Om språket i historiska skildringar

I mitt pågående ungdomsboksmarathon har jag nyss läst Dackes ryttare Sigge av Elisabeth Hjortvid och Hämnden av Magnus Ljunggren. Tidigare har jag även läst Ögat över månskäran av Libba Bray och Hans majestäts drake av Naomi Novik (samt ett otal fler men dem försöker jag hålla utanför diskussionen för enkelhets skull, dvs ja, jag är lat). De två senare kvalar kanske inte helt och hållet in i genren ”historiska berättelser”, men innehåller vid sidan om fantastikinslagen många historiska referenser och utspelar sig mitt i 1800-talets allrasom mest hejdundrande kolonialism. Jag har också försökt mig på Locke Lamoras lögner av Scott Lynch och är fortfarande rätt besviken över att jag inte anser mig ha tid att läsa den ordentligt. För det vill jag göra, tro mig, en sådan pärla som den verkar vara. Får trösta mig med att inte alla hyllar den.

Ögat över månskäran Hämnden av Magnus Ljunggren Vargbröder av Michelle Paver Hans majestäts drake av Naomi Novik Dackes ryttare Sigge av Elisabeth Hjortvid

Hursomhelst, whatever, nå. U och jag pratade om Ögat över månskäran, J och jag likaså. Både U och J tycker att dialogen är ohållbar, att den är på tok för modern och att språket är anakronistiskt överlag (rätta mig om jag missoppfattat som vanligt, damerna!). Detta fick mig att fundera över hur språket ser ut i andra historiska skildringar? Eftersom jag oftast inte läser historiska böcker av eget intresse (bortsett från Sarah Waters’ lovely krinolinporr) utan främst i jobbet kretsar även detta blogginlägg kring barn- och ungdomslitteratur. Förlåt mig, alla vuxenbokfascister.

Först tänker jag på serien Vargbröder (jag brukar beskriva den som ”Grottbjörnens folk minus sexet” för lärare) av Michelle Paver. Det förefaller mig högst osannolikt att huvudpersonen, Torak, skulle kunna berätta sin berättelse på det sätt han gör. Samma sak gäller för ovan nämnda Hämnden – som utspelar sig under istiden. Jagberättaren Björnfrö äger ett oerhört rikt språk med en poetisk precision som jag tror att få av hans samtida besatt. Detsamma gäller för personerna i hans omgivning; pappan tillika hövdingen Björnhjärta och mamman skämtar på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig förekom under istiden. Hans majestäts drake och Dackes ryttare Sigge är av helt annan litterär karaktär. Här har författarna eftersträvat ett autentiskt språkbruk i form av dialektala variationer, specifika utrustningsbenämningar och – ja, allt. Dessa böcker genomströmmas av en helt annan ambition än de två föregående – men når också helt andra läsare.

Och här kommer vi till den heta potatisen: är det alltid viktigt att språket skall reflektera innehållet? Jag som kompromisslöst och oförtrutet och för evigt svarat JA på den frågan: JA, språket ÄR innehållet och vice versa, står här inför ett dilemma. Ett dilemma, gott folk. Handlar det inte om olika målgrupper? Saga från Valhalla och Grottbjörnens folk får väl ändå sägas vända sig till en helt annan typ av läsare än (Maja Lundgrens) Pompeji? Är denna min frågeställning om språket i (historiska) berättelser jämförbar med debatten om böcker kontra litteratur? Inte helt och hållet, vill jag säga, men lämnar er ändå där – utan några visa avslutande ord som bevisar min såkallade genialitet. Det är väl snarare frånvaron av den som manifesteras i det nedanstående:

Inte fanken vet jag, nu blir det ännu mera äventyr – med Ismarkens krona (varulvar och vampyrer, wow!) av Stuart Hill.

Äsch, förresten, vad menar jag egentligen? Jo: det är fint med olika stil- och språkbruk i historiska skildringar – ffa för barn och ungdomar. Somliga läsare tar lättare till sig budskapet om språket känns lättillgängligt, medan andra söker det ”autentiska”. Fine.

Annonser

9 kommentarer

  1. Saga said,

    12 februari 2008 den 3:11 e m

    Jag har inte läst någon av dessa böcker (även om Ögat över månskäran har ett omslag som tilltalar en korsettfantast) utan tycker bara något mer principiellt. Jag anser mig vara känslig för språkliga anakronismer och språk som inte riktigt passar av andra orsaker (jag har lite problem med Mirja Unge just för att jag tycker att hennes språk är alldeles för avancerat i sin konstruerade enkelhet för att passa de ickeverbala personerna hon beskriver) men inser gång efter annan att om historien är tillräckligt bra så köper jag det. Någon gång kan t.o.m. det förment autentiska stå i vägen, just om det inte är tillräckligt bra utan skevar (för att använda Unges favorituttryck). Så i slutänden håller jag väl med om att det är bra med variation men att båda varianterna ska vara genomarbetade.

  2. gröna rummet said,

    12 februari 2008 den 4:01 e m

    Ja, visst är korsetten snygg! Och mer av den varan blir det, om förlaget översätter: http://www.libbabray.com/LBWriting.html

    Och: visst kräver även jag en genomarbetad text för att personligen ta åt mig av den. Men jag kan också ta tillfälliga avsteg från min inre språkhysterikas snörräta stig för att i yrket rekommendera mindre exakta böcker till mindre nogräknade läsare.

    Unges hyperverbala behandling av de icketalföra karaktärerna är intressant av samma anledning som Ljunggrens och Pavers: här får läsaren stifta bekantskap med en helt ny värld.

  3. Johanna said,

    13 februari 2008 den 7:55 f m

    Hell oh! Intressant. Jag tycker inte att språket behöver vara anpassat till bokens historiska kontext, men i Ögat över månskäran, kändes det inte som att språket var anpassat riktigt till huvudpersonen tror jag och det störde!

  4. gröna rummet said,

    13 februari 2008 den 8:52 f m

    Yo! Suga! Detta måste talas mer om nästa flaskpostarsession. Vilken tid förresten? Jag har fått anbud på eftermiddagssammankomst av mkt sällan sedd kamrat från forntiden dvs gymnasiet dvs du vet vem. Men denna ordväxling borde kanske ske per mail?

  5. 16 februari 2008 den 4:28 e m

    […] är kanske inte helt rättvis. Böckerna vänder sig till liknande publik, men med olika medel, dvs språk och stil, dvs inte antingen eller, dvs olika […]

  6. 21 februari 2008 den 7:37 e m

    […] 2008 vid 7:37 pm (litteratur för barn och unga) Tags: arbete, språk och stil Tidigare har jag skrivit ner några tankar om språket i historiska skildringar. När jag läste om Greta Sundbergs Var man kom jag att tänka […]

  7. 25 februari 2008 den 5:08 e m

    […] Bray, Libba, Ögat över månskäran (som redan diskuterats en smula här) […]

  8. 7 mars 2008 den 12:38 e m

    […] 7 mars 2008 vid 12:38 pm (romaner) Tags: debutanter Läser rec på aftonbladet.se och blir åter lite glad och förhoppningsfull. Vill läsa själv – för att bilda mig egen uppf trots allt. I väntan på det, läser jag om Ögat över månskäran (tidigare nämnd här). […]

  9. 7 mars 2008 den 5:24 e m

    […] ger mig hän åt denna i s1avseende rätt platta ungdomsroman. S1 har jag nämnts och kommenterats förut, varför jag här främst koncentrerar mig på s2, dvs Stämningen, som trots språkliga brister […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: