Om ungdomsboken som litterär genre

I syfte att försöka begripa mitt icke-engagemang* i Innan jag dör tar jag mig härmed i kragen: VARFÖR BLEV JAG BESVIKEN OCH NÄSTAN PROVOCERAD AV LÄSNINGEN?

1) besviken blev jag eftersom A – boken tokhypats på en hel del ställen och på andra åtminstone tyckts om i betydelsen gillats och B – smaken av Tillträde till festen hade ännu inte lämnat min oh så läshungriga skalle.

2) provocerad – av den enkla anledningen att Downhams debut klassificeras som vuxenlitteratur och därmed ernår en långt mycket högre status än exvis Tillträde till festen, Bryta om, Skuggan av den randiga vargen, Nu heter jag Nirak, i viss mån även Solveig Olsson-Hultgrens lovely serie om systrarna Andersson med flera godbitar som i bokhandlar och på bibliotek placeras på ungdomsavdelningarna dvs i skymundan dvs i skamvrån dvs ”De är inte riktig litteratur”. Men vad skiljer ungdomsboken från vuxenboken? I I ungdomsrevoltens tid – svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968 (1990) definierar Lena Kjersén Edman ungdomsboken såhär:

” i allmänhet […] en episkt-realitisk genre, där berättelsen är centrerad kring en tonåring. Ofta är det fråga om jag-romaner för att författaren, inifrån, med en ungdomslig jargong, ska kunna teckna identitetskriser och/eller samlevnadsproblem.” (s. 9)

Jahapp. Där hamnar mig veterligen en hel hoper böcker som i nuläget lanseras som vuxenromaaaaner. Ett eller flera exempel vore kanske på sin plats, men nu är det klämdag och JOBB dvs jag håller mig till barn- och ungdomsavdelningen. Jag kollar heller inte i Vivi Edströms Barnbokens form (1980), ety den är utlånad. Ulla Lundqvist noterar dock i sin Tradition och förnyelse – svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (1994) att:

”Huvudpersonens/personernas ålder brukar vara ett kriterium, men det är inte påtagligt: flera av åttiotalets ungdomsromaner har centralgestalter i tolvårsåldern eller yngre. En och annan gång för jag också in barn- eller ungdomsböcker som av förlag och bibliotek klassificeras som vuxenböcker […]: även här är gränsdragningen ofta godtycklig”. (s. 16)

Den godtyckliga gränsen, alltså. Frustrationen hos mig – som en och annan gång stött på s.k. vuxna låntagare som trots sin uppenbara nyfikenhet på somliga titlar vänder då jag visar dem till ungdomsavdelningen – är stor. Varför förblindas av klassificering, kategorisering och placering? Också i bloggosfären finns en hel del misstro mot ungdomslitteratur – vilket är mycket sorgesamt men naturligtvis även förståeligt, då många av bloggarna (haha, ordet är ju som fiskarna; bloggaren eller det bloggade – fiskaren eller den fiskade?) förmodligen råkat ut för litterära stolpskott vars form gör vem som helst, åtminstone mig, kräkfärdig. En, antar jag, allt annat än ny tanke: Borde biblioteken/bokhandlarna kanske ha separata hyllor för bruksböcker respektive litterära verk? Vem avgör i så fall litterariteten inom pärmar som ofta är förvillande lika? (Nej, jag antar att somliga redan anser att biblioteken är hårda gatekeepers som nogsamt håller de illitterära texterna långt bortom sig.) Hoho – här kan vi snacka kanondebatt på hög eller kanske snarare låg nivå! Endel bibliotek har numera särskilda hyllor för den kategori låntagare som kallas för ”unga vuxna”. Där borde (och så sker) crossover-litteraturen hamna. Om vi ställer i ordning en sådan här kommer jag för övrigt att kräva mumin- och VLMF-böckernas självklaraste förstaplacering där, trots att de är (något ännu värre än ungdomsböcker, nämligen) BARNböcker. Jag vill sträcka mig så långt som att låta allålderslitteraturen få ett eget signum. Men vad? Några förslag?

[Uppdaterat: Ja, här kom jag ju inte fram till några revolutionerande slutsatser. Besviken och provocerad blev jag kanske inte så mycket på/av Downham som på kringliggande omständigheter.]

AJÖKEN!

* nåja, jag blev onekligen tagen av XXX:s öde (och visst var det storslaget, hemskt och allt detdär, samt: jag gav den nog inte totalt odelad uppmärksamhet, jag menar: hur lätt är det att hindra ett hungrigt Ka från frukostfilen?) men jag har svårt att se det exceptionellt F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A med den.

Annonser

49 kommentarer

  1. 9 maj 2008 den 12:53 e m

    […] för barn och unga, romaner) Tags: arbete, gnäll Ja, tack vare Sofia fick jag opp ögonen för ännu en cancerbok, Livet på en kylskåpsdörr (Forum) av debutanten Alice Kuipers. Och hey vilken […]

  2. Ika said,

    23 maj 2008 den 6:46 e m

    Just det här kan också göra mig ledsen – människor som säger att de inte kan läsa den ena eller den andra boken för att den placeras i en genre som de anser att de inte kan läsa. Må det sedan vara ungdomsböcker, bilderböcker, fantasy eller vad som helst – en riktigt bra bok känner inte av sådana begränsningar!

    Minns att jag var själaglad när mitt bibliotek köpte in nyutgåvor av muminböckerna – till vuxenavdelningen. Äntligen hade någon annan fattat det jag så ofta tänkt och sagt. Vissa böcker är helt enkelt sådana att de borde finnas på fler än en avdelning, för att kunna nå så många potentiella läsare som möjligt.

    Här i Åbo finns det faktiskt förvånansvärt många ungdomsböcker bland de ”vanliga” romanerna. Det gillar jag också, naturligtvis, precis som jag gillar att en del vanliga romaner har hittat vägen till ungdomsbokshyllan.

    Och tänk på Philip Pullmans fantasytrilogi som verkar klassificeras väldigt varierande… Fast det kanske blir annorlunda efter filmen?

  3. lena kjersen edman said,

    26 maj 2008 den 8:40 f m

    Hej! Jag håller på att avsluta skrivandet på boken ”FANTASY och REALITY. UNGA BÖCKER” – som vänder sig till unga vuxna, tonåringar samt till de vuxna som törs läsa ungdomsböcker.
    Jag gissar att den kommer ut under 2009.
    Hoppas Gröna rummet och andra okända och kända läsvänner vill läsa den med öppet sinne. Skönt att ni finns!

  4. ka said,

    26 maj 2008 den 11:50 f m

    Ja, se det blir spännand! Senast för en halvtimme sedan vidgades vyerna hos en något motsträvig vuxen som trots allt lånade med sig Livet på en kylskåpsdörr hem.

  5. ka said,

    26 maj 2008 den 11:52 f m

    Ika: Har du hängt med i DN:s debatter på sistone? Mkt intressant diskussion om litteratur!
    Samt WOW! Hos mina svärföräldrar har muminböckerna alltid stått bland vuxenromanerna. I vårt hem åerfinns de bland barnböckerna, men det är helt ok eftersom det är där jag håller hus allra mest.

  6. 9 juni 2008 den 5:15 f m

    […] dess namn, stilfullt översatt av oh så bra Gunnar Ardelius, berättar kanske samma historia som Jenny Downham* fast från andra sidan, nej inte döden, pojkvännen. Fullt av finheter språkligt och […]

  7. lena kjersen edman said,

    16 juni 2008 den 8:49 f m

    Redan hösten 2008 kommer min bok ”Fantasy och reality. Unga böcker”, Hoppas Ka och andra lystna ungdomar i alla åldrar (den vänder sig till läsare från och med så där 14 år) vill läsa den.
    I två långa inledningskapitel berättar jag om ”fantasy” från Tolkien t o m några böcker från i år och om ”reality” från Beckman t o m några böcker från i år. Unga böcker (i min definition ) är inte bara uHc och uHce, utan också t ex Mio min Mio, Keffe, Keffe och Låt den rätte komma in.
    Författana som får egna porträtt är 22 stycken. Dels några ”populärbra” – som Katarina von Bredow och Anthony Horowitz, dels några uppdaterade – som Ursula le Guin och Per Nilsson. dels några världsmästare – som Aidan Chambers och Joyce Carol Oates.
    Hoppas anrättningen skall smaka lagom beskt och lagom sött!

  8. ka said,

    16 juni 2008 den 2:14 e m

    Sedär, så kul! Ja det är ju självklart att jag vill läsa!

  9. ka said,

    23 januari 2009 den 5:53 e m

    Undrar vilka som har läst just detta inlägg idag. Det har visats fem gånger enligt statistiken.

  10. lena kjersen edman said,

    23 januari 2009 den 11:39 e m

    Jag skulle gärna vilja ha ha en tre-gångers-läsecirkel tillsammans med 4 – 5 hängivna personer ( t ex bibliotekarier) där vi diskuterar ungdomslitteratur som litterär genre.
    Cecillia på Barnboksinstitutet, jag, plus 2 personer till hade en gång en sådan där minicirkel på 3 träffar -vi diskuterade då intensivt, ur alla aspekter, Philip Pullmans Lyra-trilogi.
    Det var otroligt spännande, lärorikt, ambitiöst och urkul!
    Förvånansvärt många kom i måndags till Barnboksinstitutet då jag talade om ”Fantasy & reality” så det finns ett stort intresse för en seriös diskussion om ungdomslitteratur.
    Den bok som jag skulle föreslå som en gemensam bok att fördjupa sig i för en liten grupp, skulle nog vara någon som inte är ny. Gillian Cross ”Genombrottet” kanske. Eller ”Kartan över ingenstans”. Eller ”Förloraren”? ”Vinnaren”? (Varför översätts inte Bjarne B Reuter längre?)

    Kanske tar jag framåt våren detta initiativ och kallar på diskussionslystna ungdomsboksvänner.Men inte just nu.

  11. ka said,

    24 januari 2009 den 7:14 f m

    Å, det låter intressant! Ja – ett ständigt fokus på nyheter ingår som bekant i förytligandet av vår samtid. Gillian Cross känner jag inte mer än till de senaste tre böckerna.

    Jag hade verkligen velat gå i måndags. I stället jobbade jag. Men jag har läst din bok – fin!

  12. lena kjersen edman said,

    25 januari 2009 den 6:12 e m

    Till Ka och de som läser Flaskposten och
    alla som intresserar sig för u-böcker, fantasy, reality och unga läsning

    Nyss fick jag ett e-brev från en från mig helt okänd 10-årig Matilda. Matilda tipsade om sin bokblogg – som jag tycker är helt underbar:

    http.bokmatilda.blogspot.com

  13. lena kjersen edman said,

    25 januari 2009 den 6:58 e m

    Matildas senaste inlägg i ”Matildas läshärna” handlar om Twilight -det var nog därför hon mejlade till mig. Matilda skriver att hon inte gillar könsrollerna i böckerna och retar sig på att Edward nästan inte säger något, utan skrockar.
    Matilda skriver. ”Jag tycker inte att det pasar för sjuttonåringar att skrocka. Inte hela tiden i alla fall.”
    Men tioåringen tycker dock om att boken har en bra idé (den omöjliga kärleken) och att den är spännande.

  14. ka said,

    25 januari 2009 den 8:54 e m

    Ja, jag har läst Matildas blogg förut! Den är verkligen bra.

  15. Kevin Frato said,

    27 januari 2009 den 10:44 e m

    Hej!

    Skrev en D-uppsats om allt det här med u-böcker och MacDonalds PHANTASTES och crossover och så vidare på Engelska Institutionen på SU i juni och jag har gjort värsta tvärvändning i mina funderingar kring ungdomsböcker.
    Några punkter: 1) jag tror inte längre på ungdomslitteratur som levande genre, den är konstgjord och uppfyller inte grundfunktionen av personlig utveckling: den slutar vid gränsen till vuxenlivet och det är just det ungdomar vill veta mer om. För mig känns det som om så snart det finns något vuxenperspektiv i en ungdomsbok, blir den klassificerad som vuxenbok. Eller när den är för bra för att slösas bort på en så liten marknad; det här fick jag lära mig av egen erfarenhet. Jag skrev vad jag trodde var en ungdomsroman, fick den antagen som… vuxenbok. Dessutom förstår jag som lärare att vuxenböcker sprids lättare bland ungdomar darför att de oftare kommer i pocket, det är bättre ekonomi i dem.

    2) Ungdomar har större fantasi än vuxna (folk i de yngre åldrarna har det) och vet mer om ungdomen än vi, som klippt dessa hjärnkopplingar till förmån för annat. Därför är det inte den kognitiva utvecklingen som avgör läsnivån utan läsförmågan och läsarens mognadsnivå och intressen.

    3) Kanonen blir med tiden ungdomslitteratur. Det bara är så: skolan är världens största litteraturförmedlare och så snart en bok blivit en klassiker hamnar den på kursplanerna. Vem läser Farenheit 451 eller Gösta Berlings Saga eller Idioten? Ungdomar som vill bli vuxna.

    4) Ungdomslitteratur betydde i början litteratur som ungdomar gillade. Typ Unge Werther. Jag tror fortfarande att det är den gällande definitionen, förlagen och biblioteken till trots.

  16. lena kjersen edman said,

    28 januari 2009 den 12:33 f m

    Hej Kevin.
    Några funderingar kring ditt inlägg.
    1) Många författare har vittnat om en annan erfarenhet än din. De har skrivit en roman utan att tänka på någon speciell läsarålder och utan större kunskap om modern ungdomslitteratur – och förlaget vill ge ut den som ungdomsroman. (= en bok som får bibliotekssignum uHc)
    Allt fler u-romaner kommer ut som pocket. T ex som En Bok För Alla.
    Jag har arbetat med ungdomars läsning i massor av år och har inte upptäckt att vuxenböcker (vilka tänker du på?) sprids lättare än t ex Harry Potterböcker. Däremot är det min erfarenhet att tonåringar ytterst sällan köper böcker till sig själva – alltså inte heller pocket.

    2) Vem kan mäta fantasi?

    3) Dagens kanon ÄR till stor del det barnlitteratur. Folksagor, Elsa Beskows och Astrid Lindgrens konstsagor, Robinson Kruse, Gulliver, Ture Sventon ….
    Men inte kan du på allvar hävda att ”så snart en bok blivit en klassiker hamnar den på kursplanerna”? Inte om du menar kursplaner för tonåringar i alla fall???? Eller är ungdomarna sådana klassikerläsare i din skola?

    4) Fanns verkligen begreppet Jugend Litteratur på 1700-talet?
    Jag försöker i ”Barn- och ungdomsböcker genom tiderna” och i tre böcker om ungdomslitteratur definiera ”ungdomslitteratur” utan att lyckas särskilt bra.
    Hur tror du att förlag och bibliotek å 2009 definierar ungdomslitteratur?

  17. ka said,

    28 januari 2009 den 8:17 f m

    Kort från stresso-Ka: Väldans intressant och TÄNK om jag hade haft tid att lägga mig i nu… Dendär D-uppsatsen måste jag nog läsa. Heja Kevin och Lena – GO! GO! GO! Kör hårt och må denhär diskussionen bli långvarig!

  18. lena kjersen edman said,

    28 januari 2009 den 11:10 f m

    Jag har på senare år bara vikarierat en termin som gymnsielärare i åk 1.
    Men det som slog mig då var att INGEN av mina 160 elever hade fått diskutera ungdomslitteratur under högstadietiden. (Bara fått läsa själva som ”fri läsning”.) Vi lusläste därför tillsammans – med massor av olika slags diskussioner skriftligt och muntligt – den stililistiskt ganska komplicerade ungdomsromanen ”Hjärtans fröjd” av Per Nilsson. Både de starka eleverna och de svaga sade att de aldrig tidigare hade fått fördjupa sig så i en bok som innehöll temata som berörde dem djupt. Att jag-berättaren var i deras ålder (och inte vuxen) såg de som en klar fördel. Att jag, som samtalsledare, inte var i tonåringarnas ålder utan har stor livs- och läs-erfarenhet var också en stor fördel.
    Vad jag önskar är att både lärarutbildningen och den utbildning som kan leda till att man blir bibliotekarie innehåller mer kunskap om skönlitteraturens alla genrer och om hur man som lärare/bibliotekarie förmedlar sina kunskaper och sin entusiasm. (Jag har som lektor handlett och undervisat mycket på både utbildningarna, så jag känner väl till bristerna och beklagar dem.)

  19. Kevin Frato said,

    30 januari 2009 den 11:58 e m

    Hej, Lena, vad roligt att få chansen att diskutera allt det här!

    Barn upplever fantasin starkare än vuxna enligt psykologer. Jag lutade mig mot någon grundtext i barnpsykologi.

    Visst är det så att det börjat komma fler ungdomsböcker på pocket. Förut var situationen hopplöst. Ka – du har klagat över ungdomshörnan på bibblan och visst känns det som om ungdomslitteratur är ghettoiserat? Och varför? Tjejen som satt bredvid mig på tunnelbanan idag kan inte ha varit äldre än 13, hon läste Stieg Larsson. Gillar du inte ungdomsböcker? frågade jag. Jo men inte hela tiden, svarade hon. Jag skulle vilja se en ungdomsboksavdelning som avspeglar ungdomarnas verkliga intressen och inte våra. Twilight-böckerna löper till exempel som en eld genom min skola just nu, tjejerna smygläser dem i stället för att smyg-SMS:a under lektionerna. Är det ungdomsböcker? Finns de och Stieg Larsson med på ungdomsavdelningen på bibblan?

    Crossover: litteratur är fantasilek, precis som teater. Böcker är hjärnteatermanus. Pekböcker har inbyggd rekvisita (de viktorianska ”toy books” och Lothar Meggendorfers diaorama-böcker är tidiga exempel på detta; nuförtiden har vi böcker med inbyggda gosedjur och datorchips!). Senare försvinner denna rekvisita in i illustrationerna för att till slut bli enbart språkliga. Att se på litteratur som lek är inget nytt; men om vi godtar psykologins syn på lek som ett sätt för unga att utvecklas (därför används lekterapi och kognitiv gestaltningsterapi av psykologer), får vi se på ungas läsning som ett sätt att utvecklas personligt. Barn leker mamma-pappa-barn, ungdomar vill leka att de är vuxna (därför hänger de utanför Pressbyrån och ber mig köpa cigaretter åt dem, tror jag!). Men en renodlad ungdomslitteratur som begränsar sig till ungdomsvärlden ger inte möjlighet till att leka vuxen. Jag misstänker att det är därför ungdomar söker sig utanför genre-gränserna. They cross-over. Visst finns det en poäng i att läsare hittar litterära spegelbilder; men till och med ungdomar tröttnar på att hela tiden titta in i spegeln. Ibland vill folk titta ut genom fönstret, i stället.

    Om biblioteket ser till förlagens klassificering av böcker i stället för vad ungdomar själva tycker är intressant, missar de halva grejen. Halva genren. (Hallå, Ka! Köp två ex av min bok så att den kan korsa bibblans åldersgräns!) Lit. vetare efter Foucoult vill gärna se på litteratur som helig, som oberoende av författarna; de vill heller inte framhäva bokbranschens hitoriska makt över vad och hur vi läser. Men branschen måste gå runt; då bli det som det blir med styvbarnet Ungdomsböcker.

    Att skolorna jobbar aktivt med ungdomsböcker hjälper, jag håller med om det. Mina elever suckar när vi delar ut ungdomsböcker i ettan. Varför? ”Ungdomsböcker är tråkiga!” klagar dem. Visst är många ungdomsböcker produkter av bokbranschens självcensur.
    Har någon applicerat Propps sago-funktioner till realistiska ungdomsböcker? Jag går och undrar om inte de är moderna arvtagare till sagotraditionen.
    Fantasy som genre: jag tror att Phantastes – den första fantasy-romanen på engelska – är en cross-over roman. MacDonald skapade romanens struktur (och la grunderna för hela den efterföljande genren), för att komma åt ett sätt att skildra övergången mellan ungdoms- och vuxenvärlden. På 1800-talet fanns ”youths” på engelska, det vittnar både MacDonalds brev till sin far samt romanen om.

    Vi borde occupera SBI någon gång och mejsla fram ett manifest om ungdomslitteratur i Sverige. Ka, har du fanan redo?

  20. lena kjersen edman said,

    31 januari 2009 den 10:37 f m

    Hej Kevin!
    Min kamp (som lektor i litteraturvetenskap, författare och bibliotekarie) när det gäller ungdomars läsning kan du ta del av i min bok ”Fantasy & Reality” eller om du lyssnar på föreläsningar som jag har i skol- och biblioteks-sammanhang.
    Vad som placeras på hyllan FANTASY i folkbibliotek och gymnasiebibliotek är det ingen större diskussion om. Där samsas på de flesta bibliotek Hc, uHc,Hce,uHce (t ex Låt den rätte komma in) hej friskt med Hcg-böcker som t ex Harry Potter. Det tror jag de flesta är nöjda med.(Klassifikation och placering ska ju framför allt underlätta för låntagaren att orientera sig i mångfalden.)
    Men min önskan är att bibliotekarier på ungdomsavdelningar skulle våga lansera placeringsbegreppet REALITY (och då inte avse dokusåpor på teve) för böcker med realistiska anspråk. (Kanske kommer någon kreativ ungdomsbibliotekarie på en bättre beteckning, då gärna en svensk beteckning.)
    Att förlagen kallar en bok ”ungdomsbok” (eller under en period: ”allåldersbok”) ska absolut inte vara det enda avgörande för vilka böcker som placeras på REALITY-hyllan. Naturligtvis ska t ex Amanda Svenssons underbara bok ”Hey Dolly” hamna där – och på vanliga romanhyllan (dock inte på barnavdelningen.)

    Varför ”delar ni ut” ungdomsböcker i åk 1 på gymnasiet? Det låter för mig mer som matbespisning än som inbjudan från läraren till eleverna om intressanta bok- och livs-samtal. Men jag kanske missuppfattar dig. Förklara gärna hur ni arbetar läspedagogiskt.
    Jag har i år träffat massor av gymnasister på olika skolor och märker vilken längtan det finns hos tonårngar att på allvar få diskutera litteratur och liv.

    Jag jobbar också liksom du för cross-over både när det gäller skönlitteraturen och läspedagogiken. Hoppas att ni på ditt gymnasium samarbetar mycket mellan bild och svenska (engelska kanske på din skola). Många gymnasier och högstadieskolor missade konstigt nog att göra något pedagogiskt kul när bilderboksvirtuosen Maurice Sendak erhöll ALMA-priset härom året. Och alltför sällan ser jag allåldersboken ”Till vildingarnas land” på gymnsiebiblioteken ….
    Vad menar du med bokbranschens självcensur? Estetisk, moralisk, politisk?
    I sista numret av Sambindningshäftet är det slående hur otroligt många halvdåliga skönlitterära böcker (inte minst barnböcker) som kommer ut. Därvidlag skulle man önska sig att förlagen hade mycket mer självcensur.

    Många böcker hittar människor alldeles själva. En del av förklaringen till det är att de får så mycket reklam. Om ett bibliotek vill höja utlåningssiffrorna är det bara att köpa in hinkvis av Stieg Larsson och Twilight – så att alla som vill låna de böckerna får de bums. Naturligtvis ska alla folk- och skolbibliotek ha dessa böcker till utlån, men om ens ambition som skönlitterär förmedlare inte är större än så, då … ja.
    Eftersom jag träffat många av mina tidigare litteraturvetenskap-elever som färdiga lärare i svenska, så törs jag uttala mig om en sak rätt så säkert. Den lärare i svenska som själv läser varierat och intensivt och tycker om att diskutera litteratur/språk/liv får elever som liknar henne/honom själv. Oxh motsatsen:
    lärare/bibliotekarie som inte vågar vara en inspiratör utan bara ger ungdomar det de redan känner till – blir ingen inspiratör.

    Gissa att jag är nyfiken på din bok! Lycka till!
    Lena Kjersén Edman

  21. ka said,

    2 februari 2009 den 4:04 e m

    Höörni, jag sitter bara och tjuvlyssnar här på er diskussion utan att ha tidlig möjlighet att lägga mig i. Vill bara säga detta kort: HEJHEYHEJ vad dethär är bra! Fortsätt! OCh var är alla andra som tycker och tänker något om detta angelägna ämne?!

  22. Ika said,

    2 februari 2009 den 11:59 e m

    Här är jag, t.ex. 🙂 Jag har ett tills-vidare-vikariat på en mindre biblioteksfilial just nu, och lite på efterkälken köper vi in Twilight-böckerna. Diskussionen här ovanför får mig att fundera över på vilken avdelning de borde finnas. Tonårsavdelningen eller vuxenavdelningen? Huvudbiblioteket har dem, om jag inte minns fel, på båda avdelningarna, och det tycker jag egentligen är det bästa alternativet för den här kategorin böcker. Men om biblioteket i fråga bara ska hålla sig med en uppsättning?
    Någon gång när reservationskön har klarats av ska ju de här böckerna hamna i en hylla och hittas av browsande biblioteksbesökare. Just nu lutar jag åt att det får bli tonårsavdelningen, eftersom jag personligen tycker att de gör sig bäst för tonåriga läsare. Dock verkar väldigt många vuxna kvinnor vara intresserade av att läsa dem. Och nu när vi pratar så mycket om vilka böcker och av vilken kvalitet tonåringar läser – när sysslar man med lässtimulerande verksamhet för vuxna? Är det ens rumsrent att diskutera frågor om hur man får vuxna kvinnor med en ensidig läsdiet bestående av Danielle Steel att slänga in en och annan klassiker?

  23. lena kjersen edman said,

    3 februari 2009 den 9:11 f m

    Hej Ika!
    Ganska många bibliotek ( t ex i Umeå) har sedan några år läsecirklar för vuxna. Ofta med ett tema, t ex ”afrikansk litteratur” eller ”godhet i litteraturen”. Underbart!
    Men det som nu skulle behövas för att människor i alla åldrar, och på alla sorters folk-skolbibliotek, verkligen ska få chans att möta böcker som de inte redan känner till är att blivande bibliotekarier och blivande lärare under hela utbildningstiden i ”work-shops” får undervisning i skönlitterära genrer (”deckare” i en månad, ”historiska romaner” en månad o s v) och får träna sig i att ge boktips och diskutera böcker. När bibliotekarieutbildningen startade i Umeå var jag med i planeringen och jag försökte då lansera liknande tankar, men fick inte gehör. Mina tankar om detta finns i essän ”Björnarna Puh och Ranelid. Om skönlitteratur på bibliotekarieutbildningarna” som ingår i boken från 2000: Den sköna litteraturen – i och utanför biblioteket (BTJ).
    I sista sambindningshäftet var det en bok som fick en riktigt positiv recension, en roman av P G Evander. En författare som förr lästes enormt mycket – och skulle bli läst också idag om bibliotekarier berättade om t ex ”Måndagarna med Fanny” för läslystna låntagare.
    Det fick mig att tänka: Hur ofta rekommenderar vi bibliotekarier till låntagare som vill ha ”en bra roman” en Evander-bok? Eller en bok av Sven Delblanc?
    Vi behöver ju inte, som bokhandlarna, bara ”sälja” det som är högst två år gammalt …..

  24. ka said,

    3 februari 2009 den 10:15 f m

    Twilight är definitivt ungdomsböcker. Kort och gott –
    ka

  25. Hermia said,

    3 februari 2009 den 1:05 e m

    Intressant diskussion som jag med andan i halsen hakar in på. Något nytt att komma med, har jag inte. Några tankar bara. Bläddrar upp och ned i inlägg och kommentarer, vet jag upprepar. Men ändå.

    I Gävle läsfrämjar jag för vuxna. Brottas mellan viljan att nå ut till många och att på detta mer exklusiva sätt få gå in i texter tillsammans med andra. 10 deltagare, 6 i kö för att få vara med. Det verkar finnas ett sug efter fördjupade samtal om läsning. Att biblioteket valt böckerna verkar för flera vara ett slags kvalitetsstämpel. Så vet jag t ex att människor som inte vill gå cirkeln ändå vill läsa böckerna. Det är bara ett sätt att förmedla läsning på, men ett rätt bra.

    När jag rannsakar mitt eget bibliotek ser jag dels rummet – det är låångt mellan barn och vuxenavdelning. Vilket motverkar crossover tanken. Jag tittar ut i hyllorna, ser inte mumin på vuxenavdelningen. Ser däremot, när de finns inne, Twilight i hyllan för unga vuxna placerad på vuxenavd. I mitt bibliotek saknas helt övergången mellan ungdom och vuxen, antingen är man i Gävle barn eller vuxen. Ett problem vi kämpar för att lösa.

    Bra böcker skrivna för ungdomar fungerar som brygga mellan två världar. Fast jag undrar var de bra ungdomsböckerna, förutom Maria Gripe, fanns när jag var i tonåren för det finns ett glapp i min läsning som jag tagit igen senare. T ex böcker av Peter Pohl och Per Nilsson. Var fanns läsförmedlaren som hade kunnat leda mig in i bokvärldar jag faktiskt behövde bättre än säg Noel Barber. Har man som ung läsare dubbla behov – dels läsning som hjälper i den intellektuella och ”andliga” utvecklingen och dels litteratur som kittlar nyfikenheten om vuxenlivet på ett mer fysiskt och relationsmässigt plan. Det finns en värld nära som begripliggörs men där dörren ännu inte öppen.

    Förstår inte varför ungdomslitteratur inte når vuxna. Varför den särskiljs, inte vill intagas. Som om det som handlar om unga människor inte berör, är intressant samtidigt som många ungdomsböcker skriver sig mycket närmare läsaren än annan litteratur skriven för vuxna. Men jag förstår att ungdomar som i sig själva är crossover väljer från alla håll. Söker identitet, sätt att vara.

    Jag vet inte om ungdoms- eller vuxenböcker som genrebeteckningar behövs. Men att innehållet i ungdomsboken behövs är jag helt säker på. Hur vuxna ska hitta vlmf m fl böcker vet jag inte. De får väl pratas för i olika sammanhang, utan att definieras som just ungdomsböcker? Luras på. Kanske.

  26. Kevin Frato said,

    3 februari 2009 den 11:49 e m

    Igår diskuterade jag allt det här med mina ettor i Engelska A, de som jut nu håller på med romaner. Förut tvingade vi — ja, det är pinsamt men så var det — vi tvingade dem att läsa två av Chambers romaner var. (Oj oj oj, mer om Chambers sen!). Men icke så längre. Om de vill läsa något eget får de, men skolan erbjuder i alla fall ett tvådussin titlar (såsom biblioteken i Gävle och Åbo och Umeå erbjuder vissa titlar).

    Men tillbaks till ungdomsböcer: igår frågade jag mina ettor (16-17-åringar) vem som höll på att läsa vad vid sidan av sitt skolarbete; av 23 elever fick jag följande titlar/serier:

    Narnia-böckerna
    Barbara Voors — Mina döttrars systrar
    Tusen strålande solar
    Ben Counter — Battle for the Abyss
    Roberto Saviano — Gomorra
    Dostojevskij — Spelaren
    En biografi över Condoleeza Rice
    Bilbo
    Robert Jordan — The Wheel of Time (10 tjocka fantasy böcker)
    Katedralen vid havet
    Dreamland (om Uzbekistan)
    The Witch (Oz-inspirerat)
    Liza Marklund — Asyl
    Dan Brown — Da Vinci Code
    Stephanie Meyer — New Moon (Twilight-serien)
    Marion Keyes — This Charming Man
    Infiltratören
    At World’s End
    On a Pillow of Grass (medeltids japansk fantasy)
    Helan Habila — I väntan på en ängel
    Bram Stoker — Dracula
    Paulo Coelho — Alkemisten

    Varför läser ni vuxenböcker? frågade jag. En tjej svarade, ”Det är mer moget. Ungdomsböker är alltid samma sak: någon som försöker hitta sin riktiga jag och samtidigt växa som människa. Tråkigt. Förenklat. De finns inget djup i ungdomsböcker.”

    Ikra undrar varför vi inte jobbar läspedagogiskt eller oroar oss över vuxnas enkelspåriga läsvanor. Jag börjar känna att ungdomsböcker är egentligen en pedagogisk genre som inte klara sig på egen hand, utan pedagoger. Åtminstone inte på en marknad som Sveriges där en typisk ungdomsbok trycks i, hur mycket? Kanske mellan ett och tretusen exemplar. I USA eller Tyskland är siffran nog det tiodubbla — det är dåligt med lönsamhet här när böcker riktas mot en så begränsad (och svårfångad) läsekrets som gärna vill framstå som äldre än den är.

    Varför läser inte vuxna flera ungdomsböcker? Det gör vi, skulle jag vilja påstår. Vi läser Twilight (åtminstone min hustru läser den!), Elin Lindquists Tokyo Natt, Ett öga rött, Hey Dolly, ja alla dessa böcker sam handlar om ungdomar eller unga vuxna som av någon (ekonomisk? pedagogisk? litteraturpolitisk?) anledning ges ut som vuxna böcker. Ka, du har försökt klura ut varför vissa böcker kallas för ungdomsböcker och andra vuxen-böcker; jag tror att det är ganska så godtyckligt. Jag tror att förlagens ekonomi spelar en större roll än vad många förstår. Det finns ju flera vuxna läsare. Långt flera.

    Men tillbaks till Chambers. Våren 2006 höll jag på att skriva en LHS C-uppsats; jag åkte helt sonika till England och intervjuade honom, sedan ordnade jag (i mångt och mycket) ett tio-dagars Stockholms besök åt honom. Helt galet. Men jag lärde mig en del. Till exempel: efter att ha på 60/70-talet sysslat med förenklade ”problem novels” bestämde Chambers sig för att avskaffa: narratativa begränsningar, ämnes-självcensur och den pedagogiska författarrösten. Han bestämde sig för att göra ungdomsboken mer litterär. Och på flera sätt lyckades han vidga på genregränserna, åtminstone i England.

    Men han har ändå varit trogen ungdomslitteratur som genre; han är ungdomslitteraturens Peter Pan, ingen ungdom får ostraffat bli vuxen i hans böcker. Julie (från Nu vet jag) har blivit vuxen i Det här är allt, men trivs inte som utbränd lärare. Gertrui från Vykort från ingenmansland begår som gammal medicinskt självmord. Cordelia blir mor men dör hux-flux i en fantasy-liknande ”eucatastrophe”. Chambers huvudpersoner får inte riktig korsa gränsen. Och där, genom att förbli genre-bunden, tror jag att han sviker sina karaktärer samt sina läsare. Böckerna går i repris i klassrummen, men hur klarar de sig utan våra insatser?

    På litteraturens långa natt för ett år sedan förklarade Kerstin Ekman att hon slutade skriva deckare därför att hon tröttnade på formens begränsningar. När ungdomar tröttnar på ungdomsböckernas begränsningar svarar vi (jag är jätteskyldig!) med läspedagogiska insatser. Men om ungdomar vill bli mer mogna genom att läsa, hur kan då en genre passa alla?

    I USA började ungdomsboksvågen ta fart på allvar med Räddaren i nöden och The Pigman osv, på 60-talet, när förlagen insåg att det fanns stora pengar att kamma hem på ungdomar. I USA skapades genren alltså av förlagen, efter att ha tagit intryck av vad som gick hem bland ungdomar. Hur gick det till i Sverige? I Finland? Har vi gett förlagen alldeles för stor betämmanderätt?

    Jag vet inte heller om beteckningen gör mer skada än nytta. Det känns i alla fall som om många ungdomar har genomskådat genrens begränsningar.

  27. lena kjersen edman said,

    4 februari 2009 den 9:37 f m

    … och min erfarenhet (som nästan alla mina studenter som tänker bli lärare vidimerar) är att de som går på ettan på gymnasiet INTE har fått diskutera ungdomsböcker med sin lärare på högstadiet.
    Och min erfarenhet (som lektor, lärare och bibliotekarie) är också att de få som har haft engagerade lärare i svenska på högstadiet – där läraren har tagit de bästa barnböckerna och u-böckerna på allvar – själva blir duktga skribenter.
    Den typ av ungdomsböcker som jag då tänker på är böcker av författare som Gillian Cross, Bjarne Reuter, Per Nilsson, John Marsden, Robert Cormier, Cynthia Voigt, Margaret Mahy … (Vår gemensamme vän Aidan Chambers också förstås, men hans böcker klarar bara högst en tiondel av den unga och vuxna läsekretsen).
    P S Jag ställde samma fråga som du gjorde till mina 1:or när jag vikarierade som gymansielärare. Flickorna hade (inte oväntat) en förkärlek för BOATS – killarna läste helst Ondskan eller En komikers uppväxt. Några få (de duktigaste) – både flickor och pojkar – nämnde som favoriter barn/ungdomsböcker.
    Hur ungdomsböcker nått svenska läsare skriver jag om i ”Barn- och ungdomsböcker genom tiderna”(Natur & Kultur)

  28. Kevin Frato said,

    6 februari 2009 den 1:56 e m

    Hej Lena,

    Jag ska leta fram dina böcker!

    Visst finns det många superfina ungdomsböcker. Jag har läst en hel del som jag aldrig kommer att glömma; och andra (alla dessa ”litterära stolpskott” för att låna Kas uttryck) som gjort mig frusrerad.

    Är Sverige tillräckligt stort för att genren klarar sig på egen hand, utan lärarna? Utan de allra duktigaste eleverna? Är genren tillräckligt livskraftig för att hållas vid liv på egen hand? Annars är kanske ungdomsböcker egentligen förklädd kurslitteratur. Inget fel med det, men ändå.

    Jag går och undrar över hur Svenska Barnboksinstitutet gör sina bedömningar till bokprövningen varje år: litar de på förlagens klassificeringar? Eller ungdomanras förnuft? Tänk om de tog med egenhändigt utvalda ”vuxenböcker” som lämpade sig som ungdomsböcker eller crossover-böcker? Jag ska skriva till SBI och fråga hur de ser på saken.

  29. ACE (Axel, Christopher and Erik) said,

    9 februari 2009 den 2:44 e m

    Undomsböcker för oss är böcker som inte är speciellt vågade åt något ämne och håller sig inom sina gränser. Böckerna försöker alltid pressa ut någon djup mening för att utbilda läsaren på något sätt vilket kan ibland kännas något krystat. Vi tror att många läsare inte bli lärda medans de läser eftersom man ofta läser en bok för att det är kul.

    Varför får alla mammor och pappor cancer i svenska ungdomsböcker?! Eller varför är det alltid någon som är alkoholiserad? Det känns som om det finns saker som måste finnas med..

    Enligt oss är ungdomsböcker(?) en döende genre som all färre läser. Från vad vi har sett har ungdomar som oss läsit mindre ungdomsböcker eller bara hoppat över dem pga att de inte är intressanta eller att man bara inte lägger sig i vilken genre det är man läser.

    Själv (Axel) läser jag science-fiction och fantasy på engelska utefter personligt intresse i vad böckerna handlar om, det är en serie på tolv böcker som fortfarande inte skrivits klart, jag ser på boken som en bok riktad till alla av samma intresse, inte till en speciell åldersgrupp. Åldersinriktade böcker håller på att dö ut eftersom fler och fler ungdomar vågar sig på svårare böcker menade för äldre, det är min åsikt.

  30. Fredrik & Vipul said,

    9 februari 2009 den 2:57 e m

    Vi tycker att man behöver ungdomsböcker som ung. Det finns en tid för allting. Man ska ha tid att vara barn, ungdom, vuxen eller vilka stadier man nu själv tycker är viktiga. Man måste få tid att vara naiv och bara ung. Ungdomar är inte myndiga för att vi inte är mogna nog för vissa saker. Mentalt, fysikst, ansvarstagande, det finns många delar av livet som ungdomar helt enkelt inte kan klara eller ska behöva klara av.

    Alla lärde sig inte läsa särskilt bra som barn. Det blir då ett för stort steg att börja läsa böcker för vuxna och bara hoppa över ungdomsböckerna. Det kanske är att fokusera på för små minoriteter att nämna de som inte kan läsa böcker för vuxna pga olika skäl, nu när man ska tala om ungdomsböcker som något globalt. Men eftersom vårt samhälle tydligen ska ta hand om alla på alla möjliga sätt, så är ungdomsböcker ett måste för de som nu vill läsa sådanna böcker.

    Media och andra saker som influerar ungdomar dagligen visar den vuxna världen. Det är ju viktigt, det blir en daglig förbredelse. Dock kan ungdomsböcker hjälpa ungdomar att ta en pause från allt. Det blir som att sova, tror jag. Man bearbetar nog alla andra intryck (i detta fall de från vuxenvärlden) genom att fokusera på något annat.

    Vi tycker alltså att, ungdomsbäcker är bra, de borde finnas och det kommer alltid finnas grupper som vill läsa dem.

  31. Ellaboo & Joel said,

    9 februari 2009 den 3:03 e m

    Jag (Ella) tror att Twilight är en bok för ALLA åldrar. Detta skriver jag för att vår Engelska lärare Mr. Frato undrade. Joel håller inte med mig. men han är kille så jag bryr mig inte ett dugg om hans åsikt. han anser att demma diskution inte alls är jämställd, och nu vill han att jag tar bort detta. min åsikt räknas och hans syns, hihihihi.

  32. ka said,

    9 februari 2009 den 4:25 e m

    Fattar ni att det här är så himla spännande? Jag blir tokig, varför har jag inte tid att svara ens? Nöjer mig med att läsa era kloka tankar.

  33. Senka said,

    9 februari 2009 den 7:31 e m

    Förstår inte varför man måste placera varenda bok i ett fack. Ungdomsboken blir ett speciellt svårt fall, eftersom människornas smak i dessa åldrar varierar något otroligt. Det kanske gäller i ”vuxenvärlden” också, men sånt vet jag inte mycket om än. Jag gillar själv att läsa lite ”mognare” böcker som inte ses som ungdomslitteratur, eftersom jag finner det intressantare och konfliktera känns mindre påtvingade än i ungdomsböckerna. I ”Twilight” t.ex. väljer man att skriva om det typiska dilemmat, förbjuden kärlek. Jag har läst hundratals böcker om samma sak och det uttråkar mig helt och hållet. Men ändå vet jag inte om jag skulle säga att boken är enbart för ungdomar. Den blir lite av en blandning. Ungdomsböcker tänker jag är lättlästa böcker, tonårsdilemman, kärlek och bråk, identitetskriser eller ensamstående knarkande föräldrar. Det verkar bara som om ungdomsböckerna finns där som en slags tröst, ett sätt för tonåringar att relatera till och lugna ner sina hormoner. Själv har jag inte kunnat relatera till någon av de ungdomsböcker jag prövat på, eftersom handlingen oftast känns lite väl påtvingad och rent sagt påhittad. Jag skulle inte säga att genren dör ut, eftersom jag inte tror den någonsin levt ordentligt. De ungdomar som man förväntar sig ska läsa ungdomsböcker idag letar istället efter lite svårare böcker, lite större utmaningar. I den här åldern försöker man hellre komma närmare vuxenlivet än att stadga sig med att enbart vara ”ungdom” och därför skulle jag nog säga att genren är rätt abstrakt.

  34. lena kjersen edman said,

    10 februari 2009 den 9:11 f m

    Har Fratos elever på högstadiet fått DISKUTERA t ex ”Janne min vän” av Peter Pohl, ”Anarkai” av Per Nilsson, ”Åshöjdens bollklubb” av Max Lundgren, ”Juliane och jag” a Inger Edelfeldt, ”I morgon när kriget kom” av John Marsden, ”Att spela människa” av Ursula le Guin, ”Genombrottet” av Gillian Cross, ”Guldkompassen” av Philip Pullman?
    De här böckerna har signum uHc och uHce. Några ungdomar som jag nyligen diskuterade litteratur med har alla en av dessa u-böcker som favoritbok.
    Mig spelar det ingen roll om de istället hade blivit klassificerade som vuxenböcker, men jag tror att det hade varit opraktiskt. (Den diskussionen om det ska finnas något som kallas ”ungdomsböcker” har funnits i 40 år och argumenter för detta är litet fler än argumenten mot.)
    Ungdomar som med sin lärare i svenska fått möjlighet att fördjupa sig i den sortens litteratur – INTE BARA SOM ”FRI LÄSNING” – upptäcker ofta att det här är böcker som de inte kände till tidigare, men som angår dem. Särskilt lättlästa är böckerna däremot inte.

    Som lektor i litteraturvetenskap ”med särskild inriktning mot barn- och ngdomslitteratur” , lärarutbildare, bibliotekarie, recensent, pedagog vet jag att det inte är särskilt många lärare som arbetar med böcker (i stil med dem jag räknade upp) annat än när eleverna får läsa vad de vill bara de är tysta. Men de lärare som själva läser böcker av det här slaget (vare sig de kallas ungdomsböcker eller vuxenböcker, skit detsamma) och är diskussionslystna – får diskussionslystna elever.

  35. ka said,

    10 februari 2009 den 3:06 e m

    kort gästspel av en som annars har tryckt på pauseknappen: det finns så mycket i den här diskussionen som jag håller med om. Från alla sidor.

    Några korta, outvecklade tankar (min hjärna är i klass med Nalle Puhs för tillfället – liten och söt):

    Ungdomsböcker är ingen egen genre, utan en kategori. Inom denhär kategorin ryms massor av olika böcker. Lättlästa, enkla, krångliga, cancermorsor, thrillers, vardagsmjölk, ångestträsk och sweet love. Det finns mycket som är rätt dåligt, platt och enkelt, men också en hel del guld. Stora delar av guldet framträder först när man vaskar och grejar tillsammans med andra.

    Men måste läsandet vara en gemensam syssla? Kan man inte få vara ensam om att läsa en bok – utan att behöva diskutera den med andra? Det är ibland – jag säger ibland eftersom jag ju själv är med i för stunden tre cirklar och gillar det skarpt – skönt att få ha sin läsupplevelse för sig själv. Och är inte ungdomsböckerna rätt trista-platta-hopplösa om det enda sättet att få ut något av dem är att diskutera? Jag kan bara tänka tillbaka på min skoltid. Aldrig i livet att jag skulle ha velat diskutera Peter Pohls böcker med de i mina ögon riktigt puckade klasskamraterna. Skulle jag lämna ut mig själv så mycket? Never ever. Jag älskade dem ändå. Och tänkte tyst. Tack vare en godisbibliotekarie på Sollentuna bibliotek.

    Äsch, jag sparar mina fortsatta tankar till en annan diskussion (!) som ni kanske kommer att få ta del av någon helt annanstans någon helt annan gång… Hoppas att ni fortsätter här.

    Moss!

  36. lena kjersen edman said,

    10 februari 2009 den 4:26 e m

    Hej Ka!
    Jo, allt ryms inom ungdomsboksgenren (liksom inom alla genrer.)
    Ändå händer det att människor (ofta människor som inte känner till så mycket om u-fantasy och u-reality påstår det ena eller det andra om just böcker med signum uHc och signum uHce.
    Ett vanligt sådant påstående är att u-böcker skulle vara speciellt ”lättlästa” och passa för ungdomar som inte ”klarar” skönlitteratur för vuxna.

    Inte måste läsningen alltid vara en gemensam syssla. Men problemet i skolan är nog sällan att det är alltför många boksamtal, där läraren (som obs! läst boken i fråga) är en samtalspartner eller – om det behövs – samtalsledare. Det är alltför få boksamtal.
    (Tyst läsning är den mest frekventa pedagogiska metoden. Väldigt sällan hjälper skolan till att få läsentusistar i olika åldrar att hitta varandra, medan man gärna hjälper unga musiker och sångare att bilda vuxenledda grupper.)

    Där boksamtal förekommer, för det finns tack och lov hängivna lärare som är elevernas intresserade medläsare, så blir eleverna duktiga att tänka, tala, läsa och skriva. Sådana tonårselever har ofta heller inga svårigheter (för de har har fått samtalsinstrument) att diskutera nyskapande barnböcker av t ex M. Sendak eller A A Milne eller Å Holmberg eller B Lindgren.

    MEN … (och här talar jag fr a utifrån min erfarenhet av samtal med tusentals
    blivande lärare – alltså studenter som rätt nyligen slutat gymnasiet) det som nästan alla vittnar om är att de i åk 9 i grundskolan så gott som aldrig fick diskutera u-böcker under ledning av sin lärare.
    De fick också sällan hjälp att hitta ”tröskelböcker” (Katarina Kuicks beteckning) utan nästan alla har den erfarenheten att lärarna inte brydde sig om vad de läste på ”den fria läsningen”, bara de läste.
    (Tänk om mattelärarna resonerade så. Det spelar ingen roll vad eleverna räknar, bara de räknar…)
    Och därför – har mina studenter berättat – hade många, när de var femton år, antingen helt fastnat i en enda genre eller slutat att läsa frivilligt.

    Varför väljer då dessa studenter ändå litteraturvetenskap i sin lärarutbildning kan man fråga sig? Två svar.
    1) Några väljer litteraturvetenskap/svenska därför att de är boklystna och brinner för att få undervisa i svenska i grundskolan eller gymnasiet – ofta har de haft bra lärare själva eller träffat på bibliotekarier som Kas godisbibliotekarie
    2) Andra väljer lv/svenska för att ”det verkar inte svårt” – och de behöver ett andra elller tredje undervisningsämne.
    Gissa vilka som blir de bästa svensklärarna ….

    Den moderna ungdomsboken (fantasy och reality) har ju i stort sett bara funnits i drygt fyrtio år – men det finns en risk (eftersom vår utbildning inte är särskilt bra) att också vi barn/ungdomsibliotekarier blir nu-fånar. Att vi t ex slutar tala om böcker av författare som inte lever längre. (På ett filialbibliotek här i Stockholm kände bibliotekarien inte till författaren Stig Ericsson och alla hans böcker var utgallrade.) Risk att vi i våra ”bokprat” nästan enbart talar om nyutkommet, bokjury-böcker eller storsäljare som alla redan känner till.
    Jag har själv känt den frestelsen …. att ”bokprata” som om jag vore bokförsäljare och bara kan tala om det som finns till salu (eftersom lagerhålllningen i bokhandeln bara är ett par år).

    Den viktigaste erfarenhet som jag fick under mitt enda halvår som (vik) svensklärare för 16-åringar är att det finns ett sug – framför allt hos pojkarna – att känna att de är kompetenta bokläsare. Få klart för sig att det är SVÅRT att läsa avancerad skönlitteraur (t ex ungdomsboken ”Hjärtans fröjd”) men att detär värt besväret.
    Två ord är livsfarliga (det har gått troll i dem) när man -som lärare eller bibliotekarie – vill boksamtala med andra.
    Det ena ordet är LÄTTLÄST.
    Det andra är TROVÄRDIG.

  37. Karin said,

    11 februari 2009 den 9:17 f m

    Att man inte ska använda ordet lättläst är ju inte så svårt att förstå, men jag blir nyfiken: vad är det för fel på trovärdig? Vem är det som inte får vara trovärdig? Karaktärerna? Berättelsen? Kan du utveckla?

  38. ka said,

    14 februari 2009 den 1:11 e m

    Ja – jag undrar också lite över detdär med TROVÄRDIG. Visst är ordet kanske en smula urvattnat och allt behöver väl inte vara helt sannolikt (jag är helt på det klara med att fantasy ofta är bättre än reality) men trovärdigt, varför ska litteraturen inte vara det?

  39. ka said,

    15 februari 2009 den 8:01 f m

    Samt: Lena – det är verkligen intressant att läsa dina tankar om hur skolan bör arbeta läspedagogiskt. Håller verkligen med dig om bristen på respekt för läsarna och i andra fora jämför vi böcker med mat och/eller godis. Vi kan ju inte säga om barn och unga att ”det spelar ingen roll vad de äter, bara det äter”. Rätt var det är får man skörbjugg eller annan bristsjukdom. Så jag är helt med dig på att ungdomar ska få hitta till rådjurssadels- och sufflélitteraturen. Men jag tänker fortfarande, trots att jag förstår poängen och själv nog skulle ha gillat att diskutera SOMLIGA böcker med SOMLIGA elever och SOMLIGA lärare under min skoltid, att läsandet är en av få sysslor som faktiskt får vara privat. Allt annat skall göras gemensamt: KOM IGEN NU FÖR FAN, NU KÖR VI: FOTBOLL ÄR EN LAAAAGSPOOOOORT! VI GÅR OCH SER EN TEATERFÖRESTÄLLNING TILLSAMMANS. Jag är för stunden kluven till litteraturbloggandet och andra former av mer eller mindre offentliga litterära samtal, men det kanske säger mer om mig än om vad som ”bör göras” i skolor och på bibliotek.

    Angående den bristfälliga utbildningen för (blivande) barn-, ungdoms- och skolbibliotekarier: jag saknar också sådant och instämmer i din förtvivlan (?) över nu-hysterin. Men visst har många ungdomsromaner ändå det gemensamt att de åldras i ett vansinnestempo? Referenser till omvärlden, rockband, slang osv. i böcker från låt säga 1960-talet går ju en nutida läsare alldeles förbi. Är alltså ungdomsboken – eller riskerar den att bli – en förbrukningsvara, där äldre varianter mest är intressanta för vuxna som kan knäcka koderna? Dethär måste jag snacka med tonårsläsecirkeln om.

  40. Jacqueline said,

    16 februari 2009 den 2:47 e m

    Jag tycker att en genre som ungdomsliteratur inte borde finnas eftersom för det första läser de flesta ungdomar inte ens den typen av böcker utan de föredrar oftast vuxen böcker eftersom de är mycket mognare. Själv läste jag ungdomsböcker när jag var ca elva till tretton år och då är man enligt mig verkligen inte ungdom. Jag tycker att böcker som idag är ansedda som ungdomsböcker antingen borde bli lite mer mognare eller så borde de ändra titeln på genren helt och döpa om den till typ barn böcker eller tidig undomsböcker. Nu är jag snart 17 år och att läsa ungdomsböcker är enligt mig nästan pinsamt. Inte för att de är pinsamt i sig att läsa ungdomsböcker i sig utan det är sättet de är skrivna på hur författaren försöker sätta sig in i ungdomarnas värd och skriva på ett så ungdomligtsätt som möjligt. Om det är så det vuxna ser på ungdomar och hur de lever sina liv har de glömt bort en hel del sen de var ungdomar. Jag kanske generaliserar lite väl mycket nu men det känns som det gäller för de flesta ungdomsböcker idag.

  41. Ella, Abel och Manna :) said,

    16 februari 2009 den 2:47 e m

    Hej. ungdomsliteratur är något som är väldigt svårt att definera,när en vuxen läser en ungdomsbok så kan den defineras som en vuxenbok. och tvärtom. grejen e den att när man tänker ungdomsbok tänker man; lättläst, unga karaktärer, liknande handling jämt och aldrig slutande tonårsproblem. men det som många inte tänker på är att många tonåringar i dagens samhälle oftast läser literatur som anses vara vuxen böcker. För att ungdoms böcker är allt för förutsägbara.
    T.ex på min fritid tycker jag om att kolla runt i Science Fiction Bokhandeln, o där finns det oftast bara vuxen böcker. När jag läser vuxen böcker utvecklas jag mer som person och får en bredare perspektiv på världen och visst Sci-Fi bokhandeln säljer egentligen oftast böcker som handlar om andra världar men Whatever.

  42. ka said,

    16 februari 2009 den 2:59 e m

    Wow, Jacqueline, jag håller med massor! Det finns väldigt många s.k. ungdomsböcker som är riktigt pinsamma, både vad gäller språk och handling. Men det är tråkigt att de böckerna ska behöva dra ner ryktet för ungdomsboken som kategori. För (nu upprepar jag mig) inom ungdomsbokskategorin finns en massa olika genrer: Tramsiga kärleksböcker, töntigt flådiga fantasyhistorier, dussindeckare, helt fenomenala och invecklade relationsberättelser osv… Har du tänkt på att det finns många riktigt dåliga och omogna vuxenböcker också? Jag mår nästan lite illa ibland när jag ser dem på hyllorna.

    Ibland brukar jag tänka att jag skulle vilja göra om alla bibliotek. Bort med ungdomsavdelningen (precis som du föreslår)! En del av de ungdomsböcker som många läser när de är 11-12 år skulle ställas med de böcker som är skrivna för 11-12-åringar, dvs på hyllan som på biblioteken heter Hcg. De svårare, mognare, ungdomsböckerna skulle ställas på vuxenavdelningen. Och på vuxenavdelningen skulle det finnas olika hyllor: en för omogna puckoböcker (jag nämner inga titlar här) och en för tankeväckande, svåra och utmanande ”mogna” böcker. Jag kan hoppa opp och klappa mig på att det skulle lånas friskt från bägge hyllorna.

    Ett litet tips till dig nu, innan jag lyckas få igenom denna revolution 🙂 – har du kollat med någon bibliotekarie? De (vi) brukar kunna leta fram lite klurigare ungdomsböcker, som är bättre och svårare, du kallar det kanske ”mognare”, än de andra på ungdomsavdelningen. Här får du några tips: Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme, Avig av Harald Rosenlöw Eeg, Skuggan av den randiga vargen av Sonya Hartnett, Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius.

  43. ka said,

    16 februari 2009 den 3:02 e m

    Till Ella, Abel och Manna – jag svarade kanske lite på ert inlägg när jag skrev till Jacqueline…

    Kul resonemang: om vuxna läser barn- eller ungdomsböcker, blir de i realiteten vuxenböcker, eftersom läsarna definierar genren. Det är rätt, nu fick jag något att ätnka på!

    Hihi, vi kanske går förbi varandra på SF-bokhandeln rätt ofta, för jag gillar att hänga där. Deär finns ju böcker för alla åldrar, och jag tycker att det är rätt skönt att det inte står exakt vilka åldrar böckerna är tänkta för – utan att man får välja själv, utan att låta sig begränsas av att ”ånej dethär blier en så himla barnslig grej”. Vad tycker ni?

  44. ka said,

    16 februari 2009 den 3:03 e m

    PS. Jag kan räkna upp hur många vuxenböcker som helst där handlingen är så förutsägbar att man bara vill spy… 🙂

  45. lena kjersen edman said,

    18 februari 2009 den 11:02 e m

    Hej diskussionsgänget!
    Är inte min idé om en uppdelning på biblioteken i
    FANTASY
    (den avdelningen finns redan och rymmer allt från barnböcker (Hcg), som
    t ex Harry Potter, till vuxenböcker (Hc). som t ex Robert Jordans avancerade episka berättelse Sagan om Drakens återkomst, samt en massa ungdomsböcker)
    och
    REALITY
    ganska fiffig?

    På avdelningen REALITY (ordet är alltså här en homonym till det ord ”reality” som avser verklighetssåpor på tv)
    hittar du det som i-n-t-e är fantasy.
    Det kan vara BOATS (bases on a true story) men det är oftare de bästa böckerna med signum uHc och uHce samt böcker med signum Hc och Hce som många ungdomar gillar – t ex romaner och berättelser av Martina Lowden, Alexander Skantze, Jonas Hassen Khemiri, Amanda Svensson, Jonas Gardell, Henning Mankell, Faiza Guene, Erlend Loe, Yann Martel, och många många andra.

    Är det en bra idé för dit bibliotek, Ka?
    undrar Lena K E
    som nu reser till litteraturfestival i Umeå.
    Där ska jag intervjua fantasy-författaren Julia Sandström. Julia var 17 år då hon skrev ”På ödets vingar”, den första boken i Nyckelväktareserien. (Hon skriver nu på tredje delen.)

  46. ka said,

    19 februari 2009 den 8:41 f m

    Mja, Lena. Jag börjar undra om det egentligen är så klokt dethär med att bara smacka ihop saker för att de antingen tillhör fantasy- eller realitygenren. På det bibliotek där jag jobbar har vi redan genreindelningar (fantasy, rysare, deckare/thrillers, science fiction) där uHc och uHce möter Hc och Hce. Realitygernen är ju dendär stora, som inte har någon särskild beteckning, varken på vuxen- eller ungdomsavdelningen. Och: jo, jag tror nog fortfarande att många av realityungdomsböckerna skulle platsa mycket bra på vuxenavdelningen. MEN att klumpa ihop alla dehär böckerna skulle göra det ännu svårare att hitta rätt böcker, trots allt. Titta bara på gymnasieungdomarnas resonemang här ovan. Jag är rädd att de litterära stolpskott jag nämnde i maj (scrolla opp till huvudinlägget) skulle få alltfler personer att sky skönlitteraturen överhuvudtaget. Asch, det var bara en förflugen tanke. Jovisst.

    Fast nej, menar du på fullt allvar att hela bibliotekets skönlitterära bestånd skulle klumpas ihop i två stora genrer? Jag ser nästan bara problem med det. Vart försvinner Hcf och Hcg, för att inte tala om bilderböckerna? Jag tror att idén funkar bäst i ett privatbibliotek och om jag inte var sjuk nu skulle jag, efter arbetsdagens slut, sätta igång och flytta ihop alla genrer här i hemmet.

    Lösa och något febriga tankar från Ka som säger:
    Ha det så roligt i Umeå! Hoppas att Julia S får mer hjälp med redigeringen nu i fortsättningen.

    Men förresten, Lena – varför får inte en ungdomsbok omtalas som trovärdig? (se ovan) Jag tycker att det var väldigt intressant att du skrev så.

  47. ka said,

    19 februari 2009 den 8:44 f m

    Nej, jag tror på väl övervägda dubbellokaliseringar för de bibliotek som har råd. Mumin, t. ex., borde finnas på varenda avdelning.

  48. lena kjersen edman said,

    19 februari 2009 den 10:23 f m

    innan Julia (eller heter det före Julia????) ett svar:

    ”Reality” avdelningen – som jag tänker det – hör hemma på ungdomsavdelningen. De flesta böckerna på hyllan är fortfarande uHc och uHce men med tillskott av sådana vuxenböcker, barnböcker, allåldersböcker som bibliotekarier (med hjälp av tips från ungdomar och unga vuxna) tror kan tilltala folk mellan 13 och 23 år.(sissådär).

    Oj, vilken fin BTJ-rec Julia Sandströms nya fantasybok har fått! Har du hunnit läsa den? (Inte jag.)

    I går var jag på Gran Canaria. där var det plus 22 grader.
    I Umeå lär det vara minus 22 grader ……..

    Dock: varm hälsning till en kabibliotekarie från en lenabliotekarie

    TROVÄRDIG – ja, men livet är ju inte det minsta trovärdigt. Livet är ju helt otroligt! (Jag tror vi får ta en kondisträff längre fram i vår runt detta.)

  49. ka said,

    19 februari 2009 den 11:27 f m

    Kort eftersom jag är sjuk idag;
    Mjae, jag är inte övertygad… TRor i stället på att dela upp alla böcker som idag klassas som uHc, uHce och placera dem på antingen Hcg- eller vuxenavdelningarnas ”reality-” dvs, helt vanliga, hyllor.
    Nämen det att livet är otroligt kan väl gestaltas mer eller mindre trovärdigt?

    JA, om detta kan vi diskutera i evinnerlighet!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: