Ingen skräck i Gröna rummet

Till följd av hysteriskt skrikande nätterna igenom ger jag härmed opp läsningen av Andreas Romans Mörkrädd. Den är inte bra för vare sig min eller Ks hälsa. Kanske kommer gästblogg så småningom.

[exclamation]

Nänu får det vara nog med dethär kärleksbombandet. Det är ju alldeles förfärligt, så tossiga inläggen om [sekwas] böcker blir. Kortfattad slutrapport efter utläst Utrop: Det var ingen spoiler i svenskan (undrar om artikelförfattaren ens läst Utrop).

Kvinnan, så fruktansvärt utsatt i tillvaron: vakna, äta, jobba, äta, sova, vakna da capo da capo da capo da capo osv, och så den jävla förälskelsen (besvarad? Läs själv.) i honom, han, den gifte mannen. ”Det händer ju inget” klagar ibland vuxna och yngre låntagare – de skulle med stor sannolikhet säga detsamma om Utrop. Jag säger inte ”Du är dum” men tänker det. För nog tusan händer det något – både i språk och handling – med den namnlösa, flyktiga på gränsen till anonyma huvudpersonen (kvinnan). Syrligt röntgenliknande följer språket inre och yttre skeenden och HEY: så snygg översättning! Jag brukar för övrigt vara gravt allergiskmot korrekturfel, men Célines prosa överskuggar de dessvärre rätt frekventa missarna som varit obefintliga alt. gått mig alldeles förbi i Castillonarna.

Men var är flatorna? Nu blir det några Lesbiska hästhistorier till kvällsteet för att stilla såväl den litterära lovebombingen som den utmattande igenkänningstörsten. Sedan kan jag med gott samvete beställa [sekwas] övriga godisbitar – fortfarande helt och hållet omutad, nota bene!

Mot balkongs!

Regler, ständigt dessa regler.

Åh jag blir så matt av Reglerna. Hade den som resesällskap, gillade strama formen – mkt elegant svalt bultande – kommer nog att läsa om den lagom till nästa träff med älsklingcirkeln.  Eller inte. För det är smärtsamt att ta del av berättarjagets inre hysterier. Den enda regel som egentligen tilltalar mig är denna:

komma rusande mot min älskade (eller hur det nu var, har inte boken framför mig)

Skriver mer efter att boken avhandlats med vännerna i den skenbara verkligheten.

Direktrapport från lässoffan

och filten i Gröna rummet!

Jag läser högt ur Andreas Romans Mörkrädd och har knappt läst ut första kapitlet när jag kommer på det självklara:

– Hur fan kan han ha en katt – de är ju Satans djur?!!!
K säger:

– Jag tänkte precis tvärtom: hur kan han vara rädd när han har husdjur?

Fortsättning följer…

Återigen: I love [sekwa]!

Hörrni, ni kan ju tro att jag är sponsrad eller mutad eller vad fanken ni vill – det är jag icke. Köpte i ett rasande anfall av allmän bokhysteri (och läste) Claire Castillons två godbitar, befallde mig själv att invänta bibblans ex av Céline Curiols Utrop. Nu är jag mitt i det underbara (blev besviken över att hitta en spoiler i helgsvenskan) och älskar förbehållslöst. De av Sekwas böcker jag hittills läst (biblioteksälskaren får ursäkta) vill jag äga. Anteckningsivraren i mig nästan gråter över att inte kunna klottra ner marginalerna och stryka under de allrasom fantastiskaste formuleringarna. -Jamen kladda i bibblaböckerna, det är så trevligt att kolla andras kladd, säger ni kanske. Jag säger: Nej. I solidaritet med mina arbetskamrater som suddar fingrarna av sig för att låta varje biblioteksbesökare få sin egen läsupplevelse vägrar jag skriva ens ett Ah! i låneböckerna. Alltså, kära ni som känner mig, om ni vill överraska och ge en finemang present: Céline Curiols Utrop kommer att tas emot med öppen famn och vässad blyertspenna.

Apropå klotter, var det någon som kollade in denhär utställningen när det begav sig?

Ännu en havskarl, alltså

Asch, eftersom både DN och Du är vad du läser har skrivit om en viss slukarvänlig bok, publicerar väl jag också ett inlägg om den – såhär dagen före utgivning.

För mig som som hyser en förkärlek för, åtminstone enligt närstående – Hej, pappa! Hej, K!, ”obegripliga och fragmentariskt ryckiga” berättelser tar det en stund att läsa Människohamn av John Ajvide Lindqvist när det inte ska vara jobb-igt. Det konkreta språkbruket i kombination med attributen (Bamsedockan, flakmoppen, tonårsförälskelsen) lockar gärna till instrumentell läsning*. Efter initiala svårigheter finner jag mig dock rätt snart fast och slukad av havet.

Berättelsen kretsar i förstone kring medelålders Anders som återvänder till Domarö (där hans liv stod i full blom för att sedan slås i spillror: sexårsdottern Maja försvann – hey, en flicka vill försvinna! – under skidutflykten). Om Anders helvetesvandring med vintetrorna i ständig beredskap skulle det vara alltför knaggligt att läsa 449 sidor utan andra infallsvinklar. Tack vare det mångvetande berättarperspektivet tillåts förskjutningar i tid och viss mån även rum – trots att snart sagt alla händelser av betydelse äger rum på och kring just Domarö. Vi får också ta del av Anders familjehistoria – varför heter huset Smäcket och hur var det egentligen när stadsbon tillika trollkarlen Simon kom till ön för snart femtio år sedan? Hatet mot baddjävlarna är för övrigt ett laddat tema och mycket skickligt beskrivet. Denhär gamla baddjäveln (ja, jag har varit en sådan** och är nuförtiden ännu djävligare emedan jag är där endast några ynka dagar per år) riktigt krymper i soffan, på pendeltåget, Roslagsbanan till Bergianska trädgården mitt i ruskigaste majhelgen.

Människohamn vore dock inte skriven av Ajvide Lindqvist om vi inte fått stifta bekantskap med ah så oheliga allianser och fördömda platser. Precis som i Låt den rätte komma in (har inte läst Hanteringen av odöda) och i viss mån några av novellerna i Pappersväggar kombinerar författaren nämligen, förstås, föga förvånande, såklart diskbänksrealism med ren och skär skräck. Det blick mycket lyckat (saknar dock splattret!). Att vända blicken från Den Andre till Här:et och nu:et är minst lika viktigt här som i det jag upptäckte i åh så saknade studierna i socialantropologi. Nej, det behöver inte företrädesvis handla om subjektivt harvande i den egna naveln och andra, fast onämnbara – måvara fysiska som metafysiska, organ. För att söka begripa sig på mänskligheten (ett sådant superprojekt, vem vågar sig på det?) och att samtidigt vilja berätta en god historia behöver inte gå stick i stäv. Det är just det Människohamn är – en god bok helt enkelt.

När jag precis läst ut Människohamn radade jag raskt opp manliga författares haffsalster (för att därpå förtjusas av Dykungens dotter). Under natten : ah! naturligtvis! Varför nämnde jag inte Odyssén, haffsromanskungen, eller Strändernas svall– romanernas roman? Och efter att ha läst två recensioner av boken som citeras i Människohamns sista kapitel hoppas jag kunna lägga ännu en kvinnlig författare till listan: Mia Ajvide. Myter om havet och sirenernas allrasom ljuvaste toner borde inte gå någon förbi – åtminstone inte i Människohamn som, om någon till äventyrs nu skulle ha missat det, förenar spöken, slem och The Smiths.

Mer skräck önskar i sommar eder

ka

* kommer naturligtvis att tänka på en hel hoper barn- och ungdomsböcker. Av de nyare kan nämnas Spökskeppet Vallona och en hel del andra läskigheter. På vuxensidan kommer upplösningen av finfina tv-serien Afterlife för mig, och Jerker Virdborg, särskilt debutromanen Svart krabba samt Musselstranden – den hittills enda Marie Hermansson jag läst, borde läsa fler, gillar detdär betwixt-and-between-möstret som jag fått för mig karaktäriserar hennes författande.

** det spelade ingen roll att farmor och många generationer före henne bebott byn i fråga.

 

UPPDAT: Läs mer om boken i Svd och på Bokhora – samt inom kort lite överallt om jag gissar rätt. .

Happiness

Haha, annonserar ajöken innan jag skrivit av mig hippsomhapptramset. Fånigt! Här kommer ännu något i snuttifieringens goda tecken:

Precis lagom till tjänsteresan och farmorsvisiten kommer superfräscha ännu outlånade exemplar av detta och detta neddimpande i den högst fysiska inkorgen på jobbet.

Och jag som redan packat ner en hel del grejer! Vad sägs t. ex. om Dykungens dotter, En stor liten teater och Fettot?

Medan katten är borta

dvs Ka på tjänsteresa, kan ni kolla in min kära läsesällskapsväninnas förtjusande lässpaningar i kollektivtrafiken med omnejd. Hohoho, jättefint! Själv ser jag knappt någon med en bok – oftast är det Metro, City eller saliga Punkt.se som gäller. Eller varför inte skrälliga videosamtal och andra otrevligheter?

För övrigt frustar jag av längtan efter att ge mig på debatterna som pågår i DN, men kommer inte att kunna skriva något vidare värst smart än på länge av högst personliga skäl.

Hälsar delvis teknikfientliga

ka

Bästa högläsningen

Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren.

Det var allt jag hade på hjärtat idag.

Läs en bok!

Idethär sällskapet inbillar jag mig att jag med detta inägg slår in öppna dörrar, men vafan* – I give you all

Läs en bok.

Jättefint ju!

*läste ”Sagan om busschauffören som tänkte att vafan” senast igårkväll. Underbar insomningsberättelse – och varje gång jag läser den hör jag pappas röst (han högläste för mig när jag var sjuk i trettonårsåldern).

« Older entries