K. J. En biografi över Klara Johanson

Carina Burman har länge funnits med i mitt synfält: med glädje har jag läst recensioner, artiklar och essäer, men aldrig tagit mig an hennes romaner eller biografier. Sedan i våras, då K.J. gavs ut och fick lysande recensioner, har jag direkt hungrat efter att läsa biografin över Klara Johanson. K.J. En biografi över Klara Johanson av Carina Burman

Nu är det gjort. Jag har läst och glatts åt hur den unga studentskan K.J. (första kvinnliga studenten i hemstaden Halmstad) fann sig tillrätta i uppsalalivet, för att sedermera vantrivas i Stockholm men småningom komma till ro även där. Eller ro och ro, förresten. K.J. var, av Burmans skickliga biografi att döma, inte en person som ”kom till ro”. Kritikern, essäisten, brevutgivaren – ja, det finns många epitet som passar in på K.J. Själv sade hon sig lida av agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens. Många brev och dagboksanteckningar, som delvis återges i rejält tilltagna citat, vittnar om såväl magsår som det vi idag väl skulle kalla utmattningsdepression. Trots detta åstadkom K.J. en imponerande mängd texter och klarade dessutom av att ha ett privat- och sällskapsliv i och utanför sitt älskade bokrum. Biografin ökar verkligen lusten att läsa, se och höra mer av K.J. och hennes 57 (arbets-)kamrater, vänner och bekanta, vilkas porträtt återfinns på pärmarnas insidor.

Jag skrev i mitt första inlägg om boken att Burman hanterar K.J.s liv med varsam hand, men kan inte låta bli att ställa frågan om privat contra opersonligt. Måste en biografi innehålla så mycket privat information som möjligt för att undgå det opersonligas öde? Behöver vi, som representerar den i många fall skandaltörstande eftervärlden, verkligen få veta ”allt” om en människa? Eller, om jag ska ställa mig en motfråga, är återgivandet av personers i vissa fall dolda kärleksliv ett sätt att ”upprätta” desamma? Knivig fråga, åtminstone jag är rysligt intresserad av hur det vara att leva ”halvöppet” homosexuellt i Sverige för 50 år sedan och bakåt (nästa år är det 60 år sedan K.J. gick bort). Dessutom begriper jag ju att det var många delar; privata, personliga och yrkesmässiga, som gjorde K.J. till den litteraturpersonlighet hon blev. Samtidigt handlar det om, förvisso inte längre levande men ändå, människor som kanske inte riktigt skulle önska att den okända eftervärlden skulle få reda på alla detaljer…

Tove Jansson. Ord, bild, liv av Boel WestinGick för övrigt i samma tankar när jag läste Boel Westins biografi över Tove Jansson. Ord, bild, liv och recensionerna. Till skillnad från Burman var Westin mycket försiktig när hon återgav Janssons kärleksliv och poängterade (både i boken och i gårdagens intervju) att hon ville förmedla Janssons arbete i första hand och hennes liv först i tredje. Somliga recensenter var besvikna över att Westin inte ”berättat allt” och skonat Janssons anhöriga från opassande inslag. Själv var jag tacksam. Kalla mig bakåtsträvare, pryd och allmänt tråkigt – varsågod!

Seså: nu lägger jag mig och läser Sent i november!

Annonser

1 kommentar

  1. 27 april 2008 den 1:59 e m

    […] K.J. En biografi över Klara Johanson av Carina Burman – läs  mer här – […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: