Om tonårens prägel och evighetstörsten

Jag vet att jag är ”sen” med att läsa denna bok – gav mig aldrig tid till det när det begav sig; då debatten tog vid efter recensionerna (läs dessutom detta skarpa inlägg och den nedanstående konversationen), utan hängav mig åt barnlitteratur i det hårda arbetet med Barnbokstipset (som f. ö. borde komma ut i vår). Å andra sidan är jag sen med att läsa det mesta. Det finns redan mycket skrivet om boken, varför jag låter bli att referera handlingen.Ladies av Mara Lee

Först vill jag dementera något: Det är inte någon större fixering vid utseende i Ladies än någon annanstans – vare sig i litteraturen eller i det som kallas verkligheten. Mäns och kvinnors blickar på (kvinno)kroppen är allt annat än nyheter. Jag har svårt att förstå dem som kritiserat Mara Lee för att uppehålla sig alltför mycket vid kvinnors besatthet av den egna och andras kroppar. Bokens övergripande tema: samtidens fixering vid utseende samt de övertramp och -grepp som håller samman och för fixeringen framåt. Jag känner själv [redan här, om inte tidigare, anar bloggläsaren sprickor i logiken: en enda kvinnas, dvs Kas, upplevelser av sin egen kropp och andras blickar på densamma kan omöjligt fungera som lackmuspapper på ”samtiden”] igen de värderande blickarna. Det är befriande med en bok som penetrerar skönhetsen på ett sådant sätt att den retar gallfeber på alla som vill framstå som ”naturligt” vackra och ”ointresserade” av skönhet men som i själva verket ägnar stor del av sin tid åt spegelaktiviteter. Jag vet: koketterar rätt ofta med mitt ointresse för skönhetsprodukter, men är liksom de flesta (inbillar jag mig) medveten om kroppar i min definitiva närhet lika mycket som jag noterar andras, i förhållande till mig, perifera.

Sedan vill jag berömma Lee för den skickliga skildringen av flickorna och den flickighet som stannat kvar i kvinnorna. På samma sätt som kära, kära Monika Fagerholm, efter vilkens litterära återkomst jag trår mig tossig, uppehåller sig Lee vid flickors (och i viss mån även pojkars) stundtals grymma lekar som utforskar vuxenhet, kvinnohets och offer-förövare-relationer samt oftare än sällan övergår i oftast större katastrofer.

Och så språket, då. På en gång platt och rasande intelligent. Den förtätade stämningen i den prosapoetiska (trots allt) skildringen av fyra kvinnors hämnd-, sex- och maktbegär driver den stundtals snaskiga handlingen framåt, framåt, inåt, överallt och efter utläsningen kan jag inte låta bli att ropa efter mer.

Dessutom: Paris-delarna får mig att tänka på Nästa som rör mig, jag går. Blir paradoxalt nog varm vid minnet av malmstenläsningen: jag kommer självklart att rekommendera Ladies av Mara Lee till alla i min närhet.

Off topic: Såg förresten om Whatever happened to Baby Jane igår, minst tio år sedan sist. Vi tänkte förstås innerligt på allas vår älskade Britney.

Annonser

2 kommentarer

  1. K said,

    18 november 2007 den 10:13 e m

    Hej, vad snällt att du länkar till mig! Jag gillar din blogg.

    På återseende,
    /K

  2. lilaplaneten said,

    25 november 2007 den 7:24 e m

    Klart jag länkar för tusan – du skriver ju totalanalytiskt och snyggt. /ka


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: