Tillbaka till litteraturens sköna värld

Hon önskade att hon hade kunnat försvinna på fläcken, inte dö men försvinna, i ett litet rökmoln, krympa ihop helt eller lösas upp i luften. Ingen i hennes omgivning skulle ha märkt något. Självmord – på riktigt – verkade oåtkomligt. Det skulle ha krävt en orimlig ansträngning av henne för att nå ett resultat som hon mycket väl kunde uppnå med tålamod. Det skulle ha krävt en idiotsäker metod och stark motivation för att betvinga sin egen överlevnadsinstinkt. Hon var inte ens säker på att hon eftertraktade döden i själva verket, utan snarare ett permanent tillstång av total likgiltighet. Att leva bestod av att genomföra en rad gester och rörelser som utlöstes av en reflex eller en viljeyttring. Hon drog slutsatsen att det räckte att inte längre vilja något för att bli förskonad.

[ett av utropen – jag har eget ex nu och vässad blyerts!]

För hur beter man sig egentligen på en totalbefolkad arbetsplats, där ens röst är välkänd men profil lika med intet? Med passionen i fickan, nej om sig överallt, så till den grad man gör det ogörbara: reser, med tåg, till främmande land och ångest.

Annonser

2 kommentarer

  1. 1 juli 2008 den 7:12 e m

    de själsliga utropen kommer stanna kvar länge hos mig också.
    momo-episoden var verkligen klaustrofobisk!

  2. ka said,

    2 juli 2008 den 3:07 e m

    Huu…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: