Stopp i skrivet?

Ja, kanske. Eller inte. För jag har myglat åt mig några rec.ex och är en plikttrogen typ.

FÖR: tid över till annat.

EMOT: tänkandet och aaaah kicken som består i att få kontakt med andra läsande typer. Fast nu är jag ju med i en bokcirkel och får utlopp för prat där samt på individuella håll med polarna.

Kommersialiseringen. Risken att bli en reklamkanal. Samt en offentlig sådan. Fick smickrande förfrågan för någon vecka sedan och det har gjort mig fundersam. Skrämseln är stor i hjärnbenet och nu går jag kanske i ide. Men då pliktkänslan och redovisningsskyldigheten. Måste skriva om allt jag har tillskansat mig.

Ahhhh.

Förresten: fy fanken vad jag blev besviken på Aidan CHambers. Han har gått och blivit en insnöad sexist på gamla dar eller helt enkelt inte följt med i sin tid. SÅ SORGESAMT! Eller är det bara jag som inte kan uppfattar brittisk sofistikerad humor?

Annonser

Nerver, nerver, nerver

Ja, jag drabbas lätt av resfeber. Och nu bär det strax av, ska bara tvätta håret först. Samt ångra att jag prenumererar på så många bloggar. För OH the pain när jag kommer hem på söndag-måndag-natten och har ca 1000 olästa blogginlägg att läsa. Vojvoj.

Såja. Packningen är klar och mässpeppen total. Om ni nu nödvändigtvis vill titta på mig så kan ni göra det någonstans i nya hallen med alla småförlagen. Jag figurerar högerhand (aka slav) åt en god vän. That’s all there is to know.

Döden, döden, döden!!!

Mina föräldrars granne dog häromveckan. Det känns väldigt tråkigt. Hon har betytt mycket för oss alla i radhuslängan. Ni anar bara kanske hur mycket en stund vid en riktig vävstol eller en stor, eldriven platta kan göra för snoriga stackare med hjärtesorger och andra åkommor.

Nog om det nu.

Brev till mamma av Teresa Cárdenas

Brev till mamma av Teresa Cárdenas

Här handlar det om litteratur och idag om litteratur om döden. Och något som många gånger är värre än döden; rasismen. Mycket fin liten historia om just detta, från mitt älsklingsförlag Trasten, lästes igår med tårfyllda ögon. Åh. Sök efter Brev till mammawebbplatsen, jag lyckas inte hitta någon länk (hah, på jobbet säger de att jag är proffs på datoren – vilket skämt).

Ajöken, detta skrivs under kafferasten. Nu snyter jag mig och återgår till att hänvisa låntagare till toaletten. Samt att hitta monsterböcker till monsterförälskade småbarn.

Aidan Chambers + Katarina Kuick = fin förening

Jag gillar att läsa om tonårsfavoriterna. Således beslutade jag mig för att läsa om en viss danssvit inför utgivningen av Det här är allt! Cordelia Kenns kuddbok. Utläsningen av Tullbron, strax efter bokbytet, var storartad. Känner ni till den, Aidan Chambers 4e del i danssviten? Jo, jag har skrivit om honom och sviten tidigare, tänkte ha läst hela inför bok- och biblioteksmässan, men hinner inte. Nog för att jag borde klara av Vykort från ingenstans ingenmansland innan onsdag, men This is all tycks vara en rätt tjock historia och varken den engelska eller den svenska har kommit till vår bibbla ännu.

Hsh, Tullbron alltså. Ja, finare än exempelvis Nu vet jag (läste den gamla översättningen som i likhet med Spelöppning och Dansa på min grav kändes hysteriskt tidsbundna) mycket tack vare Kuicks fina språkkänsla. Men när man läser denhär sviten (förvisso inte i ett svep, men ändå) med relativt korta mellanrum kan man (äsch, jag menar ju jag:) kan jag lugnt konstatera att Chambers följer ett och samma mönster i sina böcker. Huvudpersonen är en lätt plågad tonårig kille som älskar/lever för att skriva. Han dras/kastar sig in i en dramatisk räcka skeenden som ofta involverar en jämnårig kille och en gärna något år äldre tjej. Inte sällan tjuter sirener och mödrar om varandra. Om dethär skulle jag kunna raljera, visst fanken skulle jag kunna göra det, men jag faller till föga och sällar mig till den i det närmaste eniga kritikerkår som hyllat Chambers alla verk.

För nog jävlar är Tullbron bra. Jan (eller heter han egentligen något annat?) har tröttnat på att befinna sig mitt i Det Stora Grå, hoppat av skolan och tagit anställning som tullvakt i ett litet samhälle långt hemifrån. Breven från mamma är pladdriga och påfrestande, men mest av allt störs Jan av flickvännens ivriga kärleksbedyranden. Bättre är det då med Tess, arbetsgivarens dotter, och småningom även Adam – den mystiske killen som dyker upp invid tullbron och beter sig som att ingenting är självklarare än att han tillhör dem. På sedvanligt Chambersvis är texten en blandning av olika berättare tillika berättande; inbrott, avbrott och utbrott. Jag sugs in och fastnar för söndrigheten och gåtfullheten, irriteras över det typiskt sega, nästan paralyserade draget hos den deprimerade. Jo, nog håller denhär boken än – och jag ser fram emot att ta med mig Vykort från ingenstans ingenmangsland efter jobbet i morgon.

Och tänker slutligen: den enes bröd, den andres död!

Men vad det handlar om får du ju först reda på när du läser Tullbron.

Bokbyte nummer tre

Å, så fint! Mkt effektivt och supermysigt. Men ACK vilken huvudvärk jag fick när bok efter bok som jag först spanat in försvann.

Jag nafsade åt mig följande:

Anarkai av Per Nilsson (jag har skamligt nog bara läst Svenne av karln)

L’étranger av Albert Camus (ska se om gymnasiefranskan står mig bi)

Paradis. Is av Ulf Eriksson (vem kan motstå blurben ”… en stark coctail av känslor”?)

4 x prosa av Christine Falkenland (har läst barnböcker och Öde men inget mer)

Diamantsvärtet och träsvärdet I av Nick Perumov(trodde det skulle vara något för K, men hon är helt fast i pratchettdataspelsvärlden och i det närmaste okontaktbar just nu)

Hundra procent fett av Liv Strömquist (har lånat hem bibliotekets ex ca 10 gånger, så nog fanken fyller den sin funktion som privat bok också)

Losing Gemma av Katy Gardner (för mig helt okänd historia, jag tog den i panik)

Mrs Dalloway av Virginia Woolf – med ett omslag som påminner oerhört mkt om Historien om det gamla barnet:

ehhh, trodde jag kanske först.

Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen (vet inte varför, har hört mkt gott om Halvbrodern. Dessutom gillar jag cirkus väldigt mycket)

Tänkta världar av Johan Svedjedal (två essäsamlingar i en)

Sonya Hartnett är ljusare

Jag vet, jag borde egentligen skriva om vad jag tyckte om debatten (rätt opplivande, men jag gick inte därifrån helt tillfredsställd) och hur det gick med läsecirkeln idag (vi var tre tappra typer som dök opp och pratade Eddie vs. Edward). Men nej. Jag är trött, sjuk och ynklig. Tillbringar aftonen i soffan med Sonya Hartnett. Om Samuels cirkuslada kan du läsa här.

The Ghost’s child är direkt underbar. 192 ljuvliga sidor poetisk saga gör mig alldeles varm och vemodigt glad. För: kärleken, åldrandet och livet självt samt inte minst just denhär berättelsen om desamma är något av det finare jag läst av Hartnett hittills. Skuggan av den randiga vargen och Thursday’s child tillhör förvisso helt andra, mörkare, dimensioner och bör kanske inte jämföras med detta verk, men O!, så bitterljuvt det är att sitta tätt intill Matilda och den namnlöse pojken, i det kalla huset som fyllts med betydelsebärande ting från världens alla hörn.

På något sätt förs tankarna till Lighthousekeeping, men HEY läs dem oberoende av varandra. Det är bara vaga likheter vi snackar om.

Och, äntligen!!, nargonen som jag saknat så mycket befinner sig åter i min läsning.

Sjukrapport

Idag är jag sjuk och har hittills läst Samuels cirkuslada två gånger. Två kommer förmodligen att bli tre innan kvällen är här.

Det kan verka hysteriskt men i sammanhanget är det fullt förklarligt.

ooooo

titta titta

Omläsningen av Bryta om inför fredagens första träff i läsecirkelns för unga (13-16-åringar) är brutal och ger mig sorgeögon i pendeltågsmorgonen.

Ja, det var det enda jag ville säga.

Dagens händelse är helt klart

SBI:s debatt Barnboken som vara. Ikväll kommer jag att åka till Kulturhuset invid Sergels torg för att äta, dricka och lyssna.

Gårdagens frustration över kvarglömda

Inte hela världen, ej att förväxla med Not the end of the world, löstes med vin och Ful. Ensam i hemmet efter lördagstjänstgöring virade jag ner mig i soffan med filt och ostar. Läste. Och läste. I morse återstod 50 sidor, vilka numera är ett passerat kapitel. Ergo: jag har läst ut boken.

Enligt baksidestext (samt övrig förlagsinfo samt ett flertal googleträffar) är detta den första delen i en ”serie om en skrämmande vacker framtid” och javisst är det skrämmande – precis som Westerfelds två tidigare romaner som hittills givits ut på svenska. Medan de två förra (Ute/Inne och Parasit) tycks utspela sig i en värld parallell med vår, får Ful betraktas som en klassisk dystopi: efter att en större och, förstås, självförvållad katastrof eliminerat ”rostisarna” (dvs. vår tids människor) är bor människorna på tre olika platser: i Gamlingby (de gamla och småttingarna), i Fulingby (12-16 års ålder) och i Snyggingstan (efter operationen). Till skillnad från en del ungdomsromaner i denhär genren – dystopins – nöjer sig inte Westerfeld med att låta sina protagonister beklaga och i vissa fall fördöma dået med en hoptotad spänningsberättelse som en desillusionerad författares ursäkt för att just beklaga och fördöma nuet. Här utgör i stället rostisarnas historia en vagd skisserad kuliss mot vilken bilden av en komplex historia i den ‘skrämmande [vackra] framtiden’ tecknas med skarpa drag.

Plot: Tally är ensam sedan hennes bästis opererats och flyttat till Snyggingstan. Kvar i Fulingby träffar Tally, något slumpartat, Shay som är den första att vägra använda Tallys smeknamn: Vindöga. Ni hör, de översatta orts- och personnamnen känns otympliga. Först när Smoke – rebellstaden med utbrytare som vägrat bli snygga – uppträder, blir det riktigt spännande.

Jag är långt ifrån lika imponerad som valda företrädare i målgruppen (jösses, på Facebook har Ugliesserien såååå många fans). Min 16-åriga superstammis är i det närmaste besatt av boken och har under (skämtsamma) hot tvingat mig att ta reda på utgivningsdatum för återstående delar. Jag delar (…) förvisso inte hennes oförblommerade entusiasm, men inser att boken (och hela serien?) torde fungera väl i diskussionssyfte och, varför inte, som den omtalade inkörsporten till inte bara en viss genre (jag tänker på Bradbury, Olivecrona, Bertagna och Boye här) utan, förstås, den ack så ljuva litteraturen. Fast vad med dessa inkörsportar egentligen? Jag återkommer till det senare. Nu: svärföräldersmiddag.

« Older entries