Water for elephants av Sara Gruen

Så har jag alltså läst ut den välbloggade NYtimesbestsellern Water for elephants. Vana bokbloggläsare har redan hittat fina resuméer hos exempelvis Böcker med mera samt personliga reflektioner hos The girl least likely to.

Min läsning av Gruens tredje roman omfattar en innehållsrelaterad besvikelse (som jag har mig själv helt att skylla): den skildrar inte de svåra umbäranden som cirkuslivet innebar för de anställda. Eller: visst skildras det hela i viss mån. Vad är det egentligen jag vill? Läsa en amerikansk Skynda, kom och se, full av passion och medlidande med de människor som såldes och utsattes för freakshowens galenskaper? Ja, förmodligen. Eller är jag – ack! – endast en voyeuristisk slusk som önskar läsa mer om freaksen? I Water for elephants är detta ett sidospår, en kuliss, till berättelsen om besatthet.

Fat lady

Enklast vore förstås att bedöma Water for elephants efter dess egna premisser, istället för att begråta frånvaron av hierarkidiskussion. Här har vi en ung man som, efter föräldrarnas plötsliga död, misslyckas med sina tentamina och tar anställning som djurvårdare/veterinär på en rätt medioker cirkusshow. Berättelsen om den åldrade cirkusmannen som minns sina första månader efter föräldrarnas död har en hel del kvaliteter. Det är en lättläst och ganska lättsmält historia med svartsjukedrama, depression – då menar jag amerikanskt 1930-tal, inte medicinska diagnoser – och mycket välfungerande parallellhandling. Den ställer inga större krav på läsaren utan flyter lätt och ledigt ut ur sidorna, in i den (bitvis) fascinerade mottagaren. Elisabeth Judd skrev i Ny Times att Water for Elephants blir en ”enchanting escapist fairy tale” tack vare det lyckliga slutet. Absolut, skriver jag. Läsare som uppskattar sagor blir glada här. Jag hade, i dethär fallet – gillar många sagor – hoppats på socialrealism och litterära (språk-) experiment.

Bortsett från avsaknaden av språkliga sensationer och klassanalys är det ännu något som saknas. Historien griper inte tag med alla krafter – eller är det bara jag som blivit desillusionerad och, hemska tanke, tröttnat på skönlitteraturen? (Hemulvännen säger att det är något man råkar ut för i vår profession.) Trots detta lyckas Gruen återskapa intresseväckande stämningar på såväl sjukhemmet som i det förflutnas tågvagnar. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur historien skulle ha utvecklat sig om någon annan, säg Jenny Erpenbeck, skrivit ned den. Hon hade kunnat göra så mycket mer av kärleken till den storslagna elefanten Rosie. Asch, jag är dum och orättvis och dryg och nyvaken till råga på allt.

Läser Doris Lessings nobelföreläsning i DNs boklördag och försöker lära mig hyfs istället.

Tips: ta med ett barn i din närhet och se Teater Peros Julfrossa! (lyssnar i skrivande stund på totalt oheliga Christmas radio) och kommer nog, vid sidan om Bläckhjärta och Skärvor av kristall att läsa något juligt härnäst. Fina tips hos Helena.

Annonser

2 kommentarer

  1. Olivia said,

    6 mars 2008 den 11:12 f m

    Då tycker vi ungefär likadant! Fast jag var nog lite mer positiv till boken kanske, men jag skyller på mitt ack så romantiska hjärta.

  2. gröna rummet said,

    6 mars 2008 den 11:18 f m

    Jamen jag bär också ett romantiskt hjärta, dolt under tunna men ibland ytterst sega lager cynism!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: