissna. / Så vill jag. / Växa grön ur det vissna. ”

Jag är dessvärre för trött och stressad för att göra en någontsånär hyfsad text av detta. Återkommer kanske senare. I skrivande stund (söndag morgon) är jag spänd på övriga läsvänners upplevelser.

PS. Mamma är inte död, men jag tycker om henne ändå. DS.

Annonser

6 kommentarer

  1. Hanna said,

    11 september 2008 den 8:40 f m

    Fint, du. Många hundöron härock. ack.

  2. ka said,

    11 september 2008 den 8:48 f m

    You bettcha!

  3. Helena said,

    11 september 2008 den 9:12 f m

    Lovely text och, verkar det, lika lovely bok. Den åker upp på Listan. Gillar löftet om lågmält kolterjahnskt.

  4. ka said,

    11 september 2008 den 9:21 f m

    Jamen tacks! Och för tusan, jag avger inga löften, hoppas inte för mkt. Lustigt, hade precis för mig att du skrev om simtagen häromsistens.

  5. Amoroso said,

    15 september 2008 den 3:05 e m

    Stillsam och oerhört vacker bok!! Ren naturprosa, får mig att längta ut till det ensliga landet och skörda allt vad naturen har att erbjuda 🙂

  6. ka said,

    16 september 2008 den 6:59 f m

    Å, jag kan ju bara hålla med.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: