Mister Pip av Lloyd Jones

Så. I morse, kl 05.30, läste jag de sista sidorna av Mister Pip av nyazeeländarens Jones. Sedan släckte jag lampan och somnade om för att hetsvakna kl 7.

Boken är inte nominerad och prisad för intet. Berättelsen om berättande – storytelling – som överlevnad är inte bara övertygande utan också rörande i all sin sakliga avsaknad av sentimentalitet. Visst är det sorgligt, men också småhumoristiskt på dethär trevliga sättet, som kanske skulle ha fått mig att må illa när jag var 20 och mer rebellisk, men som nu tilltalar mig rejält.

Mister Pip av Lloyd Jones

Trettonåriga Matilda och hennes skolkamrater på den av inbördeskriget hårt drabbade stillahavsön har gått utan lärare rätt länge när öns ende vite man, ”Everyone called him Pop Eye”, tar över undervisningen i början av 1990-talet. I brist på annat undervisningsmaterial tar Pop Ey… förlåt, Mr Watts, till sitt vältummade exemplar av Charles Dickens Great Expectations. Högläsningen trollbinder eleverna, o, denna ljuva stund när litteraturen om något så oerhört avlägset griper tag och bli en metafor för våra egna liv, skapar medel för oss att själva kunna betrakta våra egna erfarenheter, upplevelser. Men kunskapen tar slut efter Dickens. Åtminstone Mr Watts kunnande sträcker sig inte längre, erkänner han ödmjukt, och bjuder in elevernas släktingar för vidare utbildning. En rad mer och mindre användbara tips och föreläsningar som får en rätt svårflirtad läsare att dra på munnen. Great expectations gör intrång, anser byns invånare – inte minst Matildas egen mor, som motsätter sig denna evinnerliga Mister Pip…

Och så kriget, strax intill, bombningarna och pappan långtlångt borta. I en mer dramatisk passage, där Mr Watts genomför en räcka scherazadska nätter, är allt vackert och stilla. Strax därpå katastrofen – så vacker i sin förfärlighet.

Kan vi skriva om andra erfarenheter än våra egna? Kan en vit, övre-medelålders-man skriva om en svart trettonårig flicka? Ja, här funkar det.

Annonser

5 kommentarer

  1. Helena said,

    16 januari 2008 den 9:30 e m

    Grattis, du gjorde precis min önskelista ännu längre. 🙂 Mister Pip verkar underbar! Jag tänker mig att den förhåller sig till Great Expectations lite som Wide Sargasso Sea förhåller sig till Charlotte Brontë… am I right? Eller iofs, av din recension att döma verkar förhållandet vara mer uppenbart postmodernt lekfullt i Mister Pip. Älskar intertextualitet!

  2. lilaplaneten said,

    17 januari 2008 den 7:05 f m

    Asså – jag har inte läst Wide Sargasso Sea och kan alltså inte uttala mig. Men visst är det postmodern postkolonialism så att det stänker om det! Och: ja, intertextualitet kan verkligen vara genomljuvlig, som i dethär och andra lyckade fall, men jag är alltid lite, lite nervig när det gäller sådant. Tänk om den post-iga boken totalsabbar den/de gamla?! Jag gillar att författaren verkligen skriver in den refererade boken i handlingen och inte bara förhåller sig till den. Samtidigt kan ju en mer eller mindre subtil ”omskrivning” såsom För Lydia och nu, på senare tid Gregorius, vara väldigt fin.

    En som lyckats med både de uppenbara liknelserna och subtiliteterna är förstås barnboksförfattaren Cornelia Funke i sin magnifika Bläckhjärta. Och, uppenbarligen, Mister Pip.

  3. 1 april 2008 den 9:09 f m

    […] Mister Pip av Lloyd Jones […]

  4. Ann-Sofie said,

    22 april 2008 den 6:38 e m

    Aha Pop Eye. Har just läst ut Mr Pip på svenska där översättningen är…Glosöga. Jag hakade upp mig varje gång.

  5. gröna rummet said,

    23 april 2008 den 6:08 f m

    Glosöga – oh dear!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: