Sköna söndag

Jag har gjort det jag drömt om i veckor: klivit opp, ätit frukost med DN (påmindes om mitt avsomnade Selma Lagerlöfsläsningprojekt!), krupit till soffs och – ja, helt utan andra sysslor, läst. Först: Spelöppning av Aidan Chambers. Originalet är jämngammalt med mig, dvs vi drabbades bägge av omvärldens många gånger rätt hårda men stundtals även mycket milda ljus år 1978. Den svenska översättning som jag fick rafsa opp ur biblioteksmagasinets dunkla vrår gavs ut tre år senare, på Almqvist & Wiksell Förlag. På många sätt håller boken än idag, och apropå Bokhoras fredagsfråga om den bästa sexskildringen i en roman, måste jag ju åtminstone nämna detta: att shit, det är inte ofta litterärt gestaltade heterosexsscener får mig ur balans. Men det hände alltså här i förmiddags. Inget skratt, inga ”ånejmeng*dvapinsamt”, bara rent och skärt allvar. Och det vete fan om det inte klämdes fram en liten tår ur dessa annars så torra ögon. Boken är i sin helhet en riktigt fin liten karamell eller ett smällfett fyrverkeri om man hellre vill se det så. Att Chambers tar sin läsarkrets på allvar är det inte tu tal om. Heja, A C! GO GO GO! Nu är jag ännu mer pepp inför stundande hösten.

Tror ni inte att, medan jag vandrande sökte sittplats för nästa läsorgie, i närheten av Eriksdalsbadet förresten, det helt plötsligt plongade till i öronen och ba: ”Nu kommer ännu en novell i serien Män”. Sedan var jag tvungen att gå runt ett varv till bara för att få lyssna riktigt ordentligt till ”Definition” ur Paris-Dakar, uppläst av herr författaren själv, Jens Liljestrand. Hey, detta är uppbyggelselitteratur av stora mått. Fantastiskt bra. Skitbra! Omgivningen illustrerade dessutom historien alldeles perfekt. Mamma! Skvallra inte nu, men pappa och bror har hårda klappar att se fram emot när den tiden faller in.

Så, nästa läsning. Äntligen, äntligen har jag ro att verkligen läsa Nina Bouraoui. Som jag lite fånigt dragit ut böckerna ur hyllorna, skyltat med dem i fåfäng förhoppning om att någon, NÅGON, skulle välja det jag önskar läsa i stället för den angränsande deckaravdelningens alla Henningar, Leifar, Peterar, Camillor och Lizor. Men icke. Nu har de inte ens chansen, för jag har bibblans upopsättning N.B:n hemma.

Återkommer rörande detta i det närmaste fulländande verk som på svenska heter Pojkflickan.

Annonser

7 kommentarer

  1. Caroline said,

    6 juli 2008 den 8:33 e m

    Ahhh jag har världens finaste ex ”Muränornas bal” hemma som jag har lovat mig själv så snart jag är klar med ”The Planetarium”!

  2. ka said,

    7 juli 2008 den 9:12 f m

    Å, ja, å, vill läsa – förlagstexten gör ju sitt för lästörsten: http://www.alfamedia.se/data/prodbig_10059.asp

  3. Caroline said,

    7 juli 2008 den 12:05 e m

    Mmm, alla dessa uppfuckade familjer— Har även ”Ensamhetens vin” (längtar!) framför mig, frågan är hur mkt man pallar— Men Némirovsky så klart, ja, vilken skriftkärlek, galna morsor eller ej!

  4. ka said,

    7 juli 2008 den 2:18 e m

    Men EV:t är en liten pärla – måste helt enkelt läsas. Så är det bara.

  5. lena kjersen edman said,

    11 juli 2008 den 6:31 e m

    Aidan Chambers
    (så roligt Ka att du också är en av den gamle munkens admiratörer) har sin mest hängivna läsekrets i Holland och i Sverige.
    Inte så stor, men just hängiven.
    I de tonårsklassser som jag mött brukar det alltid finnas någon som är A.C.-entusiast och det är alltid de elever som inte bara intresserar sig för en boks handling utan också fascineras av form och av författares olika knep.
    Då är det kul att tillsammans jämföra de två svenska översättningarna (den senaste gjord av virtuosen Katarina Kuick) av den slangrika romanen Dance on my grave. Eller påpeka ”knep” , t ex att initialbokstäverna i romantiteln Now I Know bildar jagberättarens namn: NIK.
    Eller – för hela klassen – presentera killarnas animerade gräl i Spelöppning om varför man överhuvudtaget ska läsa fiktion, romaner,påhitt, när man istället kan leva livet.
    Å. om man vore lärare i religion i årskurs 9 – tänk så spännande det skulle vara att diskutera kristendomens verkliga budskap efter att tillsammans ha läst Nu vet jag.
    Å.om man vore lärare i svenska årskurs 9 eller på gymnasiet – tänk så roligt att få inleda terminens klassrumsdiskussioner med frågeställningen från Spelöppning,
    Och QUEER-diskussioner, de har ju Aidan Chambers fört i hela sviten ungdomsromaner – alltsedan han skrev DOMG. Tänk, i den sista romanen i sviten – ”The Pillow-Book” som kommer på svenska snart – får vi inte som vanligt möta en känslig manlig tonåring med kvinnliga drag utan en kvinnlig berättare med manliga drag!

  6. ka said,

    14 juli 2008 den 10:12 f m

    Å dessa internetlösa dagar (trojenen besegrade oss som fanken, vi hååller i skrivande stund på att ominstallera hela kittet hemma – denna gång utan trojan) utan kommunikation med omvärlden… Att få återkomma till kommentarer som denna är svårslagbart!

    Jag blir uppriktigt själaglad över att läsa detta om Chambers, nu får jag oh så mycket mer att prata om i höstens läsecirkel med just tonåringar. Tack Lena!

  7. 8 augusti 2008 den 3:42 e m

    […] semestern och febern!). Hsh: A. C. är en baddare på att klistra fast sina karaktärer (här och i Spelöppning genom konsekvent brukad jag-form, minns inte hur det är i resten, återkommer efter ytterligare […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: