Om språket – igen

Tidigare har jag skrivit ner några tankar om språket i historiska skildringar. När jag läste om Greta Sundbergs Var man kom jag att tänka på Sagas kommentar till språk-och-stil-inlägget: ”(jag har lite problem med Mirja Unge just för att jag tycker att hennes språk är alldeles för avancerat i sin konstruerade enkelhet för att passa de ickeverbala personerna hon beskriver)”. Precis samma sak gäller här, i Var man! Nej, Sundberg tillhandahåller inte några ordkaskader som de vi återfinner hos Unge (my love), men känslan är densamma: karaktärerna är inte tänkta som skrivande/talande* – snarare fysiskt utåtagerande. Intressant detdär, vad säger ni? (Usch, det är alltid lika läskigt att skriva sådär, tänk om ingen svarar och så står jag här med skägget i brevlådan och glor som ett fån i väntan på att någon ska förbarma sig och svara åtminstone halvhjärtat.)

För övrigt: har ca 40 sidor kvar i Väktarens lärling och är inte fullt lika arg som jag var förra gången jag läste den. Det kanske beror på att jag har en grön filt och en varmvattenflaska på magen. Mjäeh. Hörru Piratdrottningen, hur var del 2 egentligen? 🙂

*bortsett från Var mans Sanna som (ju) skriver dikter på körrgårn om nätterna

Annonser

1 kommentar

  1. 22 februari 2008 den 10:05 f m

    […] litteratur för barn och unga) Tags: arbete, manliga författare Skräääääck. Läste under gårdagen ut Väktarens lärling av Joseph Delaney för andra gången. Som sagt, inte alls lika arg och […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: