Tonårspojkar mitt i rasande krig

Omlästa är nu först Svart elfenben av Arne Svingen och sedan Desertwalker av Wilhelm Agrell. För att börja med den sistnämnda: jag kan inte begripa att jag blev så betuttad i den när jag i somras lät den vara med i Flaskpostens Gissa boken!-tävling. Däremot är jag minst lika förtjust i Svingens förfärliga helvetesskildring som . Det börjar med andra ord bli dags att revidera listan. Men jag väntar ännu ett litet tag med den saken.

Svart elfenben och Desertwalker behandlar liknande teman: västerländska tonårskillar dras till krigshärjade länder där de tvingas se allvaret i det svartaste svarta – och ångrar sig (kanske) när det redan är försent…

Desertwalker av Wilhelm Agrell

Desertwalker först, eftersom jag inte direkt ogillar den, men saknar något där. Tänk, då får jag avsluta blogginlägget med något positivt (om något negativt förvisso, mjaaa). En amerikansk skolpojke som älskar Star Wars och leker med farbroderns stridsplansmodeller drabbas inte personligen av attackerna mot USA den 11/9-01, men upplever att han kallas att gå ut i strid mot ”terrorismen” – av Gud. Han tar värvning och lär sig militär disciplin; actionlängtan framför medmänsklighet driver denne Rob och kamraterna till vanvettet i Bagdad, al-Falluja och platser vars namn de inte bryr sig om. En mkt angelägen bok, således; fanatism är fanatism, oavsett vilken religion den fanatiske hänger sig åt. Boken är välskriven och förhållandevis lättläst med enkelt språk* (på gränsen till för torftigt för min smak, men jag tror att många kan gilla stilen här).

Svart elfenben av Arne Svingen

I Svart elfenben är det här och nu och kolsvart – metalittlovers, varsågoda. Svingen låter den namnlöse (?) huvudpersonen bära med sig och läsa, läsa om, läsa, läsa om Conrads Mörkrets hjärta under resan till polaren Sams hemland, Liberia. För att få råd med resan har killarna rånat berättarjagets styvpappa, och försöker förgäves förtränga det. Resan som först var en spännande lek, ett äventyr, utvecklar sig till ett veritablet helvete. Läs som sagt mer på Flaskposten. Svingen besitter en finfin stämningsskapande förmåga – och när döden, blodet, Sam och oskulden lämnat huvudpersonen, kvarstår intet.

Kanske beror min distans till, angränsande direkt ointresse för, ökenvandraren Rob på berättarperspektivet eller textens tempus? Njae. Jag har läst fler böcker utan jag-berättare, skrivna i preteritum/imperfekt. Och gillat. Ställd bredvid Svart elfenben bleknar Desertwalker betydligt – men jämförelsen är kanske inte helt rättvis. Böckerna vänder sig till liknande publik, men med olika medel, dvs språk och stil, dvs inte antingen eller, dvs olika publik.

* kan inte låta bli att länka till en diskussion (se ffa kommentarerna) om skillnaden mellan vux- och ungdomslitt på Bokhora – jag är verkligen inte av den åsikten att ungdomsböcker generellt sett är simplare än böcker som vänder sig till en vuxen publik. Varken i syfte eller utförande. Jag tror mig veta att det förekommer mängder av subgenrer där såväl vux- som ung- och för höge farao även barnlitt kan vara förenklade och plastiga, storslagna och märgochben raktigenom. Men så är jag förstås ung (förr i tiden skulle jag kallas medelålders, nu är jag väl ”ung vuxen” eller liknande) och rätt dum, obildad osv. Har inte läst tillräckligt mycket för att uttala mig kanske.

Annonser

3 kommentarer

  1. Tekoppen said,

    18 februari 2008 den 2:24 e m

    Jag hoppas att du är ironisk på slutet av detta inlägg. Du uttalar dig bättre än de flesta.

    Punkt. Slut.

  2. gröna rummet said,

    18 februari 2008 den 2:32 e m

    NEJ, inte ironisk, inte alls! Jag ÄR ung i bokläsningen – har ägnat på tok för många år mellan bokslukarperiod nr. 1 som inföll under åren 1986-1991 och nr. 2 från 2001-NU! åt andra, riktigt idiotiska, oväsentligheter. De åren, 1991-2001, räknar jag som direkt bortkastade ur lässynpunkt. Men hjärtligt tack för komplimangen. Den värmer ett februaripinat hjärta.

  3. 25 mars 2008 den 8:52 f m

    […] Först: Vi-formen är, som blurbkaraktäriseras känneteckna hela boken, förförande. Jag påminns om Pauline Wolffs genomljuvligt underbara Vi är luftens drottning. Också där spelar skepppen, havet och inte minst vi:et framträdande, för att inte säga avgörande, roller. Samtidigt har vi i drunkningsboken att göra med ett manligt i stället för kvinnligt kollektiv – en välbekant litterär konstruktion således. Sedermera förskjuts berättarperspektivet (vi:et tillåter i förstone  långt många fler förflyttningar än en först kan ana och sedan tar ett jag över), i avsnittet om sjömansalbert som ger sig ut på långlånga resan i sökandet efter far Laurids. Avsnittet som heter Resan för tankarna till andra, just nu minns jag inte titlarna,  sjöskildringar, men även till Conrads Mörkrets hjärta och i förlängningen även till Svart elfenben. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: