Tre böcker om döden och livet

Jamen nu är det ju änteligen klart. I fredags vigdes min frus godingbror och hans superunderbara sambo fru. Hurra, vilket kalas! Och vilket pyssel… Brudbåge, tårta, musikarrangemang, gästartister och hejsansa. Ni har kanske svårt att tro det, men jag hann faktiskt läsa en del också. Tacka kära SL och alla förseningar för det! I morgon bokpratar jag sorg med andra halvan av den femteklass jag har specialuppgörelse med denhär terminen. Omläsningarna av Nu vet jag, Hemliga brev och Min storebror Robin har lärt mig en hel del. Men det tänker jag inte berätta här – nu blir det fortsatt koma i soffan med nya Boktjuven och/eller Mer än ögat ser.

Det är bröllop på gång

Och jag hinner inte skriva. För HEYHEYHEY vad det pysslas, vi har gjort värsta osmakliga (i många bemärkelser…) rosorna i sockermassa och så en sockersöt brudbåge i siden och hönsnät. Ja, ni fattar.

Kort om kort bok

Jag har läst Våldtäkt och romantik av Katrine Kielos. Igår diskuterades den i en skenbar verklighet. Med instuderingsfrågorna i högsta hugg kom jag för tidigt (hade tänkt utnyttja extrakvarten till stadsstrosning men regnet ville annorlunda), laddade stenhårt för att dissa den – men argumenten föll platt. Alla, tror jag, hade tänkt lika.

Kort: Heteronormativ smörja. Om Kielos åtminstone hade nämnt ordet heternormativ skulle jag ha kunnat se essän med blidare blick, men som det är nu utesluter hon en fett stor skara (potentiella och reella) våldtäktsoffer. Visst:en välvillig läsare fogar in offer för andra sorters våldtäkter än strikt heterosexuella i Kielos patriarkat – och väljer att se alla former av våldtäkt som maktdemonstration; ”det är det enda språk vi lärt oss”.

I en artikel läser jag att avsikten med boken var att ”vara introducerande”. Som sådan fungerar den förhoppningsvis. Själv hoppar jag ner i fantasybrunnen och fortsätter med Urchin och hjärtstenen efter ljuvliga men alls inte fantasydrivna Alva och sommaren.

Näh, jag har tappat min bildliga skrivarpenna och borde lägga av med att blogga. Texterna blir osammanhängande, kan knappast kallas texter just nu, bara sammanförda ordsjok utan någon egentlig logik.

Sedär ett avsnitt ur den mentala dagboken.

Godmorgon!

Njaeeeh, bara sådär.

Ajajaj, högt ställda förväntningar möttes av ideliga språkliga upprepningar (hur många gånger får en författare skriva ”utbrast han förtvivlat” och ”utbytte en blick” innan en duktig redaktör sätter stopp för eländet?) och andra fadäser (”Shan såg tröttare ut än vad Comíl någonsin sett honom tidigare” – jag menar HEY de har knappt känt varandra i två dygn än, hur kan man då använda ord som ”någonsin” och ”alltid”)… Fast jag gillar sammanskrivningarna (e. g. ”tillsynes” och”nästsista”). Det hjälper dock inte boken. En strängare redaktör hade definitivt höjt just denhär berättelsen om den uråldriga kampen mellan det goda och det onda. Varför kunde inte förlaget bidra med det?

En feministisk läsning gör det hela inte bättre. Här är männens värld – och den enda kvinna som tillåts något som helst utrymme ”stormar ut” alldeles för ofta – ah! här har vi hysterikan herself. Som identifikationsfaktor fungerar Liva bra – för visst är det frustrerande att leva och verka i patriarkatet – men varför, varför återskapas ständigt dessa mansfantasyriken? Å, ge mig fler böcker om Kat!

Jag talar om På ödets vingar (ajajaj, vilken titel) av Julia Sandström. Det är, min huvudinvändning undantagen, en saftig och i många avseenden imponerande värld den rekordunga debutanten (som vann förlagets Eragontävling) byggt opp. Här finns karíter och människor, tillkrånglade konflikter och grymma krig – samt de obligatoriska nycklarna som går till portalen till – ja, ondskan.

På ödets vingar av Julia Sandström

På ödets vingar av Julia Sandström

Å, jag ville verkligen tycka om denhär boken, det smärtar mig att inte göra det. Jävla förhandsviskningar om oh och ah detta är så storslaget att du garanterat sätter ett stort fett hjärta kring titeln i listan framåt våren.

Kort och gott: en förvisso lovande debut, men den höjer sig inte över genomsnittet i den fantasyflora jag väl får bekänna mig som relativt bekant med nu, fyra år efter att jag gav mig in i den*. Trots detta ser jag fram emot att läsa fortsättningen av Nyckelbärarna för att se hur såväl författare som litterära gestalter utvecklas.

Usch, så tråkigt vara grinig! Det är säkert inte du, det är kanske bara jag som inte fattar.

/grin-ka

*barndomsläsningarna räknas inte, inte just nu i alla fall. Då kände jag böcker, tänkte dem inte. Minns därför bara förnimmelser av dem, törs inte läsa om de starkaste. Allra minst Ronja Rövardotter och Momo eller kampen om tiden.

ALMA-vinnarna är ena fina typer

Den uppmärksamma grönrumsbesökaren har lagt ihop ettåett, dvs insett att jag slutat semestra och därmed återgått till att läsa främst det som kategoriseras som barn- och ungdomslitteratur. Härmed inleds en period under vilken det främst kommer att avhandlas just sådan litteratur här i Grönan. Ajö, alla trångtänkta varelser, ajö! Bok-/litt-/läsecirkeln kretsar dock främst kring vuxenlitteratur, varför ni kommer att få njuta av kommentarer kring minst fyra sådana titlar under hösten.

Nåväl, jag försöker läsa de författare som tillägnats ALMA. Många böcker är verkligen jätteljuvliga. Nu senast blev jag vansinnigt engagerad i ”mellanåldersboken” Min lysande plan av Katherine Paterson.

Min lysande plan av Katherine Paterson

Min lysande plan av Katherine Paterson

Tidigare har jag bara läst Bron till Terabithia (innan filmen kom och den törs jag inte se*) och Stjärnkikaren av ‘na. I föreliggande bok förflyttas läsarjaget såväl tidsligt som rumsmässigt till ett långt mer fjärran Amerika än Terabithia- och stjärn-USA:t. Det är närmare bestämt 1899 och den lilla staden i Vermont genomforsas av undergångsrykten. Vid nyår smäller det! PANG, Domedagen är nära! Och stadens invånare ligger illa till eftersom Robbies fader pastorn (jfr Min fader konungen) inte har tuktat dem såsom Gud vill. Strängaste, inhyrde vikariepastorn varnar och pastorsfamiljen vandrar en dyster framtid till mötes. Mycket handlar denna historia om Robbies rätt knepiga förhållande till Gud: Hur fanken ska man kunna följa Tio Guds bud, till exempel? Det är högst omöjligt, får vi veta under läsningen av ömsom skitroliga (ja, jag frustar till: hoho!), ömsom förfärligt läskigt-spännande kapitel. För åh sådana moraliska dilemman denne illbatting till onge (han har många, många likheter med vitskallen Emil i Lönneberga) ställs inför. Skall jag avslöja handlingen? Njae, kanske inte. Det här är rätt och slätt ett fint läsäventyr och jag har svårt att tro att ens den mest historiehatande (läs: en av nyvännerna i litt-cirkeln) kan läsa utan att låta hjärtat snörpa till ajajaj.

Invändningar: ja, det har jag förvisso, men just nu är det eftermiddagskoma i skallen och därför får ni nöja er med detta.

* min svåger har berättat att han grät sig genomtrött… Hu! Om jag inte skulle snora lika mycket som till boken, HU om filmen visar sig vara en smörig jävla historia som inte har ett dugg med min läsopplevelse att göra – nä, här stannar jag i bokvärlden, tack så mycket och ajö.

Morgonhallå

Helt hysteriskt roligt läsa listan i dagens DN. Jag har skrivit ut, kryssat för. Å, vill diskutera, å, vill läsa mer, å, vill så infernaliskt mkt, men jobbar ju och är återkommen efter resan så hej vad det vänslas i hemmet!

Alltså läser jag nattetid: 50 sidor i Min lysande plan blev det vid trerycket nu senast.

Får inte blogga på jobbet, ajö!

Å, Edelfeldt!!

Jag vill inleda med detta: sagoälskare, det är jag. Sagotant i olika former (jag har berättat otaliga sagor för barn, unga och vuxna sedan jag själv var barn och professionellt sedan 20-årsåldern) och läsare av stora mått. Därför blev jag ju alldeles till mig i trasorna när jag fick Namnbrunnen av dahling under förra veckans sjuklingtid. Nu är jag på västkusten och vaknar av månskenet halv fyra om morgnarna. Vad passar då bättre än sagor om det okända mörkret och om de marginella varelser som befolkar detsamma?

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Namnbrunnen av Inger Edelfeldt

Trots att jag väl inte räknas till de riktiga hardcorefansen, jag har inte ens läst hälften av hennes produktion, törs jag påstå att Inger Edelfeldt tillhör en av de författare som alltid gör mig nyfiken. Särskilt barn- och ungdomsböckerna är finfina, serierna om hondjuret I love, för att inte tala om Oh!! So adorable Kärlekens kirurgi (länkade till mkt ovillig läsare, intressant. Har ni läst boken? Vad säger ni?) Så förra årets Hemligt ansikte, som jag verkligen gillade. Föreliggande verk, inlindat i ljuvligaste grönt, heter alltså Namnbrunnen och passar perfekt som uppföljare (för visst fanns det å så mycket mer energi att hämta i själva sagan än ramberättelsen i Hemligt ansikte?!).

Och Namnbrunnen är en lyckad samling sagor (fast varför de påstås lämpa sig bättre för vuxna än barn begriper jag inte) där änglar, vampyrer, gnomer samt (o, detta förfärliga uttryck!) kvinnor som slår följe med vargarna
och andra varelser får statuera exempel på diverse levnadsvisdomar. Språket påminner om konstsagans, men jag tycker nog att den ”edelfeldtska” som författaren enligt omslagstexten vill komma bort från, lyser igenom på både en och fem platser. Därmed inte sagt att det blir dåligt; jag är stormförtjust och lika glad över Namnbrunnen som förut De röda drakarnas land. Mer sagor, å, vill ha fler sagor, både nyskrivna och uråldriga…

Så. Bort från släktingamaskinen nu och så heyheyhey näst sista semesterkvällen!
Återkommer självklart till Namnbrunnen för egen del, kanske att det blir med här i grönan också.

Rapport från exilen: Mr. Tearle och jag

Vi har känt varandra i en månads tid nu. Han fick inte hänga med till Tyskland; jag begrep redan på ett tidigt stadium av vår bekantskap att Tearle (han föredrar att tilltalas vid efternamn) inte har särskilt mycket till övers för sådant trams som exempelvis cykling. Möjligen hade han uppskattat stoppet vid Prora och Hitlers jättehotell, men jag tror nog att den gode Tearle skulle misströstat långt innan vi kom dit. Tillbaka i Svearnas mäktiga rike, återupptog jag kontakten med Tearle efter smålustiga sidsprång åt allehanda håll. Gott! Tearle är en patetisk jävel som på många sätt påminner om mig själv. Aj i självkänslan!

Snabbköpet Rastlös av Ivan Vladislavic (ni får klicka runt på förlagets sida själva, jag hittar ingen direkt-URL) är en finfin fnitterbok smälfet av allehanda språkporr förr den lystna läserskan tillika korrekturfelsallergikern. Hinner inte skriva mer nu annat än: läs, läs! Sådär – nu får släktingen tillbaka datorn och jag slipper hamna i allmän onåd.

Ajöken.

PS. Värst av allt är att det förekommer korrekturfel (visserligen till antalet mycket få) i berättelsen om tillkomsten av ”Korrekturläsarens derby” – eller retas Vladislavic med mig?

Gröna rummet

stänger dörren igen. För nu kastar sig ett semesteryrt litet ka på pendeln till centralen fvb till västkusten. Det var igår vansinnesinfallet kom. Ringde mor: är jag välkommen? Hey SJ, dyra biljetter, jag går med på allt! Snart: hav och gräs, himmel och spädbarn. Och mina egna barndomsminnen. Packar med mig Snabbköpet Rastlös (har läst ca 150 sidor nu, mkt mkt roande), Våldtäkt och romantik (diskuteras i den bästa av littcirklar 18 aug) samt Namnbrunnen (Ke fick snällhandla åt mig under förra veckans sjuklinghistoria). Om jag har tur, har de städgalna inte tappat bort När Inkeri kom hem, Mio, min Mio, min egen dagbok, X antal femböcker och så alla dessa serietidningar, främst Bamse och Fantomen. Om jag har tur, blir det omläsning av barndomens favoriter.

Så. Ajöss och goodbye, nu far jag min kos och väntas åter sena söndagskvällen. Och då, gott folk, kommer det att bli ordning på torpet igen. Om måndag är jag åter i tjänst och läser barn- och ungdomslitt så det bara skvätter om det.

Läs DN idag

Spännande essä om fransk läsdebatt!

« Older entries