Njaeeeh, bara sådär.

Ajajaj, högt ställda förväntningar möttes av ideliga språkliga upprepningar (hur många gånger får en författare skriva ”utbrast han förtvivlat” och ”utbytte en blick” innan en duktig redaktör sätter stopp för eländet?) och andra fadäser (”Shan såg tröttare ut än vad Comíl någonsin sett honom tidigare” – jag menar HEY de har knappt känt varandra i två dygn än, hur kan man då använda ord som ”någonsin” och ”alltid”)… Fast jag gillar sammanskrivningarna (e. g. ”tillsynes” och”nästsista”). Det hjälper dock inte boken. En strängare redaktör hade definitivt höjt just denhär berättelsen om den uråldriga kampen mellan det goda och det onda. Varför kunde inte förlaget bidra med det?

En feministisk läsning gör det hela inte bättre. Här är männens värld – och den enda kvinna som tillåts något som helst utrymme ”stormar ut” alldeles för ofta – ah! här har vi hysterikan herself. Som identifikationsfaktor fungerar Liva bra – för visst är det frustrerande att leva och verka i patriarkatet – men varför, varför återskapas ständigt dessa mansfantasyriken? Å, ge mig fler böcker om Kat!

Jag talar om På ödets vingar (ajajaj, vilken titel) av Julia Sandström. Det är, min huvudinvändning undantagen, en saftig och i många avseenden imponerande värld den rekordunga debutanten (som vann förlagets Eragontävling) byggt opp. Här finns karíter och människor, tillkrånglade konflikter och grymma krig – samt de obligatoriska nycklarna som går till portalen till – ja, ondskan.

På ödets vingar av Julia Sandström

På ödets vingar av Julia Sandström

Å, jag ville verkligen tycka om denhär boken, det smärtar mig att inte göra det. Jävla förhandsviskningar om oh och ah detta är så storslaget att du garanterat sätter ett stort fett hjärta kring titeln i listan framåt våren.

Kort och gott: en förvisso lovande debut, men den höjer sig inte över genomsnittet i den fantasyflora jag väl får bekänna mig som relativt bekant med nu, fyra år efter att jag gav mig in i den*. Trots detta ser jag fram emot att läsa fortsättningen av Nyckelbärarna för att se hur såväl författare som litterära gestalter utvecklas.

Usch, så tråkigt vara grinig! Det är säkert inte du, det är kanske bara jag som inte fattar.

/grin-ka

*barndomsläsningarna räknas inte, inte just nu i alla fall. Då kände jag böcker, tänkte dem inte. Minns därför bara förnimmelser av dem, törs inte läsa om de starkaste. Allra minst Ronja Rövardotter och Momo eller kampen om tiden.

Annonser

2 kommentarer

  1. Ida A said,

    26 augusti 2008 den 12:17 e m

    De fnyser en väldig massa tycker jag, sen blev jag lite trött på att Livas ögon skulle blixtra hela tiden, även om det kanske leder fram till en magisk förklaring så småningom.

    Jag läste ungefär halva boken innan semestern sen blev den liggande eftersom jag som regel ägnar semestern åt vuxenlitt. Plockade upp den igen igår. Tänkte nästan redan från början, den här var halvdann, nu ska jag sluta läsa.

    Men så hade jag inget bättre för mig och var inte hemma vid min bokhylla så jag läste ut den. Måste säga att den verkligen känns oavslutat. Men barn- och ungdomsfantasy brukar väl vara det med några undantag. Jag brukar inte känna av det eftersom jag läser när serien är avslutat och plöjer alla böcker på en gång.

    Jag kommer nog att läsa fortsättnignen, kanske, men det är inget jag går och väntar på.

  2. ka said,

    27 augusti 2008 den 5:37 f m

    Hihi, ja ack så de blixtrade!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: