Ånger

Nej döda mig inte; jag vill läsa om för återopplevandet av hundörade sidor och förstrukna rader i denna bitterljuva berättelse om födslandet, dödseln och livet däremellan. För åh, så vackert Birgitta Trotzig skriver om allt detta, infogat i berättelsen om depressionen, mellankrigstiden, undertidenkriget och Efteråt. Läste ut, gående, i trafiken och städerna som Mojan. Glad att jag aldrig någonsin haft intentionen att skriva recensioner (jösses, inte har jag tillräcklig sans och vett för något sådant) här utan kladdar, om så bara något litet, kring de dykningar jag gör.

Spolen, moderskapet och i viss mån även språket – det strängt religiösa – känns igen från Reglerna, kan det verkligen vara en slump att jag läser dem så tätt inpå varandra? Minns att jag upprördes över att det inre ursinnet (vansinnet?) tilläts ett så stort utrymme, kommer på mig själv med att om inte förkasta så åtminstone förringa böcker där självdestruktiviteten fokuseras och många gånger förhärligas —

för att i stället hänge mig åt de eländesskildringar där hotet kommer utifrån: klassiska hey yo we must go klassköngenusetnicitet. Hotenmönstren you name it intersektionalitet jamenvisst sörru och så då detta med hur det behandlas skriftligen. Uppbyggelselitteratur eller kanske, oh återigen, identifikation. Hoppsan, här har vi ett trött och till begripliga formuleringar oförmöget ka som kladdar igen.

Nå: i Dykungens dotter möter vi stor, vild och vacker poesi, lika mörk och synnerligen kraftfull som huvudgestalten-flickan, Trotzig kombinerar alltigenom fantastisk språkbehandling med såväl inblick i enskilda människors psyken som översikt över genomgripande samhälleliga skeenden och kopplingarna mellan desamma. Underbart.

Älskar Dykungens dotter och texten om densamma, har mångamånga citat, bjuder eder härmed ett av de finare, plockat ur den tidigare delen av boken för att inget av handlingen skall avslöjas:

Men den svaga punkten i försvaret var alltså flickan – fklickan som bara glittrade och dansade och sjöng och bar sig illa åt.

Och flickan var alltså född glad. Glad och vild, rund som ett klot rullade och klättrade och sjöng hon. Man tyckte ju i gården att med sådan härstamning borde hon ändå ha visat ett annat sätt att vara. Även om man inte kunde begära att hon själv skulle kunnat förstå sitt läge, det var hon ju ändå för liten till, borde situationen själv ändå ha avsöndrat något slags ödmjukhet, eller i varje fall stillsamhet, undfallenhet. Men ingenting sådant syntes hos flickan, hon var bara glad och rund och sällsynt kelen, syntes alltid bära på katter så fort hon kom åt. – Men felet med henne var också att hon redan från början hade liksom alldeles för mycket kropp: den störde: den var för mycket.

Nu kan jag äntligen tillåta mg att fullt ut läsa denna text av Kerstin Ekman.

Seså – gack nu till biblioteket och låna boken pronto!

Själv tänker jag glo på ful-tv och äta popcorn.

Annonser

7 kommentarer

  1. voodoo girl said,

    2 juli 2008 den 12:50 e m

    gullet, jag har beställt den nu. Inte i det finfina utförande du har , men även liten pocket för 32 spänn har finfint införande, hoppas jag.

  2. ka said,

    2 juli 2008 den 3:11 e m

    Oh, gratulationer! Detta måste inspekteras i verkliga livet!

  3. voodoo girl said,

    2 juli 2008 den 8:29 e m

    Jag hade helst velat inspektera de första sidorna redan i kväll, men mummel mummel gnäll gnäll jag internethandlar och det betyder vääääntan. Hoppas kanske kanske få den innan helgen: då inspektion.

  4. ka said,

    3 juli 2008 den 5:44 f m

    Ja – och, förstås, på tisdag!

  5. voodoo girl said,

    3 juli 2008 den 7:33 f m

    Så klart!

    ps användare schmanvändare, jag hoppar mellan alter egon som vore jag extremt trött på mig själv.

  6. Sofie said,

    15 juli 2009 den 7:46 e m

    Tack för ett intressant inlägg. Läser själv Dykungens dotter för en kurs just nu men har väldigt svårt för boken. Kan inte förmå mig att läsa många sidor i taget och för mig är den tragisk, så tragisk. Ser inte riktigt ljuset i den. Men, skam den som ger sig…

  7. ka said,

    13 augusti 2009 den 10:20 f m

    Så roligt att du tyckte om det jag kluddrade ner! Och: nog är Dykungens dotter tragisk – det ligger i hela ämnets natur – men BT har iscensatt det vackrare än jag någonsin annars fått ta del av.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: