Till alla som älskar Gun-Britt Sundström

Ni brukar undra: vart har hon tagit vägen egenligen? Vad håller hon på med? Sedan någon månad tillbaka är ni nöjda eftersom hon kommit ut med en självbiografisk bok – efter X antal års ”uppehåll”. Jag vet att Gun-Britt Sundström har gjort väldigt mycket annat än att bara ta ett ”uppehåll”. Denna charmanta dam har åtminstone ägnat en stor del av sin yrkesverksamma tid åt översättning av barnböcker – en mkt delikat syssla om du frågar mig.

Idag har jag i min ankomstregistrerarhand ännu en av Kitty Crowthers helljuvliga bilderböcker: Är det dags? och säger bara: läsläsläs! Den utgör, tillsammans med Ivo och Vera: Vakna Ivo!, min vardag i ett förgyllt koncentrat!

Tillbaka till litteraturens sköna värld

Hon önskade att hon hade kunnat försvinna på fläcken, inte dö men försvinna, i ett litet rökmoln, krympa ihop helt eller lösas upp i luften. Ingen i hennes omgivning skulle ha märkt något. Självmord – på riktigt – verkade oåtkomligt. Det skulle ha krävt en orimlig ansträngning av henne för att nå ett resultat som hon mycket väl kunde uppnå med tålamod. Det skulle ha krävt en idiotsäker metod och stark motivation för att betvinga sin egen överlevnadsinstinkt. Hon var inte ens säker på att hon eftertraktade döden i själva verket, utan snarare ett permanent tillstång av total likgiltighet. Att leva bestod av att genomföra en rad gester och rörelser som utlöstes av en reflex eller en viljeyttring. Hon drog slutsatsen att det räckte att inte längre vilja något för att bli förskonad.

[ett av utropen – jag har eget ex nu och vässad blyerts!]

För hur beter man sig egentligen på en totalbefolkad arbetsplats, där ens röst är välkänd men profil lika med intet? Med passionen i fickan, nej om sig överallt, så till den grad man gör det ogörbara: reser, med tåg, till främmande land och ångest.

Find your hottest look

Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com

Dethär är tammefanken beroendeframkallande!!

Rosa rummet för en dag

Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com

Om rävar, frökärnor och andra väsentligheter

Jag vill skrika håll käften och slå deras mobiler ur händerna, ge mig en tyst punschveranda med tillhörande följsam butler. Inte kunde jag låta bli Müller, trots att företaget var dömt att misslyckas alltsedan det initierades. Läsning av Redan då var räven jägare ter sig bäst i den önskade miljön ovan, alternativt till soffs. Att bära med sig detta verk i lokaltrafiken som frekventeras av sommarlovsystra yngre och högljudda äldre (”HALLÅ, HÖÖÖÖR DU MIG? NEJ DU VET DET ÄR DÅÅÅÅLIG MOTTAGNING —— HAAAAAALLÅ!!”) = big no-no. Nåväl, jag läste ändå och om blickar kunde döda och så där du vet.

Hsh detta: Det är en krävande bok; jag har verkligen bråkat med språket (och den faktiska omgivningen höhöhö) och ibland stirrat mig blind efter sammanhang, förståelse, struktur –

och så eftermiddagsvis: promenad (invid vatten och gröna hus!) med så jättefina läsecirkelskamraten och åh, så många idéer som sprang till i skallen!

– först ungefär då, när jag förklarade för sällskaparen, insåg jag nog fullt ut att det var när jag slutade tvinga mig in utan bara lät mig medforslas (nog krävs först en hel del gräl med det skrivna för att göra det) och därmed bjudas in i det müllerska universum som, ja, slog detta lilla ka till marken.

För vet detta: det är inte bara Anne Frank som tvingats gömma sig hos barmhärtiga; andra världskriget är endast ett avsnitt i förtryckhistorien.

Detta skrev jag på ett kvitto för någon dag sedan, synd att jag inte har en tjusig scanner, då skulle ni få ta del av en plottrig anteckning wooooow:

Det är mest som en film alltihop; scener staplas på scener. Tack vare en absurd verklighet där ingår exempelvis en dvärg, äpplen, solroskärnor och malfjärilar samt formen som gestaltar allt detta, kommer jag att tänka på så vitt skilda upphovspersoner som Dagerman, Lynch, Mannheimer och Taivassalo. Den korthuggna tonen som förmedlar skeenden långt utanför det mer traditionellt utformade berättelser lyckas göra —

Ajö, nu blir det slaskTV.

Bloggeriproblem

I ett anfall av ickeelitism beslöt jag förflytta mina s.k. favvobloggar till totalblogrollen, som numera går under namnet Läser inte bara böcker. Döm om min häpnad då favvobloggarna försvinner alldeles i stället för att, såsom intruktionerna säger, förflyttas automatiskt till Läser inte bara böcker!

Kanske finns här någon wordpressnörd som vet hur jag lätt och smidigt bär mig åt?

Morgonen ägnas också åt

detta. AHHHHH! VIlken ljuvlig kombination! Jag gillar idéer som återanvänds (med det förbehållat att de annonseras just som återanvändningar i stället för !”nya och fräscha” påfund).

Nå: jag beslutar mig för att börja här inom kort.

Litteraturval i värsta mörka natten*

Helst låter sig Redan då var räven jägare läsas nattetid i en, tack käraälskadebalkongdörr, sval soffa – snarare än pendeltågsvis, omgiven av feriefestande tonåringar i sin tur drypande av skrällande mobiltelefoner och ostyrsliga kroppsdelar (antar ni hörde ljuvliga Allvarligt talat igår, skönt veta att vi är fler som delar mycket).

Funderar nu, då gryningen är ett överskridet faktum, kring gener & sånt, bra läsning det med (precis som Sex & sånt). Skriven för ungdomar och uppenbarligen även detta lilla ka som (kallas ungdom av arbetskamrater och kärring av somliga låntagare) aldrig begrep sig på detdär med genetik.

* läs Tidholmarnas helt och hållet underbara Hanna hunden huset. Basta!

Mer cancer och elände!

På inrådan av en i fransk litteratur mycket insatt person har jag nu under dagen läst Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt.

De första 30 sidorna påminner nästan otäckt mycket om Anna och Thomas Lyreviks Nora från ingenstans (ett måste för alla cancerindragna) som jag först kom i kontakt med för ungefär fyra år sedan*. Berättarperspektivet är detsamma: cancersjuk pojke på ungefär tio år ligger i sjukhussängen och väntar på döden, i bägge böckerna får den sjuka hjälp av en mer eller mindre magisk person – i föreliggande exempel en rosaklädd äldre kvinna, medan barnbokens Simon möter den jämnåriga Nora. Tack vare kontakten med dessa musor kommer böckernas huvudpersoner inte bara till ro med det faktum att de skall dö – Oscar och Simon vågar dessutom leva den tid de har kvar.

Vad händer då, efter trettio sidor, vad är det bryter korrespondensen mellan de två böckerna? Jag är osäker på om jag verkligen vill skriva det här – för mig som inte tidigare kände till Oscar och den rosa damen kom dethela som ljuvligsmärtande överraskningar, varför jag nog överlåter läsningens hela nöje på dig.

Kort, om språket, bara: vandrar på finlinjen mellan patetik (innehållslig) och totalt avståndstagande (ironiskt som Erlend Loe, tänker jag mig – men det var länge sedan jag läste något av herr L), lyckas utmärkt med den äran.

* apropå bokhoras fråga om vilka böcker man läst om många gånger: Nora från ingenstans såklart. Samt en hel drös jobböcker, och just Noraboken är något jag verkligen är lycklig över att ha lärt känna. Minst 15 gånger har jag läst den och fler lär det bli.

Ånger

Nej döda mig inte; jag vill läsa om för återopplevandet av hundörade sidor och förstrukna rader i denna bitterljuva berättelse om födslandet, dödseln och livet däremellan. För åh, så vackert Birgitta Trotzig skriver om allt detta, infogat i berättelsen om depressionen, mellankrigstiden, undertidenkriget och Efteråt. Läste ut, gående, i trafiken och städerna som Mojan. Glad att jag aldrig någonsin haft intentionen att skriva recensioner (jösses, inte har jag tillräcklig sans och vett för något sådant) här utan kladdar, om så bara något litet, kring de dykningar jag gör.

Spolen, moderskapet och i viss mån även språket – det strängt religiösa – känns igen från Reglerna, kan det verkligen vara en slump att jag läser dem så tätt inpå varandra? Minns att jag upprördes över att det inre ursinnet (vansinnet?) tilläts ett så stort utrymme, kommer på mig själv med att om inte förkasta så åtminstone förringa böcker där självdestruktiviteten fokuseras och många gånger förhärligas —

för att i stället hänge mig åt de eländesskildringar där hotet kommer utifrån: klassiska hey yo we must go klassköngenusetnicitet. Hotenmönstren you name it intersektionalitet jamenvisst sörru och så då detta med hur det behandlas skriftligen. Uppbyggelselitteratur eller kanske, oh återigen, identifikation. Hoppsan, här har vi ett trött och till begripliga formuleringar oförmöget ka som kladdar igen.

Nå: i Dykungens dotter möter vi stor, vild och vacker poesi, lika mörk och synnerligen kraftfull som huvudgestalten-flickan, Trotzig kombinerar alltigenom fantastisk språkbehandling med såväl inblick i enskilda människors psyken som översikt över genomgripande samhälleliga skeenden och kopplingarna mellan desamma. Underbart.

Älskar Dykungens dotter och texten om densamma, har mångamånga citat, bjuder eder härmed ett av de finare, plockat ur den tidigare delen av boken för att inget av handlingen skall avslöjas:

Men den svaga punkten i försvaret var alltså flickan – fklickan som bara glittrade och dansade och sjöng och bar sig illa åt.

Och flickan var alltså född glad. Glad och vild, rund som ett klot rullade och klättrade och sjöng hon. Man tyckte ju i gården att med sådan härstamning borde hon ändå ha visat ett annat sätt att vara. Även om man inte kunde begära att hon själv skulle kunnat förstå sitt läge, det var hon ju ändå för liten till, borde situationen själv ändå ha avsöndrat något slags ödmjukhet, eller i varje fall stillsamhet, undfallenhet. Men ingenting sådant syntes hos flickan, hon var bara glad och rund och sällsynt kelen, syntes alltid bära på katter så fort hon kom åt. – Men felet med henne var också att hon redan från början hade liksom alldeles för mycket kropp: den störde: den var för mycket.

Nu kan jag äntligen tillåta mg att fullt ut läsa denna text av Kerstin Ekman.

Seså – gack nu till biblioteket och låna boken pronto!

Själv tänker jag glo på ful-tv och äta popcorn.

« Older entries