Man kan inte hindra ett litet Ka från att läsa

(älska) och skriva om Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Efter att ha läst ut Innan jag dör över frukostfilen (utan tårar, vad är det med mig, denna bok sägs ju röra alla intill hjärteroten, är jag galen eller bara lite förnuftigt känslodöd?) tar jag fram novellsamlingen, som översatts av en samling skickliga skribenter, och kastas in i det universum som gör mig HÄR.

Forts följer, om såväl crossoverboken som vuxengrejen… Jag måste säga att jag hyser höga tankar om såväl Johanna K som Sofia och därför tvivlar på min egen litterära uppfattningsförmåga. Känner mig snuvad på konfekten – av mig själv kanske. Bäää.

Nu tillbaka till jobbet. Gårdagens första arbetsuppgift: torka urin efter fullvuxen och väldigt ölstinn karl som inte nänts invänta toalettens ledighet. Undrar vad som händer när vi slår opp dörrarna för allmänheten idag?

Håll dig i skinnet, Ka!

”Därför nämner jag naturligtvis de allra bästa här också, i en fåfäng förhoppning om att locka åtminstone någon av er att läsa annat än vuxenlitteratur.” – så står det på sidan ? och ! och kontakt.

Nu höll jag på att glömma finfina Drakmåne av Carole Wilkinson och kommer inte att hinna skriva vare sig långt, analyserande eller intresseväckande. Men, dahling ni som gillar ungdomslitteratur, missa inte denna fina trilogi som avslutas med nämnda månbok. De som vet säger att trilogin påminner om Lian Hearns Otoriserie, själv är jag ännu obekant med dettasägs det storslagna epos.

Wilkinsons ömsinta beskrivning av den lilla slavflickan (som visar sig vara drakväktare) är både vacker, spännande och rysligt sorglig. Pirr på hög nivå, med andra ord! Jag kommer att tänka på länken mellan Anya och Vasslo i Lotta Olivecronas två ljuvliga VRENböcker – säkert finns det många fler, men betänk att jag ännu är en nästan ospräckt oskuld i Fantasy och SF-land.

Oöversatt godis

Finns det förresten någon som kan förklara för mig varför Virginia Euwer Wolffs bitterljuva Make lemonade inte finns översatt till svenska? Denhär boken skulle jag ha tipsat en låntagare om förra veckan. Den hade suttit som en smäck på hennes nyförlösta, ickeläsvana, kroppochsjäl.

Å, Annika!

Klart är att Tillträde till festen utlästes i ottan. Om möjligt klarare: undertecknad blev mer än smetigt småberörd; detta lilla K är numera övertygad om att Gunnel Beckman måste vara en av Sveriges största (ungdomsboks)författare någonsin. Här tar varken form eller innehåll plats på bekostnad av det andra – i Beckmans prosa ryms allt. Å, dessa metalitterära kopplingar, å, detta liv! [Minns tonårsläsningen av Att trösta Fanny (måste det väl ha varit?) – boken, eller åtminstone läsningen som i mitt minne skedde flera somrar i rad, kunde lika gärna ha hetat Att trösta Ka. Tre veckor över tiden och Våren då allting hände – oh, så jag minns dem. Det måste ha varit någon av mina äldre kusiner som glömt kvar böckerna på landet och den gode Ganesha som såg till att jag fick läsa.]

Dessutom, hihi, ger GB en explicit känga till de puckon (förlåt, till de stackars satar) – här formulerade i koncentratet äldre pojkvän – som inte kan begripa att ungdomsböcker och dess författare många gånger kommer närmare det [än vuxenboksförfattarna] som verkligen är. Crossoverlitteratur, my ass. Detta är ren och skär litteratur.

Var, var, var skall jag skriva om denna bok? I mitt privata kartotek eller i ”barn- och ungdomsboksboken”? Ja, jösses. Kanske är jag härmed tvungen att ordna ännu en bok för de där lovely grejerna som liksom inte går att placera någon annanstans än just exakt där.

tack vare outtröttliga kommentarer,

såväl här som på Bokhora, från kvinnan vi möter i Bokhoras måndagsmöte, Lena Kjersén Edman, har jag åter fått opp ögonen för gamla favoriten Gunnel Beckman. Om inte Carl Bildt hade döpt sin dotter till Gunnel skulle jag göra det – ifall jag hade någon, vill säga. Beckman, Linde – raktigenom älskliga.

Läser Tillträde till festen från 1969 och bedåras. Samt snörvlar på t-banan. För visst ligger omtalade Innan jag dör i väskan, men den får vänta. Vi har en annan som måste dö först. I leukemi, hon är nitton år, ensam i en stuga på landet.

Gonatt för fanken.

Lästrio; memoarer/biografier

Jag har lite sent kommit på detta med lästrion – en bra grej som jag tror startades av Petra strax efter att Malin lade ner succén Bokfemman.  Som jag tidigare nämnt är jag egentligen rätt osugen på listor (av en mängd olika anledningar) men kan ändå inte låta bli att tipsa om två fina biografier jag läste under förra året:

K.J. En biografi över Klara Johanson av Carina Burman – läs  mer här

och Tove Jansson. Ord, bild, liv av Boel Westin.

Nu: åter till ungdomslitteraturens ljuva soffa. Apropå ungdomen, kan ju nämna att jag var alldeles betuttad i den åtminstone i minnet världsatjocka biografin över Hitler som jag läste inför ett skolarbete i historia i nian. Samt att Olof Lagercrantz’ levnadsteckning över tonårsälsklingen Stig Dagerman (jag döpte till och med en kaktus efter karln) troligen håller för en hel hoper omläsningar.

Söndag, soffa, pizza

och lättläst: Kram av Hans Eric Hellberg (på toan för bästa effekt), slutläsningen av Drakmåne i soffan samt då och då utflykter till sängen där Make lemonade av Virginia Euwer Wolff är fin och mycket lämplig.

Såsig, seg och svår i skallen, men längtar ändå Castillon och tar nog Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska rätt var det är.

direktrapport från sagohavet

Har precis läst högt Sagan om prinsessan Bulleribång av bulleribångdamen. Det var lite svårt att få 3-åringarna att hänga med i rytmen, så jag fick översätta och be dem hänga med och hjälpa prinsessan i sökandet och sedermera även räddandet av den drakfångne prinsen. Men det var det väl värt, allt för att sprida hejdundrande Hannele Mikaela Taivassalos ord till folket!

Världsbokdagen

är det idag, den internationella. Jag gör inget annat bokigt än läser ut Castillons samt diskar, viker tvätt och smygsurfar på bokbloggsvågorna emellanåt. Dagens myckna stillasittande kan ej skänka tacksamheter åt litteraturen utan åt scenkonsten. Å arbetets vägnar jag jag tillgringat två dagar i Högdalen på landstingets utbudsdagar. Mycket gott och blandat, men ryggen är trött och axlarna i öronhöjd. Borde alltså inte skriva något, men kan förstås inte låta bli. Johanna K är i gasen (en ottekamrat, notera publiceringsklockslaget!) och frågar ”hur ser din topp fem-lista ut? Vilka böcker har haft störst betydelse i ditt liv? Vilka böcker tycker du inte att vi på Bokhora eller våra läsare bör missa?”

Jösses, bara fem böcker! Som någon klok påpekar i kommentarerna till Johannas fråga, tenderar våra val att bli oerhört situations- och tidsbunda varför jag hyser en stor misstänksamhet mot listor över huvud taget. Antar förstås utmaningen (att rada opp fem totalfavvos som utan inbördes ordning famlar sig framför mitt minne just i detta nu) ändå, det skulle kännas fånigt annars:

The happy lion (som barn bodde jag i England och älskade denna bok om Leo. )
Ronja Rövardotter (wow, bästa förebilden för en sexårig flicka och gosh vilka lekar berättelsen gav upphov till!)

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe (samt naturligtvis Skugg-serien)

Blood sisters av Mary Jacobsen (Ja något vackrare om kärlek har då jag inte läst).

Sådär, här är halsen. Anledningen till att hela tre barn- och ungdomsböcker står med är inte mitt yrke utan snarare tvärtom. Anledningen till mitt yrke är de tre barn- och ungdomsböckerna. Vi kan alltså lugnt konstatera att de haft stor betydelse i mitt liv. Och jag ångrar såklart redan nu alla andra som inte fick plats, såväl barn- som vuxenböcker, fack- som skönlitteratur. Damn! Nåväl, ni kan ju klicka på lovebombingtaggen härintill för att titta fler dahlings.

Citatsamlaren antecknar

Väldigt ogärna vill jag tro att min hittills åtminstone habila uttrycksförmåga gått förlorad, men det tycks ändå som om jag inte kan återge annat än direkta citat ur de böcker jag läser numera. Kanske är denna min bokstavstrogenhet befogad, för hur fanken skall jag annars lyckas beskriva, fånga eller ens förmedla skuggan av den sprängkraft (blink-klysch-blink) med vilken novellerna i Clarie Castillons Insekt tagit hela jävla mig i besittning? Än en gång hånar frånvaro av flytandefranskan och jag läser i stället fin översättning av Helén Enqvist.

Detta är ren och skär kärleksbombning, gott folk – detta är boken jag alltid saknat fysisk-psykiskt – och jag ger er härmed ett av de vackrare stycken som strukits under med en nyinköpt penna:

Jag står på sängen vänd mot väggen, öppnar munnen och bjuder in en av tapetens vågor att leka med min tunga, jag har sett munnar pressas ihop tidigare och jag tror att jag är gammal nog att begripa mig på omfamningar. En salt smak tränger in, hetsar upp mig, förför mig. Det värsta är att jag kissar på mig när jag blir rörd.

Eller, i samma novell, som för övrigt heter ”Miffo”:

Jag åt upp strumporna, de ser ut som halvvantar nu, och mina fingrar rör sig i luften, såriga och blodiga. Jag äter på mina händer, mina tänder är det enda som kan stoppa mina händer. Hon är tillräckligt komplicerad som det är, tillräckligt vrickad, besynnerlig och oduglig, men nej, det räcker inte, hon förstör sina händer, säger mamma. Vad tjänar det till att ha händer som en pianist om hjärnan inte kan komma ihåg en endaste not? Så jag äter mina naglar, huden och ibland längre in i fingret, bitar av mig själv. Bölder bildas, man gömmer dem under handdockor.

« Older entries