Så, den spejsade perioden är numera över.

Utläst är Katrionatrilogin (konstateras med sorg) och nu är det hej och hå realism så det stänker om det. I Bögslungan (bara namnet!) konfronteras jag med ca 135 oh så lättlästa sidor, vilka på alla sätt utgör kontrasternas kontrast ställd mot dahling Isfågeln på mastiga 409 sidor. Jag vill inte gärna betrakta mig som en förlorare, men känner mig manad av inre maror att härmed göra ett erkännande. Håll er i hatten och ta emot! (citat Philemon Arthur and the Dung – det har varit oroväckande tyst om dem på sistone.) Ty nu, gött folk, säger jag som det är, rätt och slätt:

ARGH vilket pucko jag var som vältrade mig i navelskådarböcker under tonåren. Om jag så mycket som ens låtit bli att fnysa åt de böcker som jag då betraktade med den ovetandes allrasom mest nedlåtande och i efterhand riktigt pinsamma attityd, skulle jag kort och gott ha haft enormt mycket lättare att tillgodogöra mig all den kunskap om krig och konflikter samt den inneboende (o)logiken i desamma som jag senare tillskansade mig genom hårda ansträngningar vid universitet. Låt mig säga såhär: god fantasy har liknande funktioner för förståelsen av mänskligheten som latin har för inlärningen av språken; fantasy kan i sina bästa ögonblick sägas utgöra ett slags universalspråk som beskriver [håll andan, människor!] v-ä-r-l-d-e-n. I fantasygenren (borde väl använda pluralformen, under benämningen gömmer sig som bekant – för den invigde – en plethora av subkategorier, länder och strömningar) ryms allt. Nej, jag är inte påverkad av droger. Endast en kopp Yogi Sweet Chili samt obligatoriska filen-mackan-bananen har slunkit innan dessa mina läppar. Jag säger: Läs Isfågeln. Jag kallade de första två delarna för ”typ Egalias döttrar i fantasyform” och står i viss mån fast vid det. Fast katböckerna är så mycket mer än en kritik mot patriarkat och kapitalism. Som grädde på moset tronar en vansinnigt envis och hey säkert värsta skitsnygg daltös som väl inte ser så mycket ut för världen, men är på god väg att rädda densamma.

Visst kunde jag skriva mer – om Midnatt, Lu och Simon. Varför talar jag alls inte om Daniel? Jo, serru, det är det som är grejen: jag är på ovanligt gott humör idag och erbjuder just DIG en läsning alldeles fri från spoilerande recensioner.

Hupp, nu blir det andra bullar.

Annonser

4 kommentarer

  1. Emma R said,

    26 juni 2008 den 9:29 e m

    Väl talat! Jag är fascinerad över att Kaaberböl liksom flera andra fantasyförfattare kan visa oss en spegel av vår egen verklighet utan att bli övertydlig.

  2. ka said,

    27 juni 2008 den 9:54 f m

    Ja, visst är fantasygenren så himla häftig att man bara vill gå och lägga sig gråtandes ibland? Läser Urchin nu, Dimslöjornas ö-boken, och fasar i vanlig ordning för filmatiseringen. Hur fanken gör man det snyggt? Hej och hå: låt oss leva i [vår egen] fantasyvärld i stället! Jag är trött på feldimensionerade hobbitar (såg början av härskarringen igår, GAAAD vad filmskaparna måste skämmas!) och vill inte se några datorgjorda Asp, Hassel, Urchin eller Crispin. De bor i mig ju! Låt dem stanna där, för Hjärtats skull.

  3. Emma said,

    30 juni 2008 den 4:45 e m

    Urchin har jag inte läst men jag såg att du tipsade om den på Flaskposten. Har hört från flera barn att den ska vara jättebra. Sätts på ”attläsalistan” som redan är så lång så lång…

    Jo filmatiseringar har man ju sett ett par mindre lyckade i våra dar. Särskilt älsklingsböckerna vill jag gärna slippa se någon annans version av. Det blir ju aldrig rätt. Fast jag brukar använda Narnia-filmen (som jag inte sett och inte har någon åsikt om) som en väg in i Narniaserien för vissa barn. Det funkar förvånansvärt bra. Gillade de filmen vill de ofta läsa böckerna.

  4. ka said,

    1 juli 2008 den 5:26 f m

    Shit I tell U – jag kommer nog inte att se Bläckhjärta till exempel. Fast Narniafilmen gillade jag och ser fram emot att se uppföljaren som väl är i rullning nu?

    Ja, för tusan, läs Urchin! Perfa för kids i mellanstadieåldern och de lite äldre som inte är på tok för coola och navelskådande som exvis jag var i den åldern. (Hihi, jag minns hur jag i åttan klafsade runt i gummistövlar, svara kostymbyxor läsandens Han som älskade livet [om Van Gogh], It, samt Anthony Beevors biografi över Hitler. Behöver jag tillägga att jag såg ut som en panda – fast med skitsnygga och *värsta originella* prickarna utåt tinningarna till?)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: