Mer cancer och elände!

På inrådan av en i fransk litteratur mycket insatt person har jag nu under dagen läst Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt.

De första 30 sidorna påminner nästan otäckt mycket om Anna och Thomas Lyreviks Nora från ingenstans (ett måste för alla cancerindragna) som jag först kom i kontakt med för ungefär fyra år sedan*. Berättarperspektivet är detsamma: cancersjuk pojke på ungefär tio år ligger i sjukhussängen och väntar på döden, i bägge böckerna får den sjuka hjälp av en mer eller mindre magisk person – i föreliggande exempel en rosaklädd äldre kvinna, medan barnbokens Simon möter den jämnåriga Nora. Tack vare kontakten med dessa musor kommer böckernas huvudpersoner inte bara till ro med det faktum att de skall dö – Oscar och Simon vågar dessutom leva den tid de har kvar.

Vad händer då, efter trettio sidor, vad är det bryter korrespondensen mellan de två böckerna? Jag är osäker på om jag verkligen vill skriva det här – för mig som inte tidigare kände till Oscar och den rosa damen kom dethela som ljuvligsmärtande överraskningar, varför jag nog överlåter läsningens hela nöje på dig.

Kort, om språket, bara: vandrar på finlinjen mellan patetik (innehållslig) och totalt avståndstagande (ironiskt som Erlend Loe, tänker jag mig – men det var länge sedan jag läste något av herr L), lyckas utmärkt med den äran.

* apropå bokhoras fråga om vilka böcker man läst om många gånger: Nora från ingenstans såklart. Samt en hel drös jobböcker, och just Noraboken är något jag verkligen är lycklig över att ha lärt känna. Minst 15 gånger har jag läst den och fler lär det bli.

Annonser

12 kommentarer

  1. loveina said,

    22 juni 2008 den 6:40 e m

    Nej men inte så här!!! Käraste Ka! Vad tyckte du om den då? Vad tycker du att hände efter 30 sidor och vad tyckte du om det.

    Jag vet saker som hände en bit in i berättelsen som jag INTE tyckte om…

  2. K said,

    22 juni 2008 den 11:42 e m

    Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Cancer är det nya svarta.

  3. ka said,

    23 juni 2008 den 7:05 f m

    Men hörru Loveina, vad är det du inte gillar?! This could be an interesting discussion. Det jag vänder mig emot är den nästintill osannolikt vuxna tonen hos tioåringen – men har å andra sidan aldrig varit i närheten av ett cancrigt barn (jo, en låntagare, men det räknas inte, honom känner jag inte), varför jag förstås inte kan veta hur ett döende barn utvecklas i språk och handling.

  4. ka said,

    23 juni 2008 den 7:56 f m

    K: you bet! Precis som svarta kläder förr om åren är cancerdräkten typ alla bär just nu. Shit varför ska det vara så?

  5. L. said,

    23 juni 2008 den 1:38 e m

    Sedär, ännu en litterär blogg, trevligt!
    Lämnar ett avtryck och på återseende!

  6. ka said,

    24 juni 2008 den 3:26 f m

    Hejhej

  7. loveina said,

    24 juni 2008 den 7:50 f m

    Long time no seen.

    Det jag inte tycker om är precis det du påpekar också. Den osannolikt vuxna tonen. Jag köper det inte som ett barns tankar. Särskilt inte när den religiösa aspekten kommer in mot slutet…. Då ville jag kräkas. Och satte den i samma fack som Alkemisten.

  8. ka said,

    24 juni 2008 den 8:42 f m

    Shit, Alkemisten! Den har jag inte ens läst av rent och skärt samt inlärt förakt!!

  9. Loveina said,

    24 juni 2008 den 3:11 e m

    Läs Alkemisten vetja så att du vet vad du föraktar! Eller så gillade du den. Det är liksom antingen eller med den.

    Kom igen nu Ka. Läs lite Coelho…

  10. ka said,

    24 juni 2008 den 4:31 e m

    NEEEEJ! Jag törs inte!

  11. Ann-Sofie said,

    14 juli 2008 den 8:45 f m

    Har just läst Oscar och rosa damen. Visst, inte är det en 10åring som pratar, men horisonten är Oscars och jag gillar den MKT! Esom Alkemisten nämns i kommentarerna vill jag tillägga att Coelhos språk och historia är smetig och långrandig. Bland det värsta jag läst faktiskt. Förvisso är det svårt att behandla livsfrågor men jag tycker Schmitts form, den komprimerade varianten är mkt lyckad.

  12. ka said,

    14 juli 2008 den 10:34 f m

    Ann-Sofie, du har ju rätt på många sätt. Dessutom vet jag faktiskt inte vad som händer i ett barn när det drabbas av cancer. Kanske (förmodligen?) åldras det väldigt snabbt. Om vi lägger denna autenticitetsdiskussion åt sidan, är jag i stället glad och tacksam för att höra att Coelho är något jag inte behöver ägna mig åt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: